Behemoth.

XXXVIII.

Morfar hade satt sig ned igen och hade slutat att argumentera med Declan. Det var udda, för det var som om han tycktes vänta på rätt tillfälle att smita iväg. Han såg dock likadan ut som han alltid gjorde, men på något sätt mer... Ängslig. Vilket oroade mig djupt eftersom Edward Erlandsson aldrig, och då menar jag aldrig, var den till att vara ängslig av sig.
Jag förstod nu att mor hade ljugit för mig och min syster, för även om jag kunde urskilja svaga viskningar i vinden så kunde jag inte utgöra vilken av dem som tillhörde mor. Antagligen så hör bara nyväckta behemoths viskningarna för att de döda ska få sitt offer och kunna ge sin skönhet till en ny. Mor hade bara sagt så. Att jag skulle kunna prata med henne när jag ville, bara jag kom tillbaka till världens mittpunkt. Det var ett löjligt namn. Världens mittpunkt. Ett barnsligt namn. Rent ut sagt ett skrattretande namn. Men med det lilla ordförråd jag haft när jag var ett barn så tycktes världens mittpunkt, i brist på bättre alternativ, vara ett passande namn.
***
Sakta men säkert droppade alla hemåt, och även om jag inte mindes alla detaljer om hur exakt jag kom hem, så trodde jag mig minnas en svag känsla av starka armar runt min tunna kropp, och en gungande nästan berusande känsla och en låg dov röst som nynnade mig till sömns som om jag var ett litet barn. Jag gissade att det varit Gale som burit mig hem, för när jag slog upp ögonen och höll för öronen när en inre gonggong gick av i huvudet på mig, och orsakade en fruktansvärd huvudvärk, inte nära det värsta jag varit med om, och långt, långt ifrån det värsta jag kunde föreställa mig, då låg det ett svart kuvert på byrån, signerat med fantastiskt vackert krokiga bokstäver.
Cassia! Ropade bokstäverna. Jag kände mig fånig som skyndsamt drog en tunika över huvudet och mjukt öppnade det. Det var ett udda papper. Inte bara för att det var svart, för någon anledning, utan känslan över det. Texturen och grovheten, något symboliskt, som om pappret i sig självt var ett meddelande, ett uppenbart meddelande, otåligt oläst väntande på att jag skulle knäcka gåtan, följa tråden, söka fullkomligheten. Inte nog med den udda färgen, och känslan av gammalt över det, desto mer var brevet tomt. Helt blankt. Inte ett ord. Inte ens skymten av ett tecken väl dolt inunder träfragmenten hoppressade till detta märkliga budskap. Vad håller du på med, Gale? Lek inte med mig, berätta vad du vill, eller sluta ge mig dessa löjliga brev! Tänkte jag argt, men lugnade mig genast. Detta var fortsättningen på vår lek. När han hade lekt kurragömma eller en hemsk parodi av det på borggården och jag hade frågat vem han var och vad han ville ha sagt med "det hemliga språket." Kvällen jag fått återse Evolet och Gloria, kvällen jag dansat med Quinn och morfar och lämnat Declan hos hans vänner. Kvällen då Navet lagt sin hand på min midja och endast med yttersta ansträngning jag lyckats undvärja en kräkreflex och ersatt den med ett bländande leende som jag visste gjorde honom att bokstavligt talat tappa andan, leendet som gjorde varenda pojke och man som bevittnade det svaga in i benmärgen. Det hade varit ett äkta falskt leende, inte på låtsas, utan ärligt lurande. Det kommer tillfällen då falskt falska leenden inte räcker. Kvällen då Hahne kysst Quinn. Kvällen då jag blev intvingad i en klänning och tvangs att dricka alla möjliga spritsorter. Kvällen då skrivaren själv av detta brev jag höll i min hand hade rånat... Nej. Han hade inte tagit den, jag hade bara inte varit beredd på det. Kvällen då Gale kysste mig. Men jag visste fortfarande inte vad brevet betydde, särskilt utan... Ja, vad är det nu brev brukar var uppbyggda av? Den där grejen som är hela poängen med att över huvud taget bry sig om besväret att lämna det i mottagarens rum, vad heter det nu igen, som brukar vara å, så viktiga i budskap i synnerhet som Gale kände att han kunde strunta i? Å, vänta! Jag vet inte ord, till exempel?
