Behemoth.

XXIX.

"Declan..." Sade hon och vände sig sakta om. Jag sköt fram hakan och lade armarna i kors. "Du är en vacker pojke." Jag såg Wilmas haka darra och ögonen förvandlas till sten av förakt. "Är du...? Hon såg på Wilma uppifrån och ned. "Är du Grace?"
Wilmas näsvingar fladdrade till och hon öppnade förtvivlat munnen för att få luft. Tårarna strömmade nedför kinderna när hon skakade på huvudet.
"Jo. Det är du." Sade Ilsa. Jag tog Wilmas hand och tryckte den. "Jag känner igen dig. Jag fick ett foto av dig när du var nio. Du är Grace."
"Nej..." Sade hon svepte undan tårarna. Jag ställde mig närmare Wilma och anade hur Gale tog ett steg fram bakom henne och lade en hand på hennes axel.
"Mitt namn..." Sade glömde bruten röst, "är Wilma."
"Det är vad de sa att de skulle kalla dig. Men ditt namn är Grace."
"Va?" Hennes röst påminde om en nykläckt fågelunge. Bräcklig och skör och av minsta fall skulle den krossas.
"Dina mamma sa att hon såg på sig att du var en Wilma." Ilsa log. "Nada är din mamma, men jag är din mor."
Ilsa började gå från balkongen och stängde mjukt dubbeldörrarna ut till den bakom sig och följde en safirfärgad sammetssoffa med hennes långa vita, smala fingrar fram till ett magnifikt bord med kristallglas och kärl i det tunnaste glas till brädden fyllt med blodrött vin. "Grace är ett Ledarnamn. Du skulle blivit igenkänd om du fått behålla ditt dopnamn. Du är min dotter, Grace. Bundna med blod till tidernas slut." Hon log svagt och hällde världsvant upp den blodröda vätskan och satte glaset till läpparna.
"Hur fick du tag på dem, Gale?"
"Fenix." Svarade han. Ilsas leende blev bredare.
"Självklart." Hon tog ned glaset från läpparna igen. "Varje Ledarbarn får en dopduva. Du och Fenix är också bundna med blod, Grace. Han lyder din minsta vink om du tränar honom rätt. "Och du letade efter Gale, gissar jag?" Sade Ilsa vänd mot mig.
"Ja." Svarade jag.
"För att straffa eller gratulera min son?"
Gale rynkade på pannan och såg undrande på mig. Jag bet ihop tänderna och svalde.
"För att fråga vad han sa till henne."
"Av lojalitet eller svartsjuka?"
"Av nyfikenhet."
"Mor. Det räcker. Om det är Cassia ni pratar om... Declan är som hennes bror."
"Är hon?" Frågade Ilsa, "är hon det, Declan?"
Jag svarade inte.
"Så... Vad är Declans Ledarnamn?" Frågade Wilma.
"Declan. Bara Declan. Jag visste att jag kunde lita på Edward. Han skulle inte låta någon få reda på hans identitet. Och om någon gjorde det så skulle det inte spela någon roll. Han är en pojke, han skulle inte vara i riskzonen."
"Men varför skulle jag vara det?"
"Ingen skulle trott dig. De skulle vilja skada dig, om de gjort det. Livet hemma i syd och här i huvudstaden är annorlunda. För olika."
"Varför skickade du iväg oss?" Frågade jag och lutade mig mot dörrkarmen.
Ilsa hade precis höjt glaset till läpparna igen men sänkte sakta glaset igen och särade på läpparna som om hon tänkte säga något, men för en gångs skulle hade hon ingenting att säga.
"Okej..." Wilma började bli otålig och hennes förtvivlan och besvikelse hade ersatts av ilska. "Varför behöll du bara Gale?"
Hon svarade fortfarande inte.
"Hon behövde en arvinge och jag är äldst." Svarade Gale kallt. Om man jämförde ett liv i överflöd utan en enda människa som älskade en, och ett liv med enkla vanor och någon som Cassia som älskade en så kunde man nästan ana sig till vad hans bror hade valt om han hade fått välja.
