Behemoth.

XXXV.

Celia hade minst lika bra berättarröst som Declan. Hon sänkte rösten så att alla fick anstränga sig för att höra vad hon sa och hypnotiserade alla med ormlika rörelse och vridningar på huvudet. Hon kunde lika gärna ha varit ett Behemoth med orden så vackert hon berättade. Men det är klart, allt hon gjorde om dagarna därhemma var att läsa mormors och morfars journaler om dem själva och myterna i Urskogarna, för så många år sedan. Morfar var ett Behemoth med orden, det visste alla, och därför kunde inte ens den mest skickliga poet klå hans texter. Men jag vet inte... Celia var mer än väl kvalificerad om det varit en tävling.
Nu berättade hon om en gång då Declan klättrat upp i ett träd för att få bättre perspektiv; det omöjliga hade hänt, hade inte en susning om vart vi var. Jag hade bara skrattat åt honom tills han föll med in i skrattet och han sa att jag var gudarnas förbannelse över honom. Då hade jag trott att han skämtat. Då hade jag trott att han sa det i stället för att svära eller slå på någonting som han brukade göra. Nu när jag hörde de orden igen, efter så lång tid gjorde de mig ingenting utom sorgesam. Nu förstod jag ju vad han egentligen menat. Han hade inte pratat om faktumet att vi var vilse. Han hade inte pratat om det över huvud taget.
"Det är hon över oss alla." Sade Gale obetänksamt och log. Jag gav honom en lång blick, men han slet ögonen ifrån mig och lade bakhuvudet mot trädstammen. "Förlåt mig, Cassia." Mumlade han.
"Fortsätt, syster." Bad jag mjukt Celia.
"Nåväl." Hon harklade sig och fortsatte. Hon berättade om hur han bestämt sig för att klättra upp i den 200 år gamla eken, den 200 år gamla eken bland alla andra 200 år gamla ekar och han hade kommit ända upp när en vältäljd pil genomborrat hans axel. Han hade flämtat till, men jag hade inte märkt någonting, Celia lade till en skämtsam ton som sa; ni vet ju att han är en dåre, att han inte ville visa smärta inför mig.
Declan gav mig en lång blick från sin sida av elden. Jag såg honom rakt i ögonen.
Det var länge sedan jag gjort det. Jag brukar inte se honom i ögonen. Han är så bekant att jag inte behöver det. Jag visste hans varenda rörelse innan han ens gjort något. Elden flackade och krängde, och fick hans ansikte att glöda i en varm ton. Jag och han hade varit på tillräckligt många vandringar för att se honom med elden sådär lekande i ansiktet var så välbekant att jag fick svårt att andas. Han gjorde inte en min, hans ögonbryn låg alldeles stilla, ögonen sade mig ingenting, munnen låg som ett allvarligt skärt streck i hans ansikte. Han satt som vanligt, med armen slängd över ett knä och det andra benet uträckt framför sig. Jag såg rakt in i hans ögon. Det var länge sedan jag sett honom rakt i ögonen. De hade förändrats. Eller inte. Det är nog bara betraktaren som förändrats. Jag tror att jag anade en grön glimt i allt det mörkblåa. Eller?
Mina egna ögon ändrades aldrig. De var alltid stilla och stålgrå och lysande. Knutan han hade satt upp håret i hade lösts upp som den brukade göra och nu låg allt hans brunsvarta hår som vanligt. Allt jag försökte komma på vad var som annorlunda med honom, var som vanligt. Håret. Ögonen. Kroppshållningen. Det enda jag kunde komma på som var annorlunda var hans ansiktsuttryck. Han brukar ha ett...uttryck. Nu såg han på mig med stilla ögon. Intetsägande ögon. Han brukar se på mig med irritation när jag råkat förlöjliga honom inför hans trupper, med förnöjelse när han lärt mig att parera ett slag jag inte lyckats parera innan. Stolthet när jag slog honom i kapplöpning. Förargelse när jag retat upp Erm när Erm läxat upp honom. Ömhet när jag låg i ett daggvått gräs eoch försökte memorera stjärnbilder. Sorgsenhet när jag gråtit vid mors grav med Celia. Men nu... Ingenting.
Och jag fick panik.
Jag väntade på att paniken skulle lägga sig, eller att hans ögon skulle se oroat på mig som de alltid brukade göra när jag började se mig omkring efter en tillflyktsort. Men paniken lade sig inte. Jag bröt ögonkontakten med Declan och såg in i skogen och letade efter en öppning där jag kunde sansa mig. Mina ögon fastnade vid en liten reva bland träden. Jag grabbade en fackla och viskade till Celia att jag skulle komma tillbaka snart. Hon var så van vid sådana avbryt att hon inte ens reagerade men de andra började vrida oroligt på sig. Jag sade att det inte var någonting. Bara värmen. De nickade och jag slank snabbt in i mörket och höll facklan framför mig. Herregud, vad jag saknat doften av skog. Eller huvud taget, bara känslan av skog. Grenar knäcktes ljudligt och jag hörde tydligt fotsteg i den tysta mossan. Jag svepte tårarna ur ansiktet och fortsatte längre in i skogen för att slippa prata med honom.
Cassia.
"Gå iväg."
Cassia.
"Inte nu, Declan."
Cassia...Cassia. Cassia.
"Declan?"
Cassia....? Cassia? Cassia? Cassia...?! Cassia!?
Jag vände mig om, men det var ingen där.
Celia... Celia... Det är jag... Celia... Kom, Celia!
Lämna henne ifred! Tänkte jag ursinnigt. Det är Selin. Det måste det vara. Det är Selin.
Jag började springa tillbaka till min syster.
"Celia!" Skrek jag. Hon reste sig genast upp och började gå mot mig.
"Cassia? Vad skriker du för?"
"Selin." Flämtade jag.
Hon slängde en orolig blick på de andra bakom sig och log ansträngt, men de köpte det.
"Kom." Sade hon och tog min hand och drog med mig till revan i skogen.
"Selin är en legend, Cassia. Han har varit död för tusen år."
"Han var en mäktigt makiger, Celia. Det vet du. Han har lyckats skapa illusioner av sig själv i mitt huvud. Som ett eko. Låt honom inte komma åt dig, syster." Sade jag och grabbade tag i hennes överarm.
"Cassia. Jag tror inte att det är Selin." Viskade hon.
"Inte?"
Hon skakade på huvudet.
"Varför? Hur vet du att det inte är han?"
Hon såg sig omkring och rynkade på pannan.
"Cassia. Jag känner igen mig."
"Vad?"
"Ja." Hon gick runt mig och upp på en kulle. "Den här platsen, jag har varit här förut. Den är... Bekant."
"Bekant?"
"Ja. Men inte som ett minne, mer som en plats jag sett i en dröm."
"En dröm?"
"Sluta låta så misstrogen och kom!" Utbrast hon.
Sida vid sida gick vi nedför kullen på platsen Celia kände igen som från en dröm. Ärligt talat så ville jag vända. Men hon hade rätt, jag kände igen mig. Jag öppnade munnen för att säga något, men hon bara hyssjade åt mig. Jag blev så överrumplad att jag glömde vad jag skulle säga.
Hon flätade in fingrarna i mina, men jag visste inte om det var för att hon trodde att jag behövde stöd, eller för att hon behövde det. Vi rundade skogens utkant och Celia drog chockat efter andan. Där stod ett tyst, gammalt, litet vitt hus.

