Under en veckas tid har jag nu besökt samma fik som killen med det mörkblonda håret jobbar på. Men har aldrig sett till honom. Idag frågade jag en annan anställd och fick förklarat för mig att killen, Ogge som hon namngav honom, gått på semester i fyra veckor. Alltså kommer jag behöva vänta i tre veckor till innan jag får tag på honom, och det tålamodet har jag inte. Antingen får jag försöka leta efter min främmande pojkvän utan några ledtrådar, eller finna Ogge och ta han till hjälp. Att finna Ogge låter mycket enklare, även om jag direkt skulle vilja ta mig till min pojkvän.
Suckandes reser jag mig upp från soffan jag spenderat alldeles för mycket tid i de senaste dagarna, och kliver in i mitt sovrum. Drar av mig de gråa mjukisbyxorna jag imorse tog på mig, och öppnar garderobsdörren. Jag blickar över de få kläder jag äger och väljer ut ett par svarta jeans som jag kastar på sängen. Hyllan med tröjor börjar jag rota igenom, väljer en simpel vit T-shirt innan jag drar fram en grå tröja med dragkedja. I samma stund som jag får ut tröjan faller en låda ner i marken och en hög duns flyger mellan väggarna, får mig att skrämt hoppa till och se ner på lådan vars innehåll ligger utanför. Ett flertal brev i samma storlek som det O lämnat här, men dessa i olika färger. Röda, blåa, lila, gula, gröna och rosa brev ligger utspritt runt lådan och med tröjan i min hand sjunker jag på knä ner på golvet. Släpper tröjan och lyfter på ett blått brev. När din ork är borta, läser jag på brevet och drar ihop mina ögonbryn. Vad är detta?
Jag lyfter på ytterligare ett brev. När du är överlycklig. Och ett annat. När du saknar mig. När du känner dig nedstämd. När tårarna rinner. När du behöver bli påmind om hur mycket jag älskar dig. När du behöver minnas vem du är.
"När du behöver minnas vem du är." Upprepar jag, denna gång högt och släpper ner alla andra brev på marken. Behåller det gröna brevet i min hand och sliter snabbt upp det. Drar fram en ihopvikt lapp som jag är snabb med att veckla ut. Samma handstil som det tidiga brevet fångar jag upp och jag förstår genast att det är min pojkvän, eller med korrekta ord - det är min dåvarande pojkvän.
Felix
Minns du den dagen då vi träffade varandra? När du satt på en parkbänk med knäna uppdragen till hakan och tårarna rinnandes ner för kinderna. Klockan hade passerat midnatt och jag var ute på min nattliga promenad med Rocky. Jag tvekade länge på om jag skulle gå fram till dig, och tillslut gjorde jag det.
Du var rädd, du vågade knappt prata och för det mesta var det tyst mellan oss. Men på något sätt blev du lugnare när jag satt där, dina andetag återgick till det normala och dina tårar slutade rinna. Ditt första ord till mig var tack. Jag frågade för vad, men du svarade inte. Jag frågade sedan om du ville berätta vad som har hänt, men du svarade inte. Tillslut frågade jag om du inte skulle gå hem igen istället för att sitta här. Först då lyfte du på ditt huvud och dina sorgsna, men så otroligt vackra gröna ögon mötte mina. De fylldes återigen med tårar och din läpp började darra.
Du hade ingenstans att ta vägen, sa du. Så jag tog med dig hem. Du berättade att du inte vet vem du är, att du tappat bort dig själv på vägen.
Och under vårt förhållande har du frågat ett antal gånger - vem är jag?
Du är Felix Sandman. En kille som blev lämnad av sina föräldrar under tidig ålder. En kille som underskattar sig själv. En kille som alltid sätter andra före sig själv, även om du själv håller på att gå sönder. En kille som älskar att titta på filmer. En kille som brinner för att skriva och drömmer om att bli författare. En kille så älskvärd.
Du är nog trots alla motgångar den gladaste personen jag någonsin har träffat, du är min glädje. Du avskyr att vistas bland folk för din rädsla för att skämma ut dig är stor. Men jag älskar det med dig. Jag älskar allt med dig Felix. Jag älskar din kärlek för te, hur jag alltid vaknar på morgnarna och känner doften av te. Jag älskar hur insatt du är i filmer eller böcker, hur du sitter och talar till karaktärerna. Jag älskar din socialfobi, din glädje, din sorg. För det är du, och jag älskar dig.
Din, O.
Jag stirrar länge på brevet, känner nästan inte alls igen mig i det jag precis läst. Och denne O älskade den där personen, kommer han då älska vem jag är idag? Eller kommer jag slösa bort min tid för att hitta någon som inte längre älskar mig?
