Jag öppnar försiktigt men nyfiket brevet och drar fram ett ihopvikt papper, en silverkedja med ett smycke i form av en nyckel trillar ur och jag lyfter fundersamt upp det, studerar det vackra halsbandet och försöker minnas det. Men inget dyker upp i min tomma hjärna och det är med en suck jag lägger undan det. Pappret vecklar jag upp och möts av en hel handskriven sida.
"Kära Felix,
Min finaste Felix. När jag skriver detta så är det torsdag, klockan är 06:29 och du har varit vaken i drygt ett dygn. När du läser detta sitter du förmodligen i den säng som du och jag har spenderat nästan varenda natt i tillsammans de senaste tre åren. Du sitter på din sida av sängen, den var alltid viktig för dig och du behövde alltid sova på den delen av sängen. Jag kommer ihåg hur arg du blev på mig när jag la mig där..
Men nu ska jag inte prata om det, eller skriva, vi pratar ju inte.
När du läser det här så förstår du säkert ingenting, du funderar säkert på vem jag är, varför jag skriver detta och vart jag är.
Det är så här Felix, jag var din pojkvän. Vi älskade varandra väldigt mycket och ja, jag var den enda du hade. Du kanske tycker det är egoistiskt av mig att lämna dig helt ensam nu när du inte minns något. Å andra sidan vet du inte vem jag är, och åh det gör så ont Felix, men den borde du egentligen inte få veta.
Jag spenderade varje dag på sjukhuset med dig när du låg i koma, jag önskade hela tiden att du skulle vakna så att jag skulle få se dina vackra gröna ögon igen, ditt underbara leende och bara få veta att du lever. När doktorn kom med beskedet att du var vaken så blev jag överlycklig. Men han slog undan benen på mig när han berättade att du drabbats av minnesförlust. Han sa att du inte kommer ihåg vem jag är, att du inte minns något annat än din barndom.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till Felix, jag grät så mycket. Flera timmar säkert. För jag älskar dig så starkt, du är allt för mig och det skulle vara vi för alltid. Men förlåt Felix, jag bröt vårt löfte, som du inte minns. Jag klarade inte av att vara kvar här när du inte vet men jag är. Rädslan för att dina känslor för mig aldrig mer skulle komma tillbaka blev för stor. Rädslan över att du kanske inte ens är homosexuell längre blev för stor, så jag drog. Jag har flyttat till en annan stad som är alldeles för långt bort från dig. Förlåt, men jag var tvungen.
Och alltså fan. Jag hatar mig själv för detta, men jag klarade det inte. Jag kan inte skriva något för att du ska förstå, för om du är den Felix jag hade så skulle du aldrig förstå varför jag gör något så dumt.
Halsbandet är ditt, det hade lossnat under flygkraschen. Jag har ett halsband med ett lås på, som endast passar med nyckeln i ditt halsband. Vi köpte dem när vi var på vår första resa tillsammans, till Grekland. Du sa att vi alltid skulle ha de på oss, för då har vi alltid varandra och det visar att vi hör ihop. Jag tänker inte ta av mig mitt, för jag är din och det kan inget ändra på. Du får göra vad du vill med ditt halsband. Jag förstår om du vill kasta bort det, för, ja, du kanske vill börja om på nytt. Eller det gör du ju, men alltså, jag kan inte förklara.
Ännu en gång, förlåt. Men jag hoppas att du får det liv du önskat dig, att du blir lycklig och att du hittar någon som gör dig lycklig.
Jag älskar dig, det kommer jag alltid att göra.
Din, O.
Eller ja, var din, O"