Cassia? Cassia? Det är jag. Kom. Kom. Cassia? Det är ingen fara. Cassia, kom till mig. Cassia, min flicka. Kom. Cassia!

Innan hade jag varit övertygad om att rösten ville mig illa, men jag kände igen den, och det var en vänligt röst. En öm röst.

Jag lade handflatorna mot öronen och rynkade på hela ansiktet.
"Vad?! Vart ska jag gå?!" Frågade jag rakt ut i luften. Celia vände sig förskräckt mot mig.
"Cassia? Jag sa ingenting." Sade hon oroligt.
Jag svarade inte.

Älskade flicka! Jag har saknat dig! Kom, Cassia! Kom till mig. Det är ingen fara. Jag visste att du skulle komma... komma... jag visste... visste det... ingen fara... visste det... jag visste det... kom, nu... nu... kom, då... ingen fara... jag älskar er... er... ingen fara... kom... kom nu...
Jag log plötsligt brett och skrattade.
"Det är mor!" Skrattade jag och fick tårar i ögonen. "Kom!"
"Mor?" Frågade Celia oförstående.
Varför kommer hon inte? Varför står hon bara där, det är ju mor!
"Mor?"
"Ja!" Utbrast och drog lätt i henne. "Det här är vår hemstad. Och i det huset var vi födda. Och på denna ängen så dog mor. Och där är vägen där morfars skrinda stannade när han hämtade oss! Vi är hemma, syster!" Skrattade jag.
Hon såg upp mot mig och log osäkert. Men sedan såg hon sig omkring och leende växte, som om små minnesluckor fylldes i ju längre och mer ingående hennes ögon inspekterade vidderna av skog och fält. Sedan stod hon där och skrattade lika innerligt som jag och kinderna vättes av stora salta tårar.
"Cassia. Vi är hemma!"
Jag nickade leende. "Ja...!"
"Haha..." Log hon. "Vad lustigt."
"Kom nu!"
"Vart ska vi?"
Jag såg en stund på min systers ansikte och log finurligt.
"Till världens mittpunkt."