Behemoth.

XIV.

Glädjestrålande lirkade jag in armen under hennes knäveck. Min älskade Cassia. Jag lade andra armen kring hennes rygg och hon lyfte utmattat armen för att lägga den kring min hals. Jag hade trott att hon var död. Inte en dag hade gått i Waren utan att hon låg medvetslös framför mig. Jag insåg hur dålig ide det här varit. Hon borde inte vara här. Men vem vore jag att förvägra henne sin hemstad?

"Hon svimmar igen, Grimm." Sade Isaac och fångade upp hennes huvud.

Jag svarade inte. Sade inte ens tack, för jag visste inte ens om jag var tacksam. Jag bara höll henne närmare mig som om min kropp var hennes sköld.

"Du måste berätta för henne, Grimm." Sade Niall.

"Snart." Svarade jag. "Och sluta kalla mig Grimm. Jag vill inte att hon ska höra det."

"Hon är medvetslös, Declan. Hon kommer inte höra dig." Sade Xandra och skakade på huvudet. "Dessutom förtjänar hon att veta alla sidor av dig."

"Se! En kvinnas vishet." Sade Isaac med handen mot Xandra.

"Du är tyst." Sade Xandra otåligt.

"En kvinnas envishet..." Muttrade han.

"Ge er alla tre! Vi måste få henne hem."

"Det är längre om vi tar bergshållet, men vi slipper mörkret i grottorna."

"Inte ert hem. Jag ska ta henne hem."

"Men hon vill ju inte hem. Hon ville ju visa sin syster Nävan och staden."

"Det bryr jag mig inte om. Hon kommer aldrig överleva här."

På bråkdelen av en sekund, hade jag ändrat mig. Jag ville att hon skulle leva, kosta vad det kosta vill.

"Så snart hon kommer över sin egen fåfänga så kommer hon leva i evigheter."

Jag funderade på att slå honom. Hon är inte fåfäng. Lyckligtvis undertryckte jag impulsen och strök bara henne över håret.

"Vi kommer kräkas om han berättar för henne." Sade Ebbot.

"Bara om hon också vill. Och du och Elis är inte mycket bättre." Kontrade Niall.

"Om hon vill." Sade jag.

"Det kommer hon, Grimm."

"Ja, eller hur? Vem kan säga nej till lord Declans övertalningsförmåga?" Lynn såg kallt på Cassia och lade armarna i kors.

"Hur kan vi diskutera detta just nu? Är det ingen som märkt att hennes månad har börjat?" Sade Niall.

De andra såg på varandra och jag granskade hennes ansikte. Han hade rätt. Hon lös som guld här mitt i kvällningen.

"Herregud, vad hon är vacker..." Sade Isaac andlöst.

Den här gången fick jag verkligen kämpa för att inte slå honom.

"Hennes gåva kommer utge sig inom en månad." Sade Asta, saklig som hon var.

"Hon kan inte åka hem, Declan. Hon måste få det här."

"Hon måste mer än någonsin åka hem. Hon kommer bli dödad." Protesterade jag.

"Då får du låta henne. Hon behöver det här, Declan. Se längre än till dina egna själviska mål räcker. Du kan inte ta henne någonstans." Sade Xandra.

"Xandra har rätt,Declan." Sade Isaac. "Hon kommer hata dig."

"Då får hon väl göra det." Sade jag.