Jag kände irritationen resa sig igen som muren mellan norra och östra Mircea och var igen tvungen att stilla mig, påminna mig själv om att för en gångs skull i mitt liv vara tålmodig. Lyssna färdigt på berättelsen, läsa boken till sista sidan, skriva brevet tills det var klart, leka färdigt leken, luska ut gåtan tills den var löst. Saker som jag hittills varit mycket dålig på.
Jag stötte genast in i hinder. Brevet var det enda jag fått. Det sade mig inte särdeles mycket, eller kanske tvärt om, det sade mig alldeles för mycket. Det kunde vara en plats att mötas. En varning kanske. Ett trick som ledde ingenstans. En förklaring till någonting, en karta, en hemlighet, en fälla, ett test, ett konstverk, en gåva, en... Vad som helst! Kunde han inte bara gjort sig besvärat att faktiskt skriva med de där...var hette det nu igen? Orden! Så var det... Kanske var det inte något av de sakerna. Kanske gjorde jag ett svart brev till mer än vad det var. Kanske var det alla de sakerna. Eller ingetdera. Eller alla. Eller bådadera. Inget. Allting. Inget, allting. Å, förbanna Gale!
En bestämd knackning hördes på dörren och jag blev så förvånad att jag tappade brevet och körde armbågen i byrån. Jag svor högt men insåg sedan mitt misstag.
"Cassia? Är du okej?" Utan att vänta på svar knuffade Declan mjukt upp dörren. Jag blev med ens medveten om vad jag hade på mig. En tunn tunika som visserligen nådde mig ned till knäna, men inga byxor och ingen uppsättning i håret. Jag slog automatiskt försvarande armarna om magen och tog ett steg bakåt och sade lite andlöst, men fortfarande fullt hörbart;
"Declan...!"
Hans ögon vidgades till klot och lika reflexmässigt som jag lade han handen för ögonen och snurrade snabbt om.
"Förlåt!" Utbrast han. "Jag trodde... Varför... Det var inte menat... Jag..."
"Ingen fara, Declan." Sade jag mjukt och såg längtande på hans ryggtavla. Han hade sagt att jag kunde ha min vän tillbaka men det skulle ta ett tag, ett långt tag verkade det som innan vi kunde gå tillbaka till någonting som det minsta liknade normalitet. Fast självklart visste jag inte vad det var längre. Var det att vi gjorde allting tillsammans som syskon? Var det att obekvämt titta på varandra och båda tänka att vi ville vrida tillbaka tiden? Var det att uppgradera vår relation nu när vi var i Waren? Jag kunde inte göra det. Det hade varit alltför grymt, alltför orättvist mot en pojke som Declan. Jag ville inte ha det. Inte med honom. Ärligt talat inte med någon. Det var fruktansvärt, att älska en människa och bli älskad tillbaka men fortfarande ha så ont, och ingen av oss visste hur vi skulle gå till väga för att glömma. Jag är förvirrad. Erkände jag till mig själv. Och vad hjälper det dig? Eller honom? Gör det mindre ont? Är det mindre outhärdligt att längta efter den saken du inte vet hur du kan få tillbaka? Gör det saken lättare för honom? Att se på dig varje dag, försöka förhandla sig ifrån att han inte vill detta? Förändrar det någonting?
Tydligen hade jag bara gjort det värre. Jag ämnade att vara snäll och mild, men uppenbarligen blev det hela bara så mycket värre. Så mycket mer komplicerat. Jag såg ryggmusklerna på honom arbeta och händerna som gick från nerkörda i fickorna till hårt, krampaktigt knutna nävar. Jag kunde inte ens föreställa mig hans ansikte om ansträngningen av att inte göra något nådde honom ända bak i ryggen och ut i fingertopparna.
"Declan, se på mig." Bad jag med stål i rösten. Det tycktes hjälpa lite, för händerna slappnade av och han sänkte axlarna något. "Se på mig. Du lovade att jag skulle få min vän tillbaka, men ändå är han så långt ifrån som han någonsin varit." Ännu hårdare röst. Mer stål. Mer skärpa. Mer klarhet. Mer smärta.
Han slappnade av helt nu och vände sig om med ilska skrivet i stora röda bokstäver i ansiktet på honom.
