Behemoth.

V.

Jag vaknade mycket tidigare än de andra. Solen hade inte ens gått upp och jag stirrade ut i mörkret. Vilket hemskt öde att vara blind, tänkte jag plötsligt. Mina ögon var vidöppna men ändå var det enda jag såg mörker. Efter en stund kunde jag urskilja mörka skuggor som låg utspridda på fältet. Alla människor andades regelbundet och jag såg vissa som hade flätat varandras händer i deras. Jag har aldrig fattat grejen med att hålla någons hand. Möjligen min syster. Men det är för att hon är min syster. Men jag kan inte ens föreställa mig själv hålla en pojke i handen. Förutom Declan. Men likadant, han är som min bror. Och jag skulle inte hålla fast hans hand. Bara för att han skulle uppmuntra mig med ett enda tryck för att visa att han var med mig. Men att gå i hand? Det var absurt att föreställa mig att jag skulle göra det. Vad vill de bevisa? Att de har någon för livet att älska och att jag aldrig kommer få det? Människor är mirakel. Verkligen. Men ibland mycket svårförstådda mirakel.

Skuggorna var tydliga nu och jag kunde nästan urskilja Askasystrarnas ansikten bredvid mig. Gloria gjorde verkligen själ för sitt namn här i mörkret. Hon praktiskt taget lyste. Hennes knuta hade alldeles falnat och hennes rödblonda hår som nådde henne ned precis under hjärtat låg som en fjäder kring hennes lysande huvud. Håret som innan bara varit vagt rött, lyste som rött guld.

Och under din tidpunkt kommer du lysa som guld.

Är det möjligt? Jag har ju just mött den lilla kvartetten.

Och de är de mest frågvisa om behemoth genen som jag mött. Det kanske är för att de är vana vid den. Men de borde veta mer om den då. Kanske Gloria har velat hemlighålla det? Kanske vet hon inte själv? Kan det vara möjligt att hon är en helt ny? Kan jag ha varit den som berättat för henne genom att svara på alla de andras frågor? Har hon lagt ihop två och två eller har hon bara viftat iväg drömmarna?

Det rusade till i huvudet. Hennes månad måste precis börjat. Och det betyder att hon redan haft sin period med smärta. Det måste vara hennes första dag som en oemotståndlig skönhet. Och alla kommer se det när solen kommer upp. Sedan har hon en månad av skönhet framför sig, dygnet runt tills hennes tidpunkt och vad hon fått utger sig. Hittills har hon velat hölja det och jag tvivlade på att hon ville att ett hundratals människor fick reda på det så fort det blev ljust. Jag måste tala med henne. Jag bet mig i läppen och såg mig omkring. Någon hade kastat filtar över oss. Vänligt.

Jag slängde av mig filten och for med blicken efter en plats för avskildhet. Jag trodde jag kunde ana en liten dunge hundra meter bort. Jag bet mig hårdare i läppen tills det gjorde ont, drog handen genom håret och suckade tungt.

Förlåt, Gloria, tänkte jag och ruskade om henne mjukt.

''Gloria!'' Väste jag intill hennes öra. Hon andades häftigt och slog hastigt upp ögonen och plötsligt kände jag en vilse armbåge i magen.

Flickan kan åtminstone försvara sig, tänkte jag uppgivet och kände slaget fortplanta sig.

''Cassia!'' Väste hon tillbaka. ''Vad gör du?''

"Du måste komma med mig, Gloria." Bad jag.

"Och det kunde inte vänta?" Stönade hon. Ingen morgonmänniska, tydligen.

"Nej." Sade jag dovt och reste mig upp och spärrade upp ögonen för att urskilja de sovande människorna. Jag trevade med fötterna för att inte trampa på någon och insåg slutligen att det inte längre var några sovande människor framför mina fötter. Jag sträckte fram händerna och mina handflator stötte äntligen på den omisskännliga barken på en ek. Gloria hade dragit på sig en svart stickad tröja men det fick inte hennes hud att lysa mindre. Hon var som en mänsklig oljelampa. Jag tog hennes hand.