Behemoth.

XXVIII.

Medan jag satt bredvid Cassia på den där vinröda pallen medan hon ömsom satt och skrev ned var vi hade varit och letat i en svart liten läderbok och ömsom drack den bärnstensfärgade vätskan i ett minimalt glas bannade jag mig själv för att inte tänka mer på var Declan kunde tagit vägen. Hon började få in knycken på det. Hon svepte ett litet glas och grimaserade.
"Jag begriper mig fortfarande inte på det här." Sade hon dovt till sig själv medan hon skrev. Jag tvekade lite och såg på henne. Jag bad mannen bakom glasskivan om ett litet glas till och svepte det också. "Nej, inte jag heller." Mumlade jag till mig själv.
"Niall." Sade hon.
"Mm?"
"Du stirrar på mig."
Jag vände genast bort blicken och såg ned på glasskivan. Hon smålog litet och skakade klentroget på huvudet medan hon skrev.
"Du är vänsterhänt." Konstaterade jag.
"Du är irriterande." Svarade hon. Jag log.
"Du är svåråtkomlig." Tillade jag.
"Du börjar verkligen gå mig på nerverna." Kontrade hon.
"Du vill att jag ska vara tyst?" Frågade jag.
"Du är långsam." Svarade hon. Jag skrattade.
"Du är elak." Sade jag.
"Gamla nyheter, min vän." Sade hon och rynkade lätt på ögonbrynen.
"Du bryr dig inte om att jag kallar dig trähäst?" Undrade jag.
Nu var det hennes tur att skratta.
"Inte alls." Svarade hon och tog en klunk vatten. "På din bekostnad." Tillade hon.
"Var har du lärt dig att ha roligt, Cassia?"
"Du är nedlåtande, Niall."
Jag rös när hon sa mitt namn. "Och dömande." Sade jag stolt. "Så..." Jag såg ned på mina händer och höjde sedan blicken mot henne, "jag antar att han berättade?"
"Vi pratar inte om det." Klippte hon av.
"Jag trodde aldrig att han skulle berätta." Sade jag och sneglade bakåt.
"Jag tänker inte prata med dig om Declan. Om du inte vet vart han är."
"Nej."
"Håll då tyst och drick." Snäste hon.
"Känsligt ämne, ser jag."
"Han är inte här. Vad sitter vi fortfarande här för?"
"För att jag vill det."
"Du överskattar hur mycket jag värdesätter min mänsklighet."
"Gör jag?"
"Morfar får straffa dig om han vill. Det kommer han göra ändå om han får veta att du manipulerade mig och utnyttjade mitt samvete för att du skulle få vad du ville ha. Du är ingen bra man, Niall."
Hennes ord var som ett svart bälte som höll fast mina lungor och hindrade dem från att andas och tonfallet hon använde var tusen nålar som punkterade dem och sakta väntade på att jag skulle förblöda invärtes. Men det var inte det värsta. Det värsta var att jag visste varför hennes ord skadade mig så. Och jag bannade mig tusen gånger om för att vara en sådan idiotisk dåre. För att jag föll för hennes vidunderstjusning. Hon är inte mänsklig. Hon är inte mänsklig. Hon existerar för att plåga män som mig. Hon är ett väsen. Ett behemoth. Hon är ett vidunder. Hon är inte mänsklig. Fall inte för det. Fall inte för henne. Fall inte för fällan. Det är genen som talar. Inte du själv. Fall inte för fällan. Fall inte i nästet. Fall inte för det, Niall.
Men genen är lurig på så sätt. Ju längre man drar sig undan, desto mer lockande blir skönheten.
"Du..." Jag hejdade mig men jag blev yr och fick en fruktansvärt huvudvärk. Hennes ögon smalnade misstänksamt av och jag kände hur hon spände sig bredvid mig. Bredd på flykt eller försvar. Jag fick svårt att andas och ville mest av allt röra henne. Det är Cassia. Det är Declans barndomsvän och kärlek. Du kan inte, Niall. Låt dig inte lockas. Det hade räckt med att bara röra henne. Mitt liv hade kunnat vara över om jag bara fick röra henne.
"Samla dig." Fräste hon och slog mig i bakhuvudet. Hon avslutade sitt glas och slängde igen sin anteckningsbok. Männen i trettioårsåldern bakom oss reste sig och började gå fram till henne. Hon gav dem en mördande blick och fortsatte gå, rak i ryggen, övertygad om att ingen skulle våga röra lord Edwards dotterdotter. Men jag var långt ifrån övertygad. Jag lade en sedel på disken och slöt upp bredvid henne. Hon fnös.
"Milady!" Sade en av männen.
Hon svarade inte.
"Å..., milady, säg inte att du inte kommer ihåg mig."
Hon vände sig om och granskade mannen.
"Jag känner inte dig."
"Visst gör du det."
"Lämna mig ifred."
"Du vet, jag är faktiskt ganska besviken. Edward visste hur man roade sig."
"Det var aldrig mitt mål att imponera på just dig." Snäste hon.
"Fräck liten sak." Skrockade den andra mannen.
"Ni är fulla. Drick lite vatten och gå hem." Sade hon med så mycket empati hon kunde uppbjuda för dessa vidriga män.
"Vill du gå hem?" Frågade den första.
"Det beror på vem som följer med mig." Sade den andre. I nästa sekund hördes ett ganska motbjudande ljud i form av kött mot kött när min knytnäve fann mannens käke. Ett dovt ljud av smärta kom från mina läppar medan jag granskade min rödflammiga näve. Mannen låg utslagen med näsan krokig och med blod forsande från den.
"Vad i helvete, Niall?" Utbrast hon ursinnigt.
"Jag lovade." Sade jag.
"Men...?!"
"Varsågod." Sade jag och nickade kort. Hon verkade leta efter ord för att beskriva min idioti, förut kom bara vredgade ljud från hennes särade läppar medan hon med vild blick letade efter en duk att stoppa blödningen med.
"Du är en arrogant, självgod och mycket vårdslös skitstövel.Du tar dig friheter och antar att det ska gå bra för dig. Men vet du vad? En dag kommer det gå åt helvete för dig, Niall. Hjälp den här mannen nu och håll dig så långt borta från mig som möjligt."
"Cas..."
"Kalla mig..." Sade hon och andades häftigt,"inte..." hon tog sig för pannan och såg på mig med en förintande blick, "Cas... Någonsin." Hon slängde upp den mörkgröna dörren till Declans favoritpub där han brukade dränka sina sorger för sina fallna vapenbröder till vänster, och lämnade mig förtvivlad med bultande hand och en mycket oansenlig mängd värdighet kvar.