Behemoth.

VI.

Declan och jag hjälpte de andra upp på hästarna och jag såg hur Evolets ansikte ökade drastisk i färg när Declan oberört erbjöd sin hand. Hon tvekade och slängde en osäker blick bort mot mig och jag gav henne en kort nick. Hennes hals var flammande röd av ansträngning för att se så oberörd ut som möjligt. Hon var på väg att falla när hon inte fick tag i hästens hårrem men Declan grabbade bara stadigt tag i hennes underarm och höjde armen för att stadga henne. Hon slängde klumpigt över benet hästens bakdel, men hon var noga med att inte stöta till honom. Hon var en urusel ryttare men hon lyssnade i alla fall till vad man sa. Det kommer bli en fördel för henne. Plus att jag visste att hon inte var typen som lät människor leka med henne. Det är en bra balans, jag själv inte lärt mig bemästra. Declan räckte henne tyglarna och såg henne obevekligt i ögonen.

''Håll.'' Sade han dovt. Han kan vara ganska skrämmande när han försöker mäta människor han inte känner. ''Trilla inte för då bryter du vartenda ben i kroppen och vi har inte mediciner till det.''

"Toppen...'' Sade hon och gav honom en arg blick. Det fick bara honom att rynka än mer på ögonbrynen. Han var på dåligt humör idag. Jag kunde inte hjälpa det; jag började skratta.

"Glöm det.'' Sade han irriterat och spände sadeln. ''Fall då.''

Han började gå mot mig men hejdade sig plötsligt. Jag undrade varför. Svaret var Adam. Han ställde sig framför mig.

"Jag vet inte varför du hjälper oss, men tack."

"Vad?"

"Gloria." Svarade han.

Jag slog upp blicken och nickade halvt.

''Du är mycket märklig, Cassia." Han harklade sig. ''Milady."

"Och du är alldeles för formell, milord." Log jag. ''Snälla du, säg bara Cassia."

"Om du säger så, Cassia.'' Han vände sig om. ''Det verkar som om jag stal dig för ett ögonblick.'' Sade han och vände sig om mot Declan.

''Inte alls."

"Det där var nog den första och enda gången jag kommer kallas milord." Tillade han.

"Nu när du rider med min morfars följde så kan du nästan vänja dig vid det."

"Din morfar?"

"Lord Edward." Rättade jag mig själv.

"Just det..." Sade han som om det precis slagit honom att jag är hans dotterdotter.

''Ses på vägen, Cassia."

"Det gör vi, Adam."

Declan började gå mot mig igen och jag gav honom en kort kram.

"Hej." Sade jag hest. Han tog mitt ansikte mellan sina händer.

"Vad tänkte du på, Cas?'' Sade han mjukt. Men hann inte dölja spåret av förebråelse.

"Med vad?"

"Med Gloria.''

"Inte du också." Stönade jag.

"Du gjorde hundra människor extra medvetna om din kommande utlösning."

"Alla vet att jag fått genen."

"Ja." Sade Declan och släppte mitt ansikte. ''Men de var också på väg att glömma det. Du påminde dem och nu pratar de inte om något annat.''

''Det gör de visst.'' Protesterade jag.

''Det gör de inte."

"De måste prata om Gloria."