Behemoth.

XXXVIX.

Till min yttersta förvåning så var det, av alla människor, Lynn som erbjöd sig att hjälpa mig ned planerna för att... Tja... Så långt hade vi inte kommit. Bedra? Absolut. Lura grundligt? Inga problem. Narra hånfullt och utan ånger? Ha! Vem tror du att jag är? Det är klart! Vilseleda det närmaste mitt hemland har till en kung och ensam stå för konsekvenserna? Uppenbarligen! Förråda min halvkusins morbror, som han i mitt försvar hatade mer än något i denna stad? Utan tvekan. Svika mannen som vars far hade hållit Betty och min egen mor fången? Gladeligen. Men att störta honom? Ingen aning. För det skulle vi behöva ett helt nytt system, som ingen varit beredd på, eller så skulle Gale behöva bli vår Ledare, vilket betydde att hans lojalitet kunde aldrig svikta. Till Mircea. Han skulle bli tvungen att hata oss. Han skulle behöva överge sin bror och syster när han precis hittat dem. Han skulle bli tvungen att överta alla omänskliga uppgifter Navet uträttat för att hålla kronjuvelen i landet i oklanderligt skick. Vilket innefattade att döma oskyldiga till gruvorna och till arméerna. Vilket innebar att släcka allt hopp hans folk hade haft om honom, att han skulle vara annorlunda. Att han skulle rädda dem från hans morbror. Att han skulle förändra saker. Det var det han ville. Det var det han blivit tränad för. Det var därför han växt upp utan Declan och Wilma. Eller Grace, eller vad hon nu valt att kalla sig. Jag hade fortfarande inte riktigt greppat det.
Declan.
Min Declan.
En syster.
Förutom mig.
Så oerhört märkligt. Jag hade varit den enda flickan i Declans liv så länge nu. Förutom möjligen Celia eller Irina. Men nu... En syster. I hans eget kött och blod. Som han inte var kär i. Som han kunde älska ovillkorligt som den bror jag alltid känt honom som. Nåväl. Hon verkade rar nog.
Hur som haver, det var för tidigt. Det var inte tid att sätta Gale på tronen än. Inte på ett långt tag, hoppades jag. Förhoppningsvis så skulle han få välja när den tiden skulle komma av sig själv. Så... Åter till Navet. Skulle vi störta honom? Nej. Skulle vi bedra honom? Ja. Skulle vi hålla honom fången? Kanske. Var det någon som brydde sig tillräckligt om Navet så kunde vi det. Vi kunde hålla honom för lösensumma. Kunde vi muta honom? Nej. Han är för alla kullars skull den rikaste mannen i Mircea. Vad kunde man möjligtvis muta honom med? Kunde vi... Nej. Absolut inte. Jag såg mig omkring för att se till att ingen sett mina smutsiga tankar. Jag hade nästan... Men det gjorde du inte. Ingen ska döda Navet. Ingen ska döda någon. Ingen ska dö. Jag skrattade till. Hur naiv fick man vara? Jag skulle snart bli inkluderad som en förbannad Rebell. Ingen ska dö, va? Hur hade du tänkt se till det, Cassia lilla? Grinade en hånfull hemsk röst jag mest av allt ville be att hålla tyst.
Jag ska rädda så många jag kan, svarade jag bestämt. Och jag ska inte medvetet... Jag tystnade det.
Göra vad? Frågade rösten uppmuntrande.
Jag ska inte medvetet ha någonting med att göra i någons död. Jag ska inte döda någon.
Rösten fortsatte obarmhärtigt; din dumma dåraktiga flicka! Folk kommer dö. Såsom de allting gör när människor i högre rang anser att "det är för det bästa." Folk kommer dö, såsom de alltid gör, när de är för låga för att kunna protestera.
Jag svarade ursinnigt tillbaka; det är därför jag vill ändra saker! För att inte fler folk ska dö.
