Behemoth.

XVI.

Det måste sägas, även för mig, en klännignshatande, titelföraktande, idealbojkottare, pilskjutande allmänt rebellisk behemothlady, att klänningen de drog fram var fantastisk. Den var vit som barken på björkarna och enkelt skuren. Den gick ända ned över anklarna och gick precis över nyckelbenet, men var djupt skuren i ryggen, vilket blottade skuldrorna. Det tyckte jag inte om.

"Du kommer ändå ha håret där." Sade Quinn avfärdande. Du kommer vara vackrast i hela Warens historia!" Sade hon med tindrande ögon.

"Säger du det?"

"Det är klart! Vi ska gå i vitt och svart, du och jag. Du, med svart hår och vitt, jag med blont hår och svart. Det blir bra, ska du se."

"Om du säger det så." Sade jag och vred på mig så att jag kunde se ryggen. "men jag saknar mina skjortor."

"Det måste du komma över."

"Grejen är, jag är inte säker på om jag vill komma över det."

"Det måste du också komma över."

"Jag vill gärna att min syster ska känna igen mig när hon väl kommer."

"Det kommer hon. Dessutom så får hon väl vänja sig vid ditt nya jag i så fall." Jag ryste vid orden. Mitt nya jag. Jag vill inte ha ett annat jag än mitt eget. Men sådant förstod inte Quinn. Hon ville ha många uppvaktare och pråliga klänningar. Hon förstod inte mitt liv i syd. Med hårt arbete, enkla levnadsvanor, enkel mat, inga danser och där flickorna var minst lika skickliga i jakt och fiske. Jag visste att det inte var hennes fel. Hon hade vuxit upp med det här. Med överdådighet och överflöd. Med klänningar och danser, och flickor som gjorde sig till för att bli uppmärksammade.

"Vi rättar till håret ikväll." Sade Asta.

"Det är väl lite väl tidigt? Det var väl inte förrän två veckor?"

"Cassia." Sade de i mun på varandra. De var båda lika förtjusta över att behöva förklara allting för mig.

"Varken Navet eller Ilsa gör någonting halvhjärtat.

"Dansen börjar idag, och varar i två veckor."

"Det gör den inte alls." Sade jag envist. "Det vore dårenskap att hålla i en tvåveckorsfest. Till och med Navet måste väl begripa det?"

"Å... Men Navet lever för dårenskap." Sade Asta.

"Jag tänker bara gå i kväll. Sedan får det räcka." Jag lade bestämt armarna i kors och såg tjurigt ned på flickorna där de stod och betraktade mig misstroget. "Sedan skriver jag till Celia, hon kommer, vi stannar några veckor och sedan ska jag hem."

"Du kommer dö av långtråkighet, om du åker hem. När du väl har fått tagit del av Warens rörelse och liv, så kommer allting annat se meningslöst ut. Tro mig, ditt enkla hem i syd kommer inte räcka för dig."

Quinn såg upp på mig där jag stod på den vingliga pallen medan en medelålderskvinna sydde in klänningen och fräste åt mig att räta på mig.

"Du har fel." Sade jag övertygande.

"Bevisa mig fel om tre veckor, Cassia."

"Gladeligen." Sade jag.

"Hur ska du ha håret?" Frågade Asta.

"Som vanligt. Bara hängande."

"Jag är rätt bra på uppsättningar." Sade hon.

"Tack, men, nej tack."

"Inte?"

"Vi kan få det att skruva sig."

"Skruva sig?" Sade jag misstroget.