Behemoth.

I.

''Cassia!'' Ropade mor. Min syster kom utspringande genom det höga gräset. Hennes ljust beiga särk virvlade kring hennes korta barnsben och hennes rågblonda långa hår snärtade bakom henne.

"Celia! Kom!" Sade jag och sträckte ut min solbrända hand.

"Mor ville att vi skulle komma in.'' sade hon eftertänksamt.

''Mor kan följa med. Du kommer älska vad jag har att visa dig."

"Kom mor! Cassia vill att vi ska följa med! Kan vi inte följa med, mor?"

Mor log. Mor nickade. Hon samlade sin vita särk och vandrade med sina målmedvetna steg, bara en kvinna
med mycket lång livserfarenhet kunde uppbjuda. Mor är gammal. Mor kommer snart att dö, men mor säger att vi inte får sörja för länge. Mor vill att vi istället kommer ihåg allt mor lärt oss och att aldrig stå mot varandra. Jag och Celia ska alltid stå enade, säger mor. Annars hade mor blivit besviken. För jag och Celia är lika starka och om vi vänder oss mot varandra och får allierade så kommer det att bli ett fruktansvärd blodspillan. Och då skulle mor bli förkrossad. Varken jag eller Celia vill förkrossa mors minne. Vi vill hedra det och göra henne stolt. Endast då,säger mor, kan vi få ro. Mor vet att hennes mor skulle varit stolt över henne, för att mor gett oss till världen. Mor vet att hennes mor skulle älskat oss. Mer än något annat. Mer än sitt eget liv, för våra liv betyder att mor har lyckats. Och då skulle mormor varit lycklig. Men mormor är död. Sedan länge. Men mor finns. Mor förklarar alltid så att jag och Celia förstår.

"Vart ska vi, Cassia?!" Ropade Celia.

"Kom, syster!" Sade jag och tog Celias hand. Jag började springa och det gjorde Celia också. Men jag var snabbare. Mycket snabbare.

"Förlåt, syster." Sade jag och saktade in. "Det är nära! Kom! Kom, Celia!"

"Vi måste vänta på mor, Cassia!" Sade Celia och stannade bestämt.

"Då väntar vi på mor." Sade jag. Men Celia ville inte lämna mor så långt bakom.

"Då går vi tillbaka."

"Tack, Cassia." Sade Celia. Jag började springa igen. Jag sprang mot mor med ett stort leende.

"Ditt leende helar mig, mitt barn." Sade mor ömt.

Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag tog bara mors rynkiga, brunbrända hand.

"Min älskade Cassia." Sade mor.

Jag log, men visste fortfarande inte vad jag skulle säga.

"Kom, mor. Jag har hittat världens mittpunkt." Sade jag strålande.

"Hur vet du det, Cassia?" Sade mor milt.

"För att jag kan göra saker där. Saker jag inte kan annars, mor. Jag känner saker där, mor. Saker jag inte känner någon annanstans."

"Vad menar du, Cassia?"

"Jag hör röster, mor. Jag hör dem, och jag vet att de vill hjälpa mig. De sa åt mig att komma och hämta dig." Jag tystnade mitt i den tryckande sommarvärmen. "Varför skulle jag hämta dig, mor?"

"För att du har ärvt rösterna från mig."

"Var kommer de ifrån?"

"De är döda, min Cassia. När en av oss dör, börjar vi viska för att de nya ska höra oss."