Och rösten svarade; det är var de alla sa i de där avskyvärda romantiska novellerna, var det inte det? Och dog inte folket ändå?
Jag var tyst. Sedan tänkte jag avslutande; det gjorde de. Men Navets tyranni är inget jämfört med vad han kan göra. De kommer bara bli mer och mer förtryckta. Och rösten höll tyst. Ha! Jag hade visat den! Sedan suckade jag nedslaget för jag hade bara vunnit mot mig själv. Rösten var jag. Och det fanns inget ärofyllt i att vinna i en debatt som utspelade sig i ens eget huvud. Nu när jag tänkte närmare på det så var jag inte säker på att någonting var så där värst ärofyllt. Vad märkligt. Så ljuvligt grym ironi kunde vara. I den mest förgyllda, mest pompösa stad där så många glamorösa, överhettade romaner om hjältemod och ära hade blivit skrivna, där fanns det inget ärofyllt att hylla. Inte en enda sak, sanningen att säga.
"Dagdrömmer ni lady Cassia?" Frågade en vänligt röst bredvid mig.
"Isaac!" Han log ett sorgset leende.
"Jag kan inte säg att jag klandrar dig. Med det som kommer kan vi nog behöva en eller två vackra drömmar." Jag begrundade detta ett tag.
"Och vad tror du det är som kommer?"
"Många saker." Sade han nästan ohörbart. Sedan när han såg mitt skyldiga uttryck log han sitt berömda Isaac-leende, skapt för att lugna människor. Och kanske till och med vidunder. Det fungerade, mot alla odds.
*
"Gale! Fokus!" Snäste Lynn till min dagdrömmande halvkusin. "Om det här," hon hejdade sig,"ursäkta, när det här går från att likna en halv plan, till ingen plan, till katastrof så är det du som måste ta över, å, jag vet inte? Hela förbannade styret i Mircea? Har du ens fattat det?"
"Alltför väl." Muttrade han. Av någon obegriplig anledning fick det mig att le. På ett sätt kunde jag aldrig föreställa mig Gale på tronen, men å andra sidan var det så självklart. Sättet han förde sig, sättet han talade och muttrade åt oartiga människor som Lynn. Jag vet inte om jag tyckt om henne så mycket från början, men nu? Ibland hatade jag henne, för saker hon fräste och saker hon gjorde, samtidigt kunde jag inte låta bli att hitta lite av mig själv i henne.
"Jag tycker att vi väntar." Bröt Elis av. Alla vände sig mot henne. För ett ögonblick såg det ut som om hon skulle slinka tillbaka till bakgrunden där hon oftast observerade våra gräl och sällsynta framgångar. Ebbot ställde sig bakom henne och plötsligt, som en tändsticka till en veke, lös hon upp och fortsatte;
"Cassia är nyckeln. Hon är den som borde bestämma vad vi gör med Navet. Han borde störtas. Om han är vår Ledare när han får reda på vårt förräderi... Kan ni föreställa er vad han kan göra mot oss? Han kan göra Gale arvslös, och sätta Declan på tronen, tvinga honom att straffa oss för det är det som förväntas av honom, och till dig, Cassia, du har ingen aning."
"Jag tror jag har." Sade jag kallt.
Hon skakade på huvudet. "Tortyr? Nej. Död? Nej. Navet har alltid velat ha fler och fler behemoth i hans hov. Du skulle tvingas att gifta dig med den stående Ledaren. Antingen Gale eller Declan, beroende på hur mycket nåd han känner för att visa, och med tanke på att det är Navet vi pratar om så är chansen... Ingenting. Skulle du klara det?"
Tystnad. Fullkomlig öronbedövade, fruktansvärd tystnad. Omärkligt såg jag mot Declan. Sedan Gale. Ingen av dem såg på mig. Ingen av dem ville. Båda höll andan.
"Nej."
Båda andades ut.
"Just det."
"Så,vad gör vi?" Isaac såg upp mot Elis. Jag kände stolthet sippra in.
