"Har du fått tillbaka några minnen i ditt liv?" Frågar Pamela och ser från datorn mot mig. Jag skakar på huvudet och suger in mina smala läppar i munnen. De har inte bara dykt upp i mitt huvud, det är bara några få av de många brev jag läst som denne O har skrivit. I dem står det alltid saker vi gjort tillsammans, men trots att jag läser dem kan jag själv inte minnas hur det kändes då.
"Och hur funkar vardagen för dig?" Frågar hon och jag berättar om hur bra allt går trots omständigheterna.
"Hur känns det att komma tillbaka till skolan nästa vecka?" Pamela skriver in något kort i datorn innan hon ser över på mig med sitt vänliga leende.
Jag rycker smått på axlarna och placerar mitt högra ben över det vänstra. "Helt okej antar jag, det känns väl skönt att få något att göra om dagarna." Yttrar jag och Pamela nickar.
En halvtimme senare lämnar jag sjukhuset genom dess entré och rätar till mössan på mitt huvud. Kylan biter hårt i mina kinder och jag suckar tungt då jag inser att vägen hem är längre än jag idag önskat, och ett stopp på Ica behöver jag göra vilket kommer göra vägen hem ännu längre.
Med bestämda steg och armarna korsade över bröstet skyndar jag mig över gatan bestående av kullerstenar. Jag följer den väg jag är van vid och skyndar mig förbi alla människor, försöker förtränga känslan av att alla ser på mig. För dem är jag förmodligen enbart en i mängden.
Väl vid Ica pustar jag lättat ut och saktar ner farten framför dörrarna som öppnar sig så fort någon, eller något, närmar sig. Något jag fascinerats av under min barndom. Har aldrig förstått mig på vad som känner av rörelserna, och jag funderar på om jag tagit reda på det under de år jag inte minns eller om det har varit lika oförstående.
En korg tar jag tag i och börjar plocka ner de varor jag behöver.
"Men skärp dig Ogge!" En ljus röst fångar min uppmärksamhet och jag lyfter snabbt blicken åt det håll rösten kommer ifrån, får syn på en tjej med långt brunt hår och en kille, som till min lycka är den Ogge jag söker. Utan att ens överväga mitt val slänger jag ner bananerna i korgen och skyndar mig iväg till det två personerna som skrattar glatt.
Tjejen blir den första att få syn på mig, då Ogge omedvetet vänt mig ryggen till. Hon slutar tvärt att skratta och ser förvånat på mig, vilket får mig att fundera på om hon också är en bekant. Ogge snurrar runt och precis som tjejen blir han förvånad, men visar även tecken på osäkerhet.
"Fe-Felix?" Yttrar han frågandes och ser besvärat på mig, placerar sin hand i tjejens bredvid och suckar tungt.
"Kan vi prata?" Frågar jag utan att hälsa, framstår förmodligen som oartig.
"Om vad?" Frågar han, trots att han förmodligen anar vad det är.
"Om min pojkvän."
"Det är ingen bra idé. Jag har lo-"
"Men Ogge snälla. Jag bor helt jävla ensam, har ingen alls att vända mig till och jag minns för i helvete inte de senaste åren i mitt liv. Jag måste hitta honom fattar du väl?" Tålamodet tar slut inom mig och orden lämnar mina ljusrosa läppar i en irriterad ton. Något som får de båda att rygga tillbaka och se förvånat på mig. "Förlåt men jag klarar inte av att leva så här, jag behöver någon som verkligen vet vem jag är." Lägger jag till med en lugnare röst och ser bedjandes på honom. Tjejen vid hans sida ser medlidande på mig, med sina gröna ögon inramade av långa, svarta fransar. Till skillnad från Ogge ser hon ut att vilja hjälpa mig, men hon håller tyst.
"Felix jag kan verkligen inte. Jag har lovat honom." Ogge ser ursäktandes på mig innan han drar med sig tjejen bort från mig, som ensam står kvar. Förtvivlad och förvirrad. Exakt vad har Ogge lovat min pojkvän och varför kan han inte bara hjälpa mig?