"Kan du ge mig ett ögonblick att stänga av min mänsklighet, milady? Så vitt vad jag vet fick jag ingen precis träning i konsten att utan vidare känna ingenting. Du måste ge mig ett ögonblick att träna, sedan när min kurs är färdig kan din käre gamle bundsförvant som bad dig om intet återvända och låtsas som ingenting. Som om han aldrig äntligen var dum eller modig nog att berätta för flickan han älskar hur äckligt possessiv hon gjort honom, hur mycket smärta hon åsamkade honom utan att veta det, hur svartsjukan för varenda pojke hon tittar åt förtär honom och gör honom mindre och mindre till Declan? Är det det du vill slippa att höra? Du vill inte veta av hur jag kommer lida av att låtsas som inget. Du vill slippa att lyssna till orden som bara kommer få dig att känna dåligt samvete? Du vill komma undan det? Men gissa vad? Du är ett behemoth. Du är ett vidunder. Smärta och samvete och förtvivlan är en del av paketet. För sådana älskade av så många kommer onämnbar sorg, för de uppvaktade av så många finns både outgrundlig glädje och hjärtskärande syner. Har du inte förstått, Cassia? Jag saknar min vän också, men har du inte förstått? Vi måste börja om från första början. Tillbaka till grunden. Om vi ska förbli vänner måste vi börja om." Han andandes in häftigt och någon gång i slutet av hans lilla tal vänta mot dörren, bortvänd en mig hade både ilskan och orken gått ut honom, som ett punkterat hjul, pös vreden ur, och därmed antagligen hans styrka.
Jag nickade. Han hade rätt.
"Nåväl." Sade jag och strök bort fuktigheten i mina ögon som svämmat över. "Nåväl. Vänd dig om."
Han tvekade. Inte länge, men oviljan var tydligt skriven i hans kroppsspråk.
Han vände sig om.
Jag hade fortfarande inte vant mig vid synen av en kort skäggstubb som invaderade hans å, så välbekanta ansikte. Han såg plågat på mig, men jag försökte att ignorera den blicken. Jag log och han var tvungen att se bort. Jag tog fem snabba steg och utan vidare stod han inom armlängds avstånd. Vilket för min idé, var precis vad jag behövde.
Jag sträckte ut handen mot honom, såg honom bearbeta gesten, och var tvungen att mota bort lusten att skratta. Jag kunde praktiskt taget se kugghjulen jobba uppe i huvudet på honom, som försökte på rätsida på mig. Vad höll hon på med? Undrade de.
"Goddag. Mitt namn är Cassia." Sade jag leende.
"Introducerar du dig för mig?" Frågade han skeptiskt.
"Ja. Och jag förväntar mig detsamma från dig. Jag börjar om från början. Från grunden, precis såsom du sa."
"Det var inte så jag menade, Cas."
"Jag vet inte vad du menade, men det här är ett sätt. Kom till mig om du har ett bättre eller om du är villig att ge detta här en ärlig chans"
"Låt gå."
Jag visste inte om det var min egen inbillning för att jag ville att den skulle var där, men jag tyckte mig ana en antydan an nonchalans och en glimt av en retsam ton.
"Det kommer gå bra för oss, ska du se. Vi kommer överleva detta, Declan."
"Alltid trogen optimist, Cas."
"En försöker, väl..." Sade jag och log ich gjorde något jag aldrig trodde mig kapabel av. Jag neg retsamt men graciöst (hur jag nu lyckades med det,) och han skrattade. Jag suckade och höjde armarna för att krama honom, men han ryggade tillbaka. Så nonchalant som möjligt sänkte jag dem igen och ryckte på axlarna.
"Tids nog." Sade jag hoppfullt och han nickade med blicken fastnaglad i golvet. Nåväl. Waren var inte byggd på en dag.
***
Jag möttes av ett glamouröst leende från Quinn när jag gjorde min entré till mellanrummet. Asta hon hoppade upp och ned så spänd hon var och jag tvekade seriöst på att hon någonsin sett mer barnslig ut. Elis satt också leende i en av fåtöljerna med ryggen lutad mot Ebbot som satt på armstödet med armen runt henne. Till och med han hade ett litet leende lekande vid mungiporna. Lynn var... Ja... Lynn. Och Niall var likadan, kanske något mer avståndsutsöndrande, om det var möjligt. Isaacs leende kunde nästan matcha Quinns och även med ryggen bortvänd från mig visste jag exakt hur morfars mungipor ryckte. Märkligt. Dansen hade i och för sig varit spektakulär, för mig, men dessa människor var Warenbor. Vad kunde vara så speciellt med en dans?