"Vi väntar, Isaac. Vi väntar."
"Lord Marions anländande är om två dagar. Vi behöver planer. Vi kan inte vänta." Motsatte sig Lynn.
"Jag gillar det. Kanske vi planerar fel i vilket fall. Bättre att vänta och se var vi går från nu."
"Vänta och se? Så när hela Mircea faller ihop och folket förväntar sig en förklaring det enda försvar vi har är; "vi gjorde ett misstag, vi väntade och såg?"
"Om hela Mircea faller ihop, så kommer vi ha en plan för att pussla ihop henne."
"Är det inte bättre att hålla ihop henne från början?" Frågade Lynn.
"Så som det är?" Kontrade jag. "Med en Ledare som utnyttjar sina regler? En Ledare som till varje pris vill hålla sin hemstad glänsande, även när resten av hans land dör? Navet bryr sig inte. Han har misslyckats. Han inte bara kung över Waren. Han är hela Mirceas kung. Vi måste bryta Mircea för att kunna laga henne. Hon är redan bruten, men vi kan inte fixa henne än. Inte än."
"Saker måste falla samman för att falla på plats." Grinade Niall. "Är det det du kör på?"
"Tja... Ja."
"Funkar för mig." Sade han och ryckte på axlarna som om vi diskuterade om vi skulle dricka vin eller vatten.
"Visst." Instämde Asta. Nickar följde, några övertygade, och några tvekande. Snart, lovade jag mig själv, ska alla vara övertygade. Och för en gångs skulle höll rösten tyst.
*
Planerna fortsatte, anmärkningsvärt mycket fortare utvecklade nu när vi hade ett faktiskt mål att sträva mot. Att störta Navet och förbereda Gale för tronen. Och om vi ville leva, med någon form av frihet, var vi tvungna att lyckas. Först skulle jag vara närvarande vid mottagandet av lord Marion, sedan skulle jag vara tvungen att komma ihåg att vara civil mot både Navet och Marion, vilket där det sistnämnda definitivt skulle vara enklare än det förstnämnda då Marion var en diplomat och var också förmodligen tvungen att agera hövligt med fejkade teaterleenden och glittrande ögon inför Ilsa. Vi antog att Navets plan för att ordna om Marions status som sitt lands diplomat, till en mer permanent anordning skulle vara genom att locka med en juvel som gnistrade mer än någon sten från hans hemland. Juvelen, enligt Gales smickrande, dock ypperligt irriterande beskrivning skulle med största sannolikhet bevisa sig att vara ingen mindre än mig själv. Dåraktigt, men förståeligt då Navet var desperat som en hund med ett ben någon försökte ta ifrån honom.
Hunden ifråga var enligt Gales expertisråd bakslug som en Ledare och paranoid som få. Oroligt är huvudet som bär kronan, eller hur? Det skulle inte bli lätt. Det visste vi. Han kände mig bättre än vad jag var bekväm med. Han visste att jag hatade sociala sammankomster där Ledare och andra högt uppsatta människor artigt konverserade, vilket innefattade mig i en obekväm klänning och ovana ögon. Ovana på så sätt att de visste inte bättre än att stirra possessivt, oförmögna att titta bort. Jag hade underskattat morfars varningar. Han hade sagt så många gånger vad jag borde förvänta mig när jag anlände till Waren. Han hade varnat mig för män, och kvinnor för den delen. Många antog att skönhet innebar lycka. Jag tvivlade det starkt. Jag själv hade sagt att genen var ingenting jag ville ha. Men skulle jag avsagt mig den, chansen given? Det berodde på. Om jag redan haft min period med smärta så tror jag inte det. Ingen skulle gå igenom sådan smärta för inget. Och om jag får en hemsk tidpunkt eller en fasansfull gåva, då skulle jag gjort det. I vilket fall så hade jag definitivt inte gett morfars uppmaningar tillräckligt med kredit. Människor är usla varelser. Inte värre än mig, och inte alla, men vissa... Som en viss morbror till min halvkusin.