"Gale... Du kysste Cassia." Sade Ilsa.
"Ja."
Jag harklade mig dovt och svalde.
"Vet du vem hon är?"
"Ja."
"I relation till dig själv?"
"Min svaghet i ett obevakat ögonblick?"
Gale tyckte uppenbarligen inte att Cassia var en svaghet, eftersom hans röst dröp av sarkasm, men Ilsa tyckte tydligen att han svarat rätt.
"Hon är din halvkusin. Cassias mor var min halvsyster och vi hade samma mormor. Vilket gör er alla tre halvkusiner med Cassia och Celia."
"Och?"
"Förändrar det här något för dig, Declan?"
"Nej."
"Verkligen?"
"Du har ingen rätt att döma oss. Om du varit vår mamma hade du haft rätt. Men Declan hade inte ens behövt bli kär i Cassia om vi hade fått veta allting från första början. Så våga inte inte stå där och döm honom."
"Varför tror du att jag är så hemsk mot er?"
"För att du inte känner någon skam, skulle jag gissa på."
"Inte någon skam? Jag är inte en god kvinna. Jag har straffats och straffat, men jag är inget monster. Sjävklart känner jag skam. Mitt straff har varit att vandra i tjugotvå år i tomma hallar och salar och undrat vad min son gjorde, om han mådde väl, om han var skadad, om han var uppfostrad rätt om han såg till att skaffa såg vänner och älskade. Och sedan fyra år senare fick jag dig, Grace. Och sedan började allting om. I nitton år har jag undrat samma saker och bett för samma välgång för min flicka. Den enda jag aldrig behövt oroa mig för är Gale. Jag har själv uppfostrat honom och alltid haft koll på honom. Men att jag inte känner någon skam?" Ilsa tog en stor klunk av vinet och ställde sedan ned glaset igen. "Jag har blivit uppdaterat på ert välstånd, varje vecka, men varje dag har det grämt mig att jag inte kunde påverka den."
"Så varför är du så hemsk?"
"För att testa er. Ni är bundna med blod. Ni är tvungna att försvara varandra om ni ska överleva. Det spelar ingen roll vem ni går emot eller trotsar, allt jag vill är att ni för all evighet ska stå enade. Om ni så ska trotsa mig, så ska ni tre aldrig vända varandra ryggen. Lova."
"Du kan inte kräva någonting från oss."
"Inte som er mor. Men jag ber er som er Ledare, att lova - vänd aldrig varandra ryggen."
Vi gav varandra en hastig men det var Gale som bröt tystnaden först.
"Jag lovar."
"Visst. Jag med. Jag lovar." Sade Wilma otåligt.
Båda två vände sig mot mig.
"Jag lovar. På ett villkor."
Ilsa sköt fram hakan precis som Cassia brukade göra.
"Snälla Gale, håll dig borta från Cassia. Betrakta henne som din halvkusin så kommer jag betrakta henne som en syster och dig som en bror. Kan du göra det?"
"Hon är omänsklig..." Sade han tvekande.
"Nej, jag menar inte Cassia- behemothen. Jag menade Cassia- flickan jag vuxit upp med. Kan du lova?"
"Vad är det för skillnad?" Gale förstod verkligen inte. Vilken dåre.
"Kan du lova?" Sade jag mer enträget.
"Visst. Jag lovar. Jag ska inte röra henne." Han gav efter.
"Nåväl. Då gör jag det med. Jag lovar. Vi ska inte vända varandra ryggen." Avslutade jag.
"Bra." Ilsa satte sig ned i en mörk, mörkt blå soffa, nästan svart.
"Så... En sak till."
Vi såg på varandra som hastigast med osäkerhet.
"Grace, kom min vän." Ilsa stärkte fram en pärlvit smal hand mot flickan. Jag tryckte hennes hand en sista gång innan jag släppte den och knuffade henne kärvänligt,igt i ryggen. Wilma tog hennes mors hand.
"Kom med mig." Sade hon och log. Hon reste sig och började gå mot ett magnifikt rokokoskåp i glänsande lack och mönster i mörkt safirblått. Hela Ilsas rum gick i safir och silver, glänsande, lackat trä och små eldstäder här och var. Gale och jag gick genast efter Ilsa och vi båda spände oss av nervositet.
