Behemoth.

XXVI.

Jag letade som en frenetisk galning efter honom. Niall gick tystnad min sida. Jag hade inte riktigt haft utrymme i mitt lilla huvud att reflektera över varför, men antog att det var morfar som skickat honom. Det var faktiskt ganska onödigt. Jag kan ta hand om mig själv.
Jag gick in på en pub Niall sa att Declan brukade trycka om att gå till när han och Isaac varit på en av de kortare uppdrag Edward bett honom att göra. Han sa att han brukade dränka sina sorger över sina fallna vapenbröder till vänster här, men jag var inte säker på att jag förstod vad han menade med det.
"Dränka sina sorger." Upprepade jag träaktigt.
"Bekymra inte ditt söta lilla huvud med det. Försätt du att leta som en oeffektiv trähäst efter din själsfrände." Jag hade precis varit på väg att luta mig över den skinande disken och fråga efter honom.
"Trähäst?" Frågade jag. "Trähäst? Den bästa förolämpningen du kan komma upp med är en trähäst? En trähäst?" Jag log plötsligt och blundade.
Han skakade på huvudet.
"Kom igen, Urn. Häll upp en öl till min lilla trähäst här."
Mannen höjde på huvudet och stirrade på mig.
"Jag kommer skada dig om du fortsätter stirra på min trähäst. Och det vore synd, för jag har alltid tyckt om dig." Niall var plötsligt arg och grymtande igen. Hans humörsvängningar gav mig hypotetiska magsår.
Han harklade sig och hällde upp en vätska som såg ut som den andra, men samtidigt inte så klar. Jag fiskade upp en liten svart läderbok Celia brukade skissa i. Jag bläddrade igenom den och vände mig bort från Niall när jag fick tårar i ögonen när jag såg en skiss i silver av hästarna ute på ängarna och stallarna och bron av morfars lilla damm. En äldre man och en ung svarthårig flicka stod böjda över broräcket. Det här hade varit precis innan de hittat mannen som ville skada morfar och som ville skydda mig. Det här hade varit precis innan jag lämnade Celia på bron och mötte Luka på vägen av breda ojämna stenar. Hon hade skissat vartenda träd, varenda buske, varenda sten i markläggningen och hon hade fångat morfars roade leende ute på bron.
Jag svepte bort tårarna med tröjärmen och svepte ett litet glas mannen Urn ställt framför mig. Jag grimaserade men bad ändå om ett till.
Jag började skriva ned alla gator vi gått på och alla hus vi knackat på.
Jag tog på mig min kappa igen och samlade ihop håret och lät det falla över ryggen.
"Han är inte här." Sade jag.
"Jag vet det." Svarade Naill.
"Kom, då."
"Inte än."
"Han är inte här. Meningen med att jag ser ut som en idiot varje gång jag knackar på någons hus och frågar efter Declan är att vi någon gång faktiskt ska hitta honom."
"Jag vet det."
"Så kom då!"
"Inte än."
Jag stirrade på honom med uppenbar frustration och slog ut med armarna. "Du är den mest irriterande människa i denna stad hittills. Jag går väl själv då."
"Det gör du inte alls."
"Jo. Visst, om jag inte kan få dig att följa med, med då kan heller inte du få mig att stanna."
"Du stannar."
"Icke!"
"Jag lovade Edward att se efter dig. Och du vet hur beskyddande han är. Om någonting händer med dig medan jag ser efter dig kommer han straffa mig. Och även om du inte gillar mig så vill du inte att han ska skada mig, för du är tydligen byggd på det viset."
"Jag är inte byggd på något vis. Jag är uppfostrad så. Och jag behöver ingen barnvakt. Jag kan se efter mig själv."
"Visst." Sade han och log med ena mungipan. Jag stod och vägde på ena foten och bannade tyst morfar litet för att han inte berättat för mig att han skickat någon att "se efter mig."
"Låt gå. Men du har rätt. Jag tycker inte om dig."
"Jag tycker inte om dig heller."
Jag skrattade och slog honom hårt i bakhuvudet som jag brukade göra med Declan. Med det kändes inte lika genuint och självklart.
Han nickade mot pallen bredvid honom och jag suckade. Jag satte mig ned och kände hur han smålog ned mot glasskivan.
"Du är en mycket självbelåten pojke, Niall."
"Sant." Sade han och stötte sitt glas i mitt. Jag gav honom en hastig blick, skakade klentroget på huvudet och återgick till att skriva ned alla gator och hus. Och medan jag skrev kände jag hur han iakttog mig.