Det skulle hållas en dans, i lord Marions ära. Jag hade tänkt ta med mig Declan. Det verkade som ett bra steg i vår nya omstart. Eller? Jag kom på att jag hade så många människor att rådslå hos att jag inte visste vem jag skulle gå till för de skulle säga så otroligt olika saker. Jag hade aldrig haft det. Jag hade haft Declan och Celia när jag behövde prata om morfar, och Celia och morfar när jag behövde prata om Declan. Men nu... Det var så många människor. Så många människor jag inte kände. Som jag inte litade på, även då de öppnat sitt hem för mig.
Jag hade redan pratat med Declan om det. Han hade verkat så... Vanlig. Som han brukade vara hemma i syd. Och jag hade velat prata med Celia med det, men hon hade för tillfället bosatt sig hos Ledarnas residens och mina vänner höll henne sällskap tills hon återvände hem. Irina hade istället fått ta över min systers plikter i hennes frånvaro. Hon hade berättat det, och ljuset i hennes ögon när hon beskrev Erms raseri hade varit förunderligt. Min syster hade alltid vetat vad som skulle göras. Alltid gett de perfekta råden, alltid rått mig till det bästa. Jag kunde inte tro att jag klarat mig utan henne i den här galna staden.
Declan hade frågat mig om jag var nervös. Jag sa nej. Jag sa sanningen. Han hade pratat om lord Marion, och honom var jag inte nervös inför. Declan skulle inte närvara när hans skepp lade an till Mirceas jord. Det skulle ha smulat ned vår plan från virke till kol till aska. Mycket av vår plan, till mitt yttersta missnöje, hängde på att han lade märke till mig. Alla hade varit eniga att inte Declan eller någon annan kunde stå med mig vid den där hamnen. Han skulle bli avskräckt, det hade varit Xandras exakta ord. Under normala omständigheter hade ett avskräckande varit precis vad jag siktat på, dock, med Mirceas folk hängande runt halsen kunde man inte ignorera rollen man blivit given. Det var Declan som jag egentligen var nervös inför. Han hade agerat så långt ifrån den pojke jag alltid känt, så förhastat, så dåraktigt att jag inte litade på honom, inte så här. Inte med mig i en klänning, uppklädd för att fresta, inte med en främling jag tvivlade intensivt på att jag skulle... Vad heter det där nu igen? Inte hata? Inte förakta? Tycka om? Kunna tillnärmelsevis acceptera? Respektera? Ingen aning.
Så, ja. Jag var nervös. Självklart kunde jag inte berätta det för honom, alltså behövde jag min syster.
Hon visste inget av vår plan, och var därför hållen gömd. Jag hade fått låna Fenix för att lämna meddelandet. Jag skrev på den där lilla, lilla pappersbiten att jag skulle förklara allt, bara hon höll sig undan den kvällen. Jag vet själv hur mycket jag hatar att bli tillsagd att göra någonting, så naturligtvis låg skammen och svävade någonstans som en distraherande förnimmelse jag försökte skjuta iväg, likt ett argt bi. På tal om, en liknelse jag nog skulle kunna använda när min syster fick reda på vår galna plan. Å, nåväl.
Galen stad, galen kung, galen plan.
*
Jag visste inte om jag skulle i tystnad knyta mina händer och hitta något lämpligt att slå på, eller om jag skulle bli lättad för att jag slapp leta efter en klänning själv när ett mörkt paket låg arrangerat på mitt sängöverkast. Det var ett vanligt brev från Gale den här gången. Inget speciellt med det, och tacka kullarna, det innehöll ord.
Cassia.