"Du kommer då aldrig dö, flicka. Med de två pojkarna med dig vart du än går, kommer du aldrig dö." Sade Ilsa roat och något som lät som tillfredställelse.
"Bra att veta." Konstaterade Wilma kort.
"Du har ett beslut att fatta, Grace."
"Det säger du inte?" Viskade hon för sig själv.
"Du måste bestämma dig för om du ska bli kallad vid ditt namn eller Wilma. Om du väljer ditt eget namn kommer alla få reda på din identitet. Du kommer inte längre bo hos Nada och Eli. De kan bo här, eller kan du hälsa på dem när du vill, men i och med att du väljer Grace och din sanna identitet så kommer alla få reda på att den förlorade Ledardottern är återfunnen." Ilsa tystande och började räkna de många lådorna i skåpet. Hon mumlade för sig själv medan hon räknade. Gale såg ned på mig och gav mig en road blick. Jag visste inte vad han var så road över men jag drog lite på ena mungipan jag också. Gale var ungefär tio centimeter längre än mig och bra mycket bredare, dessutom hade han kort svart hår, som på en nysnaggad häst. Jag hade själv fäst mitt hår i en liten knuta i nacken Lynn föreslagit jag skulle testa. Jag hade fortfarande hårtestar hängande ned men annars låg det mesta från pannbenet, över öronen och fästes i knutan i nacken. Den var inte i närheten av Cassias imponerande hårknuta, men jag hade i alla fall det mesta av det ur vägen.
"Ha!" Utbrast Ilsa. Både jag och Gale rynkade konfunderat på ögonbrynen och undrade vad i hela världen hon tänkte att hon höll på med. "Hittade den..."
"Hittade vad?"
Hon tog fram en svart liten sammetspåse och tog Wilmas hand och hällde ut tre ringar i hennes solbrända hand.
Den ena ringen var i glänsande guld men den såg fortfarande uråldrig ut. Den hade inga repor, inga bucklor eller inbuktningar, den såg bara så gammal ut. Den bar en pytteliten vit sten och två ännu mindre svarta på varsin sida. Den andra ringen helt svart, förutom när man vinklade den precis rätt i ljuset då den lyste i blodrött. Men när man tog den ifrån ljuset igen blev den svart och tyst igen. Den tredje ringen var den äldsta ringen jag någonsin sett. De var så uråldrig att jag inte kunde tro att den fortfarande höll ihop sig själv. Silvret var inte som silver. Det var som om man tagit just den där fläcken där månen lyste i ett tyst nattsvart vatten och pressat ihop just den fläcken där månen lös och smitt ringen av det. Den tredje ringen var Warens ring. Det var ringen som inte kunde förtäras av eld. Ringen såg så uråldrig ut för att den var just uråldrig. Den hade smitts en gång i tiden och aldrig förstörts. Den tredje ringen bar ingen sten, nte men höljde inskriptioner på insidan av den. Oläsliga, uråldriga tecken ingen lyckats tyda.
"Den hundrade Ledardotterns ringar." Sade Ilsa och slöt ringarna i Wilmas hand. "Och till dig..." Sade hon vänd mot mig. Mina ögon smalnade av. "Jag behöver inga smycken. Jag behöver inte någonting från dig."
"Det är inte till dig, din dåre." Sade hon och skakade på huvudet. Någon måste nog utbilda sig till mor, tänkte jag något medlidsamt. "Det är för din flicka." Hon hånade mig! Det är syskonens jobb, Ilsa! Inte morens.
Ilsa började räkna lådor igen så Wilma gick tillbaka till oss och visade Gale ringarna.
"Nog för att hon försöker muta mig in i livet som Ledardotter, men de är rättså gudomliga."
"Udda ordval." Påpekade jag dovt.
"Inte alls. Min största skatt därhemma är en järnkedja med en järnbeslag i form av en trast.."
"Min största skatt hemma i syd är en målning Celia gjorde till mig när jag fyllde femton av mig, Cassia, Celia själv och Hahne. Den är inget mästerverk. Den är bara målningen av när jag kom hem."