"Underbart!" Log jag och såg mig omkring på allas ansikten. Vad annars kunde jag säga? "Väntar vi främmande?"
"Du!" Bubblade Asta. Jag blinkade förvånat. Av alla dem måste jag erkänna att jag inte väntade mig Asta till att komma med en förklaring. "Du!" Upprepade hon, men tydligen kom hon inte längre för då skulle en hel ordharang svälla ur henne och göra varenda stavelse oförstådd.
"Du är krävd vid välkomnandet av lord Marions anländande ikväll!" Förklarade Ebbot.
Jag stod en stund och funderade på vad jag skulle göra av det. De andra tyckte uppenbarligen att jag borde vara omåttligt hedrad, och det var förmodligen det de väntade sig att jag skulle svara ikväll, om jag gick. Å andra sidan var jag tvungen att spendera mestadels av kvällen, kanske till och med långt in på natten med Ledarna. Mysigt...
"Vem är det?" Fick jag tillslut ur mig.
Leendena försvann, Niall svor, vilket inte var ovanligt, Asta slutade studsa upp och ned och Quinns uppspelta hållning var ett minne blott.
"Å, herregud." Stönade Quinn. "Det här kommer ta ett tag."
"Inte alls." Bröt morfar in. "Han är en mäktig herre från ett främmande land och hans lands kungs högra hand."
"Så, vad har jag någonting att göra med saken?"
"Vi tror att Rebeller börjar resa sig högre och högre."
Vad hade tagit åt dem? De stod alla och log som enfaldiga fånar och nu babblade morfar om rebellerna? Nåväl. Lika bra att höra dem. Morfar fortsatte: "De vänder sig till de fattiga, drabbade av Navets straff mot gruvarbeterna, de få satarna som blir rekryterade i hans armé, barn, kvinnor, hungriga och de frusna i norr och lovar dem jämlikhet. De säger dem att Warens överdådighet är skamlig. Att Navet misslyckats i sin roll som deras beskyddare. De vet precis vad de ska säga, för de vet precis vad de tänker. De manipulerar, och de lyckas för att de har rätt." Den här gången var det Niall som lyfte sin ljuva stämma. Stryk det, det fanns inget ljuvt av någon del av Niall.
"Hur som haver, vi tror också att gruvorna börjar ta slut. Navet behöver en allians. Pengar. Både för att tysta och till varje pris förhindra ett uppror, och för att uppehålla Warens forna, nutida, vilket som, glans."
"Låter som att ni har en plan." Berömde jag tvekande.
"Inte alls. Vi vet bara vad vi vet genom rykten, och en plan har vi inte. Vi vet inte ens vad vi ska planera för och emot."
"För rebellerna så klart! Det här är ett guldkorn!" Min röst var klar och bestämd och några av dem såg ned i golvet. Jag blev förvånad att jag uttryckt mig så plötsligt så häftigt. Ja, ja, har du sagt A får du säga B. "Vi kan jämna ut pengarna med dem. Vi kan få stopp på svält..."
"Och Warens glans, ja, vi vet."
"Vad har jag med saken att göra då?" Mitt goda humör, mitt sällsynta goda humör sedan jag anlände till Waren var ingenting att tala om längre. Optimismen som jag varit så övertygad om krympte mindre och mindre desto fler av de strålande leendena som ebbade ut.
"Du är vacker."
Jag snurrade runt och fick mot alla odds syn på Gale bakom mig.
"Gale?" Vad gjorde han här? Varför hade han brytt sig om att lämna brevet hos mig från första början om han nu skulle prata med mig redan samma dag. Fast, å andra sidan, varför från allra första början hade han lämnat det där utan ord? Det verkade vara en galen dag, tydligen. Mer än vanligt då, så att säga.
Han nickade gravt.
"Och?"
"Och det bästa sättet att fånga ögat hos en mäktig man är med vackra ting. Du är det första han kommer lägga märke till, Cassia. Du vet hur män reagerar på din närvaro. Du ska vara där för att hålla honom här. Dessutom så är du ett mysterium, och från vad jag har hört så är lord Marion sjukligt besatt av gåtor."