Du måste förlåta mig för det här intrånget, men skulle vi alla be om förlåtelse och förlåta för allt vi gjort skulle vi varit gråhåriga innan vi hinner blinka. Jag väljer att tro att jag avlägsnar en av dina bördor från ett väldigt fullt fat, nu när vi alla ber så mycket av dig. Jag kan säga vi, men i slutändan är det du som måste fånga lordens blick, så istället för att säga; vi måste låta honom se dig, så säger jag så som det kommer bli; du måste låta honom se dig. Jag bad Declan om måtten, sedan det är han trots allt som allt som oftast hjälpt dig med rid och jaktutstyrslar, jag hoppas att den passar dig i smaken, snälla du hata mig inte. Som du sa; vi har alla våra roller att spela. (Det är väl knappt lönt att fortsätta underteckna dessa brev med Leyndármal?) Lycka till, kära kusin, jag kommer vara där hela kvällen om du skulle behöva stöd eller hjälp.
//Gale.
Kusiner, är vi nu? Lika bra. Det var allt vi varit hela tiden. Jag bestämde mig tillslut för att slå på väggar är utmattande och tacksamhet krävde minde energi, vilket var exakt vad jag skulle komma att behöva. Jag lade på minnet att tacka honom vid tillfälle givet.
Klänningen var finare sydd än den svarta, men inte en fjärdedels så bra arbetad som den vita. Den var sydd i fint marinblått tyg. Ett sant hantverk. Något kroppsnära för min smak, men så mindes jag: vi har alla våra roller att spela. Jag var en pjäs, en viktigt pjäs, ja, men en pjäs ändå. En pjäs i ett väldigt komplicerat parti av ett väldigt farligt spel som lika gärna kunde befria folket från svalt som att få oss att förlora allting. Kanske till och med tillta Navets tyranniska grepp han höll runt landet. Plus det hade bliv alltmer klart för oss alla att "allting" kunde lika väl innebära våra värdefulla huvud vi bar på axlarna. Jag skakade på huvudet. Vi skulle lyckas. Om jag misslyckades, fanns det alltid andra som kunde intrigera lorden.
"Viljans seger över köttet?" Det var morfar.
"Huh?" Svarade jag tankspritt.
"Det är ett ordspråk."
"Det är jag säker på... Du, har du sett...?"
Jag tystnade omedelbart när jag såg morfars uttryck.
"Är någonting fel? Är du osäker? Börjar du få kalla fötter? Vi kan inte ha det nu, morfar, jag är så här nära, jag vet inte ens om jag borde... Och sedan är där Celia, om han får reda på det så kommer hon vara där, och alla mina vänner. Om någonting går fel, du vet att jag kommer anklaga mig själv. Och tänk om han är fruktansvärd? Tänk om han är gammal och äcklig och bara vill gifta sig med en oskyldig flicka från ett främmande land, inte jag då, eftersom jag naturligtvis skulle nekat, och mer därtill men flickor som Asta, eller ännu värre Celia, eller Grace... Wilma, vilket som. Och vad sa du igen?" Först nu insåg jag hur fort jag snattrat på och morfar hade stått helt stilla, väntande på att jag skulle avsluta min egen lilla monolog.
"Inga kalla fötter, Cassia. Ingenting kommer gå fel. Ingen kommer tvingas in i något äktenskap. Bara lugn."
"Lugn. Eller hur." Jag skrattade lätt. "Lugn. Jag är inte lugn. Det är så mycket som kan gå fel, vi har inte ens någon direkt plan, vi bara sa; vänta och se, å,herregud. Lynn hade rätt."
"Lugn." Sade morfar igen. "Du gjorde det nyss, viljans seger över köttet. Säger du att allt kommer gå utmärkt, så kommer allt gå fint."
"Viljans seger över köttet?" Ifrågasatte jag. Han var van. Han var den som lärt mig att jag inte skulle blint lita på vad andra berättade.
"Viljans seger över köttet." Bekräftade han med lugnet hos en stenpelare.
"Nåväl." Erkände jag.
"Så?" Frågade han uppmuntrande.
"Så..." Jag gnuggade fingrarna mot tinningarna och slog sedan upp ögonen mot morfar. "Galen stad, galen kung, galen plan."