"Från vad?"
"Vad som helst. Allting."
"Jag hittade den med..." Sade Ilsa för sig själv. Wilma vände sig om och jag lade återigen armarna i kors. Gale lutade handflatorna mot ett bord som matchade till det massiva, bastanta golvstående skåpet.
Asken hon höll fram matchade Wilmas påse. Svart och enkel, i sammet och mycket, mycket gammal. Hon räckte fram asken men jag väntade några sekunder. Jag visste inte om jag ville ha vad det än var i den där asken. Vad det än vad så var jag tvungen att ge det till Cassia och det skulle bli obekvämt och konstigt. Jag suckade tungt och tog emot asken. Fumligt öppnade jag den och kände både Wilmas och Gales andedräkter i nacken. Jag ruskade på mig och stirrade på innehållet.
Det var ett mycket vackert, mycket enkelt silversmycke med trettio eller fyrtio stenar i de böjda beslagen. Längst ned var där som tre droppar som sedan klättrade i ett ovalt hölje till en sten mittemellan två mörkt seriserosa stenar, som sedan slutade med den största stenen i mitten. Bågarna på båda sidorna smalnade av och avslutades i tre lika droppar som smycket börjat i. Smycket avslutades i tre cirkelformade stenar, en så mörkt rubinröd att den såg ut som en droppe blod och den andra två i samma seriserosa som den fjärde och femte stenen. Beslaget var fäst i en enkel silverkedja och skulle förmodligen räcka Cassia ändan nedför bröstkorgen. Jag höll kedjan hängande på pekfingret och höll det kvar med tummen och lät det dingla lite innan jag fångade det och samlade ihop det igen. Tillbaka i asken. Jag ville inte tänka på Cassia just nu.
"Det är..."
"Vackert?"
"Gammalt."
Ilsa snörpte knappt märkbart på munnen. "Det är det också. Det var mormors. Bettys. Men det är ännu äldre än så. Min historielärare var mycket grundlig och lät mig gå tillbaka många århundraden. Men han kom aldrig till det där halsbandet, vi tror att det kommer från de Gamla tiderna,eller till och med innan det." Ilsa höll sig själv om axlarna och anlade ansiktet i ett mycket skarpt ansiktsuttryck. "Din flicka eller ej... Du ska ge det till flickan."
"Kan inte Leyndármal ge det till henne?" Sade Gale leende.
"Gale!" Sade Ilsa argt. "Du lovade!"
"Just det... Men det var inte så jag menade. Declan ser ut att vilja i undvika henne lite längre. Jag kan själv lägga det i hennes rum."
"Hur kommer du in?"
"Asta." Svarade han.
"Du måste berätta den historien någon gång." Sade jag.
"Jag är född här i Waren. Det är en historia. Och inget mer. Det är min andra identitet när människor som är bättre att inte veta vem jag är kommer."
"Rebeller?"
"Ja." Svarade Ilsa, även om frågan inte var direkt riktad mot henne.
"Så hur känner du Asta?"
"Hon blev intagen av mor. Hon flydde. Inte jag. Hon hade ingen. Hon bodde i rummet nedför korridoren."
"Har hon berättat för dig om hennes hemland?"
"Ja." Sade han kort.
"Ni har tappat bort er." Bröt Wilma av. "Gale, du ger asken och förmodligen ett av dina löjliga meddelanden till flickan. Declan, du undviker flickan. Jag och Ilsa bryr oss inte om flickan."
Ilsa log brett. Hon brukade småle eller ha en road glimt i ögat men idag, just då så var Ilsa, kvinnan som offrat så mycket, kvinnan som ångrade så mycket, lycklig. Uppriktigt, oklanderligt, förtjusande lycklig.
Och, handen på hjärtat, det var jag med. Och jag hoppades så hjärtligt, jag hoppades så innerligt och hett att min flicka också var det, fastän hon hatade mig. Och om det hade varit nog, om min önskan för hennes glädje hade varit nog, då hade hon aldrig i sitt liv varit i misär igen.