Inseende vad detta faktiskt betydde andades jag häftigt ut.
"Jag är ett förbannat ankare!" Nu skar sig min röst och ilskan vällde upp som lava ur mitt bröst.
"Ja." Nickade Gale bistert. Vad höll han på med? Han skulle ju säga att det inte alls var så. Han skulle ju säga att jag inte alls var det enda som höll mitt hemlands huvudstad så som det var och så som det alltid varit. Och sanningen att säga, så ville jag inte att Waren skulle få vara kvar så som det var och alltid hade. Jag ville inte att Waren skulle få leva med överdådighet och pråliga, löjligt vackra hus med pråliga, löjligt vackra ornament, med  pråliga löjligt vackra detaljer, när resten av Mircea, norrborna och syd och väst och öst dog av köld, hunger och sorg när människorna de älskade rekryterades som sångarna av Warens klagovisa.
Jag skämdes genast. Inte för att jag ville hjälpa upproret som kanske var på väg att äntligen resa sig, det skulle jag sagt rakt till Navets ansikte med höjd haka och se honom rakt i hans stålgrå kalla skalbagge ögon. Nej, jag skämdes för att jag på någon skamligt barnslig nivå behövde, eller i alla fall ville ha någon till att försäkra mig om att allting skulle bli bra. Jag behövde ingen! Jag hade aldrig gjort det! Jag hade alltid kunnat klara mig, på ett eller annat sätt. Jag ville ha min syster, jag ville ha morfar, jag ville ha Declan och vårt hem i syd, men jag hade kunnat överleva utan dem. Det skulle inte varit enkelt, och jag vet inte hur, men på något sätt så skulle jag ha klarat mig.
"Jag tänker inte göra det." Protesterade jag direkt. Medlidande svepte över gruppens ansikten, till och med Lynns. "Se inte på mig så där! Jag är en stark oberoende kvinna, jag kan göra mina egna förbannade val. Jag är inget ankare! Jag är inte Navets eller någons egendom, och jag tänker aldrig bli! Aldrig!"
"Du är också oroväckande godtrogen." Fräste Lynn med förvånande intensitet för att framgångsrikt kunna uppehålla sin fasad av att inte bry sig ett dugg om huruvida jag levde eller låg död med ansiktet nervänt mot havets botten.
"Naiv är mer passande." Fyllde Niall och såg på mig som på ett litet barn som trodde att hennes favorithäst skulle leva för alltid.
"Jag är inget ankare." Upprepade jag envist.
"Du behöver inte göra vad Navet har dig där för, Cas." Sade Declan och för ett ögonblick lät han som vanligt. En mörk blick jag så hårt jag kunde försöka ignorera blev levererad från Gales intensiva blick till Declans avslappnande kroppshållning. "Du måste i vilket fall leka ankare för ett litet tag."
"Nu är jag förvirrad." Erkände jag igen, fast nu högt ut.
"Det behövs inte." Tröstade Gale. Jag gav honom en blick som lika gärna kunde fått solen att slockna utan vidare.
"Uppenbarligen, sedan alla förväntar mig till att förstå utan en förklaring." Muttrade jag menande. "Som små svarta brev."
Svagt rynkade han på ögonbrynen och såg nästan uppriktigt oförstående ut. Jag föll inte för hans välspelade skådespeleri, inte!
"Vi vill..." Avbröt Declan, intensitet i rösten jag sällan hört förut, "att du ska hålla lord Marion kvar här, men inte för Navet. Utan för oss. Vi vill att du ska ankra fast honom i Mircea så hårt att han knappt vill återvända ens när hans egen kung ber honom om det. Navet kommer tro att han ska förse Waren med onämnbara rikedomar i utbyte mot...tja, vi vet faktiskt inte vad Navet erbjuder i utbyte, men egentligen spenderar han förmögenheter på icke-Waren-folk."
Poletten trillade tillslut ned. Ett ljust leende från insikten i min äldsta väns förklaring spred sig över mitt ovana ansikte, från kindben till kindben. Jag skrattade lätt till och nickade långsamt.
"Nåväl. Vad säger vi?" Undrade jag med händerna utsträckta med handflatorna upp mot taket och en dålig spelad oskyldighet i rösten. "Vem är sugen på att bedra den mest mäktiga mannen i hela Mirca?"