Behemoth.

XX.

Gloria fick solen och svärdet. Hon hade skakande krupit ned i sin säng och gråtit sig till sömns. Hon grät tills där inte längre var några tårar kvar. Och jag grät tills Declan kom och satte sig bredvid mig på dessa märkliga människors balkong. Jag satt med ett kristallglas mellan händerna, prydda med liknande sniderier i glas som i träet. Den bärnstensfärgade vätskan skvalpade runt och jag tänkte på när jag stått med ett liknande glas med Gale. Ett glas jag aldrig avslutat.

"Snälla börja inte dricka." Bad Declan lutat mot dörrkarmen med armarna i kors.

"Jag visste inte ens vad detta var för en dag sedan." Sade jag tyst. Han satte sig bredvid mig och jag beordrade mina ögon att sluta gråta. Men ingen av oss fungerar på det sättet. Eller hur?

Jag tog en klunk av vätskan och var mycket medveten om att Declan betraktade mig. Det var fränt och jag tyckte inte om det, men jag svalde det ändå.

"Och människor lägger dyra pengar på detta?"

"Det gör dem lugna."

"Låt gå." Suckade jag och slöt glaset i mina händer. "Quinn sa något." Sade jag med en suddig blick fäst på trädkronorna hundra meter bort.

Han svarade inte.

"Hon sa att du är kär i mig."

Han drog efter andan.

"Säg att det inte är sant." Viskade jag.

"Självklart inte." Sade han med tjock röst.

"Jag har känt dig sedan barnsben." Sade jag men var inte säker på att jag skulle fortsätta. Om det var sant så skulle min värld rasa, om det var sant och vi fortsatte som innan så skulle hans värld rasa. Hur jag än gör så raserar jag alltid någons värld. "Och jag älskar dig, det vet du?"

"Jag vet."

"Men på ett sätt, och ett sätt endast." Ofrivilligt rann en tår över hans solbrända kära kind. Jag vände mig mot honom med handen pressad mot trappsteget och knäet mot hans. "Declan, du är min bror."

"Och jag är den lyckligaste mannen att vandra på jorden för det." Sade han hest.

"Bra. Du skrämde mig."

"Något har förändrats." Sade han utan att svara.

"Med dig?"

Han log svagt och såg ned på hans händer.

"Med genen."

"Ja. Det är som en egen sort av behemoths."

"Det är det. Och du vet att du är en av dem?"

"Jag har inte tänkt så mycket på det, faktiskt. Jag är mest bedrövad över Gloria uppe hos Navet. Jag önskar att jag kunde sovit hos henne ikväll."

"Hon har sin syster."

"Det har hon." Instämde jag.

"Det påminner mig..." Sade han och reste sig upp, "när ska du skriva till Celia?"

"Ikväll." Bestämde jag. Faktum var att jag inte tänkt skriva till henne förrän min gen utlösts, men jag ville ha henne här, nu.

"Bra. Jag ska be Edward skicka någon."

"Tack."

"Har du bestämt att möta honom igen?" Frågade han leende.

"Vem?"

"Pojken."

"Från affären? Hur visste du om honom? Han var faktiskt mycket artig och vände sig om för att inte röra mig."