Behemoth.

II.

"Vad tänker du på, mitt barn?" Frågade morfar och lutade sig mot broräcket bredvid mig. Han såg inte på mig, utan bara varsamt undrade.

"Mor." Viskade jag och strök bort en svart, glänsande hårslinga.

"Hon var min största skatt på jorden." Mumlande morfar. Han såg på mig och samlade mitt knäveckslånga korphår och lät det sedan falla igen.

"Min också."

"Din syster är det."

"Ja." Instämde jag. "Men jag älskade mor mer än något."

"Inte mer än din syster." Sade morfar igen.

"Man kan inte mäta sådär."

"Sant."

"Vad hette mors mor?"

"Min fru?"

"Ja?"

"Betty."

"Berätta om henne." Bad jag. Morfar lade huvudet på sned och log svagt mot det grumliga vattnet.

"Hon..." Började han. "Hon var den mest underbara kvinna."

"Berätta."

"Hon var så vacker. Hon hörde rösterna. Precis som du."

"Var hon ett behemoth?" Frågade jag häpet.

"Ja."

"Hur...?"

"Jag vet inte, Cassia."

"Vad fick hon?"

"Skymningen och färgerna."

"Vad betyder det, egentligen?"

"Att hon skimrade som renaste guld vid skymningen. Och att hon kunde göra de mest vackra ting av färgerna och duken."

"Vad betyder det för mig?"

"Antagligen att du kommer bli en sådan skönhet i natten att du kommer få vad du än ber om."

Jag svalde hårt. Jag ville inte ha allt det där.

"Och att du kommer nedskriva de allra vackraste skrifter."

"Finns det fler?"

"Ja, det är klart." Sade morfar. "Men de är de vanligaste, allra mäktigaste."

"Hur många av oss finns det?"

"Det finns några släkter." Sade morfar.

"Vad finns det mer?"

"Det finns månen, stjärnorna och några planeter och några stjärnbilder."

"Så... Man kan få en tidpunkt i livet eller på dagen då man skimrar som guld?" Sade jag."Varför?"

"Jag vet inte."

"Vad är meningen med det?"

"Om du hittat någon mening med din omättliga skönhet, snälla upplys mig."

"Inte än." Muttrade jag.

"Betty var vacker på ett sätt ingen annan behemoth någonsin varit."

"Vi är monster, morfar." Min röst var knappt mer än en viskning. Jag visste att han inte tyckte om när jag sade sådant, med jag kunde inte hjälpa det. Jag visste att jag hade rätt, vad han än sa.

"Nej."

Jag tystande. Jag har tänkt på det länge, utan att vågat säga det. Jag är ett monster.