Behemoth.

X.

Waren var Staden i himlen. Staden som vilade på ett storslaget svart berg och bredde sig ut som en matta över fälten. Berget gick upp i skyarna och dimman omgärdade staden som en vit slöja och dolde Ledarnas mytomspunna palats.

Allt hade varit sant . Floderna, som silvertrådarna i Ledarnas hår, lyste stolt uppifrån, trollskogarna som omgärdade den västra delen av staden, som en grön, massiv mur, skyddade de praktfulla ekarna Staden i himlarna. Och på östra sidan slog havet, vilt och otämjt mot bergets. klättrande rötter. Som en fri och oägd skärseld, oberoende skummande och självständigt slående, aldrig sinande vallgrav som en lysande sköld för staden.

Trapporna upp till himlarna var nötta och vittrande, men också prydda i silver och safir, med Den Brinnande Ringen stolt i mitten.

Irisen lyste som stenarna i bergen och flöt ihop med flaggor och vimplar, fladdrande i vinden, så hårt så jag fick lust att hålla i dem hårt för att de inte skulle blåsa iväg.

Människorna var vackert klädda med uppsättningar i håret, med flätor och spännen och mörkblå skrudar fladdrade, vildare än flaggorna och vimplarna. Överallt var där rörelse och jag hade fullkomligt glömt bort att andas. När alla människorna i morfars trupper och andra invånare på hans egendom vällde in, så var det som om staden stannade upp. Jag kunde nästan höra hur miljontals hjärtan stannade upp för ett slag, bara för att slå dubbelt så fort när de såg oss.

"Lord Edward." Viskade en kvinna bredvid mig. Morfar stannade plötsligt upp och vände sig mot oss. Vi höll andan i väntan på att han skulle tala. Men det gjorde han aldrig utan han vände sig om för att fortsätta uppför trappan. Jag trängde mig förbi människorna som nu blivit så bekanta att jag inte ens behövde säga något för att komma fram till morfar. Jag lämnade folkgruppen, som förut sett ut som tusentals, men nu, i jämförelse med stadens alla människor, såg ut som mycket få. Jag sprang uppför trappan till morfar.

Jag antog att han skulle avfärda mig och skicka tillbaka mig, men nej. Han erbjöd mig sin rynkiga hand och jag såg hans ögonlysa. Jag tog hans hand och hörde plötsligt mitt namn bryta fram genom folkmassan.

"Lady Cassia.'' Viskade de. Jag vände mig mot dem, och sedan återigen mot morfar. Han gick mycket långsamt uppför trappan som om han väntade på något.

Långt ovanför mig hörde jag bastanta portar öppnas och sedan målmedvetet slutas igen, följt av rytmiska steg.

Lady Ilsa och lord Navet.

De två regerade Ledarna.

Morfar lutade sig fram så mycket hans rygg tillät och jag gjorde likadant. Alla hundra från egendomen i syd följde sin lords exempel och böjde på ryggen i en gest av underkastelse inför deras Ledare.

Lady Ilsa hade det mest särpräglade ansikte jag någonsin sett. Hennes hår var blont, nästan alldeles vitt. Det var tunt och nådde henne ned till midjan. Hon hade tvinnat två slingor från pannan och sedan fäst med ett spänne i nacken. Hennes händer vilade på varandra precis under magen, och jag såg hennes långa vita fingrar, med ovala, rena naglar. Hon hade ett milt uttryck. Ögonen var mjuka och hon log på ett märkligt, svagt sätt. Hennes kindben var höga och käklinjen mjuk, tack vare hennes raka, lätta hår. Hon var iförd en mörkblå skrud med tunna flygande tyger i många lager. Ärmarna var snittade och följde med resten av särken och hon bar ett band kring magen, självklart i silver. Ryggen var bar och särken blottade hennes skuldror, och axlar och gick en bit över bröstkorgen. Hon hade långa starka ben och fötterna var iförda ett par helt platta skor i blått skinn. Definitivt ett behemoth.

Hennes blick föll på mig och hennes ögon vandrade över min kropp. Declan har granskat mig många gånger för att påpeka fel när jag har ridit och för att se så att inget var brutet, med med Ilsas genomträngande blå blick på mig, så kände jag mig så genomskinlig. Hon fångade min blick och höll den kvar. Var det inbillning eller drog hon litet på munnen då jag vägrade väja undan? Hon släppte mig med blicken och fäste den sedan på morfar.