Behemoth.

XXXVI.

"De borde vara här vid det här laget." Declan vankade av och an och gjorde mig både irriterad och nervös. Jag ville tro att jag förstod hans oro, men det gjorde jag inte. Inte egentligen. Jag hade aldrig upplevt sådan oro för någon. Han gick där, oroad till gränsen av vansinne och grämdes över att någon kanske tagit hans Cassia. Om jag hade haft en flicka som hon... Om hon hade älskat mig såsom hon gör med honom... Om jag inte hade växt upp här i huvudstaden, om jag kunnat skifta plats med Declan, om jag, om jag... Jag skulle göra vad som helst för att få ha vuxit upp såsom Declan vuxit upp. Hade jag inte varit lyckligare då? Hade jag inte varit mindre orolig över Mircea? Men det var bara önsketänkande, och om det är något jag lärt mig under alla dessa år, i tomma salar och hallar är det att önsketänkande är för barn. Barn som fortfarande tror att just de skulle komma och bli räddade undan från livet som sakta förtär dem inuti. Men de vågade inget säga, för det fanns så mycket värre, så mycket hemskare liv. Folk i skogen kunde nog en och annan gång önska att de var Navets systerson ibland.

Och här satt jag och iakttog broren jag inte vetat om och önskade att jag inte levt ett liv i pampighet och fåfänga. Det är väl så människor fungerar, antar jag. De vill ha någonting de aldrig få. På något sätt är Declan också fåfäng. Han är rolig på det sättet, min bror. Han kommer från syd med enkla vanor och hårt arbete där man nickar artigt mot sina granngårdars lorder och ladys, bjuder över varandra på högtider, ställer danser för någons årsdag eller bortgång, men ändå skulle vem som helst som inte kände honom kalla honom fåfäng. Människorna i syd är märkliga på det sättet, också. De tycker att det är vanhedrande att hålla stämningen dov och sorgesam när någon begravs. De säger att man istället ska minnas de lyckliga stunderna man hade med den bortgångne, och lyfta fram dem, istället för sorgen över döden. På så sätt är de också fåfänga. Men på ett fint sätt. Jag tyckte att det lät logiskt.

I syd tar man avsked med lågor och vågor. Det betyder att man lägger kroppen på en båt oftast, puttar iväg den över en sjö, och skjuter sedan brinnande pilar över den. Jag hade aldrig sett en sådan begravning, och på ett sätt önskade jag att jag aldrig skulle behöva se en heller. Fåfäng eller inte, Declan höll på att driva mig till vansinne.
"Sitt ned." Sade jag med lugn röst.
"Du kan inte tala om för mig huruvida jag ska sitta eller stå, Gale!"
"Sitt ned." Sade jag mer eftertryckligt.
Han såg irriterat på mig, men satte sig ned. "Hon är förmodligen redan död nu. Är det någon som hörde vas hon sa till Celia?"
"Du har rätt." Sade Lynn till Declan. Jag gav henne en mörk blick hon bara höjde ögonbrynen åt. "Hon är förmodligen död vid det här laget. Det måste ha kommit en qråspräcklig grip och en svartrandiga grip och sagt att det är Selins vilja att hon ska dö innan hon ens erkänt hur mycket hon älskar dig. Plus den svartrandiga gripen är egentligen Selins första fru han blev så vred på så att han förbannade henne till att för evigt döda."
"Håll käften, Lynn." Morrade Declan.
"Oh! Gripen håller förresten ett lager av blod av alla den har dödat för att den inte ska dö ut. Blodet håller den ung."
"Jag kommer lappa till dig."
"Inte alls! Gripen kommer beskydda mig." Sade hon och log brett.
"Vänta, jag känner igen den där historien." Sade Asta nästan anklagande.
"Och?"
"Jag har inte berättat den för dig. Jag har inte berättat någon historia för dig. Hur känner du till den?"
"Mina föräldrar var inte helt värdelösa." Sade hon, och jag visste faktiskt inte om det var spelad eller äkta förnärmelse.
"Nog!" Sade min bror hätskt. Han trodde verkligen att han ledde dessa människorna. Vilken dåre. "Jag menar det, de borde verkligen vara tillbaka nu."
"Vad vill du att vi ska göra då?"
"Inte vet jag!" fräste han irriterat. Min bror kan verkligen vara en skitstövel när det kommer till Cassia. Det är väl rädsla, antar jag.
"Kom igen, Declan. Lugna ned dig. De kommer. På något sätt överlever hon alltid."
"Ja, kommer du ihåg när hon höll på att drunkna? Hon borde inte ha överlevt då men det gjorde hon.
"Visst."
"Å, du är inte enkel att ha med att göra med, min bror." suckade jag och skakade klentroget på huvudet. Jag önskade plötsligt att Wilma skulle vara här. Hon är mycket bättre på att få reson i Declan än jag är. Jag kom på att jag fortfarande tänkte på henne som Wilma. Jag önskade verkligen att hon skulle välja sitt riktiga namn. Nog för att Ilsa försökte muta henne, och det var fult gjort av henne, men jag ville att hon skulle vara min syster. Inte någon jag kunde känt, men bara knappt visste vem det var. Declan kommer aldrig riktigt vara min bror. Han kommer aldrig lämna Cassia, vad han än blir erbjuden. Det är som jag sa. Han kommer ha varit död för tusen år innan han ens kunde sluta älska henne. Jag kände ett sting av bitterhet när ja tänkte på livet jag kunde haft, men aldrig fick. Jag älskar min mor, missförstå mig inte. Men jag vet inte... det var själviskt av henne att låta mig stanna kvar. Timmarna salarna och hallarna betydde ingenting när man kunde fått ett liv som Declan. Det här har jag redan gått igenom, du måste släppa det, Gale, beordrade jag mig själv. Men så funkar ingen av oss. Jag skulle nog aldrig riktigt förlåta Ilsa för att hålla kvar mig som den kommande arvingen.