Behemoth.

XXVII.

Ilsa stod med en isblå klänning ute på sin stenbalkong och såg ned på hennes borggårdar med magnifika uråldriga träd, små glittrande bäckar som flöt som stjärnor i flytande form och matta svarta murar som höll det obevekliga solskenet kvar i stenarna. Hon var en sann skönhet. Med platinablont långt hår ned till midjan och med långa, smala händerna liggande utmed midjorna. Hon lade händerna på den kalla stenen och njöt av kylan och behaget över att kunna styra smärtan i kylan.
Hon var en ensam kvinna, som tjänat sitt liv till att leda landet. Hennes bror hade fått henne till att lägga eden. Vinden började dra mer envetet i hennes akvamarinfärgade tyger kring livet men hon brydde sig inte om den. Ilsa tyckte om doften av natt. Det var en ädeldoft. En doft man inte kunde mutera eller upprepa. Man kan mutera många dofter. Järn, tusentals parfymer, nävor och malvablommor. Men natten är inte imiterbar. Hon såg ned på den överdådiga borggården nedanför hennes fönster. Hon andades ljudligt ut och tänkte "om jag faller nu, då dör jag" det var max trettio meter ned till stenläggningen men det kändes som ypperligt förminskande att tänka på den hög av blod och kött hon skulle bli om hon föll.
Ilsa var en kvinna som offrat mycket. Ilsa var en kvinna som ångrade mycket. Hon ångrade att hon någonsin lämnat hennes hem i syd. Hon ångrade att hon låtit hennes bror styra hennes liv så mycket att hon inte ens visste vad hon längre ville ha. Och hon hade lärt sig, den hårda vägen att de som inte vet vad de vill ha- det är de människorna som led mest. Hon ångrade att hon gett iväg hennes son och dotter. Hon ångrade att hon hade låtit överflöd och rikedom blivit hennes liv istället för ett enkelt liv i syd. Hon ångrade att hon låtit hennes syster dö ensam förutom med hennes systerdöttrar. Hon ångrade att hennes son hade fått leva med hennes systerdotter när hon visste att han skulle förälska sig i henne. Hon ångrade... många saker. Förutom att hon egentligen inte ångrade någonting. Hon ångrade inte någonting, inte genuint och hjärtskärande förkrossande. Hon ångrade att hon levt sitt liv i ensamhet. Men hon ångrade inte att människorna hon älskade hade sluppit det för att hon avstått från ett liv med dem. Ilsa var en kvinna som offrat mycket. Ilsa var en kvinna som levt sitt liv i ensamhet för att människorna runt henne aldrig skulle behöva det.
Hon älskade sin son och ville faktist att han också skulle fått uppfostrats hemma i syd. Cassias mor hade i och för sig bara varit hennes halvsyster men hade hon fått spola tillbaka hade hon rymt med henne, och levt i syd med sina söner och sin dotter, med sin syster och hennes döttrar. Hon hade hindrat Lohan från att vända Bettys eget folk mot henne så att Edward inte skulle ha hatat henne. Och...
Ilsa blev avbruten av en dov harkling från dörröppningen. Hon var rädd av det var ännu en nervös skräddar som undrade vilken färg hon ville bära på hennes idiotiska dans. De är dårar. De är alla dårar.
"Mor." Sade Gale. Hon andades ut. Hon reste sig upp från armbågarna och rätade på ryggen men vände sig inte om, svarade inte.
"Mor." Upprepade pojken allvarligt. Hon hade varje vecka fått en uppdatering på hur hennes son mådde hemma i syd. Hon hade varje vecka fått höra att hans skickligheter som ledare och hans stridsduglighet utvecklades för varje träning Irina höll för honom. Hon hörde varje vecka att han var en vacker pojke. En gladlynt och bekymmerslös pojke som för var dag stärkte syskonskapets mellan honom och den mörkhåriga skönheten till hennes systerdotter. Hon hörde varenda, varenda vecka att han var en lycklig pojke. En stark pojke som skulle bli något storslaget. Hon hörde att redan vid femton års ålder skulle dussintals människor kasta sig utför en klippa om han så bad dem. Och hon önskade så hett att hennes son här, i huvudstaden, kunde fått varit lika lycklig. Lika bekymmerslös och gladlynt.
"God dag, Ilsa." Sade en lika dov röst, som absolut inte var hennes sons. "Det var ett tag sedan."
"Tror du, midux..." Sade en flickröst, "tror du att du har en sekund för din förlorade son och dotter?"