Behemoth.

XLV.

Till min förbittring och yttersta frustration kunde de inte låta mig gå än. Navet hann i kapp med mig och var återigen sitt vanliga onda själv.
"Stanna." Morrade han, som om jag var en av hans gräsliga jakthundar. "Du är inte färdig här."
Jag kunde inte föreställa mig just nu att han någonsin varit den fumliga, nervösa mannen som först dansat med mig för så länge sedan. Då hade morfar varit med. Då hade han haft en anledning att vara nervös.
"Jag vet att jag inte är färdig." Spydde jag fram. Jag tänkte inte vara artig. Inte civil, inte subtil, inte någon form av diskretion.
Trötthet svepte över honom, snabbt var det bortspolat men inte tillräckligt för att jag utan tvekan skulle kunna identifiera det.
"Så stanna."
"Gå iväg. Jag är närvarande. Det borde duga."
Förvåning och besvikelse gick över honom. Han borde verkligen lära sig att kontrollera sina känslor.
"Jag förstår att för en sådan högt uppsatt kan det vara förnedrande att umgås med oss dödliga men likväl skulle vi uppskatta miladys gudalika sällskap."
"Våga inte tala så till mig." Mumlade jag och lade så mycket fara jag kunde pressa in i nio stavelser och tydligen var det en hel del jag lyckades med. Han ville backa. Han ville fly från mig.
"Din mänsklighet lämnar dig, lady Erlandsson. Vidundret i dig manifesterar."
"Gå i sjön." Orden undslapp mig utan att jag hann hindra dem.
"Befaller du din Ledare att ta livet av sig?"
"Du är bara grym. Du..."
"Cassia!" Jag kvävs, jag har ingenstans att ta vägen; överallt överöses jag med Ledare.  "Du skrämmer väl inte min storebror?" Ilsas ord var ett hot. Huvudstaden är ett hot. Ilsa är ett hot. Navet var en dåre. Jag är... Vad är jag? Jag var i ärlighetens namn väldigt nära på att svara Ilsa att det inte behövdes mycket till att skrämma honom, men (o)lyckligtvis hann jag hindra mig själv.
"Det var inte min avsikt, Ilsa."
"Det är jag säker på."
"Ska vi?"
"Vet du vart vi ska?"
"Om du vill berätta det?"
"Vi ska ut i Skogarna."
"Varför? Vad skulle möjligtvis kunna väga det minsta intresse i Skogarns för någon så belevad som lord Marion?"
Ilsa lade en hand på min axel och log som en rubbad älva. "Villebråd, min lilla hemskhet. Det borde du kunna hjälpa honom med. Var du än ser tycks du alltid fälla någon."
Innan huvudstaden hade jag svarat att inget av detta hade varit mitt val utom Declan, både för att det var sant men också för att jag ville att hon skulle veta var min och Declans lojalitet låg skulle dagen komma då vi behövde välja. Hos varandra, som sig bör. Nu svarade jag inte fullt så lent. Jag är färdig med lent. Inget mer lenande. Det finns inget ord som heter så, men nu har jag döpt det till det. Lenandet är slut. Jag måste fråga Asta om hon kunde ta mig till Salarna, dels för att jag hört att de var ett mästervärk, ett av de få saker här i historien som antogs skulle bestå, dock mest för att utöka mitt ordförråd. Declan hade lärt mig att läsa, visste du det? Det är sant. Han satt i timtal och följde med smutsiga fingrar längs med bleknande bokstäver på slitna sidor. Jag vill tro att tid väger tyngre än blod. Tiden han ägnade med mig, hellre än hans släktskap med stenkvinnan bakom mig.
"Ska han inte få vänja sig vid vardagen i staden innan ni skrämmer iväg honom?"
"Lord Marion är från Tegne. Cassia, du kommer aldrig bli lycklig om du lägger din ungdom och energi på att försöka skrämma iväg honom. Han har sett alla hemskheter där är." När hon rundade mig var det mer som hon aldrig sett mig i hela hennes liv, än att hon nyss stått och haft en full konversation med mig, där hon också samvetslöst kallat mig en hemskhet. "Alla utom du."
***
"Rid bredvid honom." Sa Navet.
"Nej." Sade jag utan att tänka vad han frågade.

"Snälla." Ordet passade honom. Jag hade inte förväntat mig det, men det lade sig bra på hans tunga.

"När ska du bestämma dig för om du är god eller ond, hade du tänkt, för dina humörsvängningar börjar bli dryga. Det hade varit bra att veta, det kan du förstå, kan du inte det?"
"Du måste förklara dig, milady. Vad menar du?"
"Du kan inte mena allvar att du tror att jag kommer ha tålamod med att anpassa mig efter dina nyckor? Du gör som det passar dig. Du lägger inte ett vänligt ord när det passar dig, när du vill ha något, men det verka som att du fortsätter glömma de där små vänliga orden resten av tiden, så, vad är du?"
Frustrerad var det bästa adjektivet för honom när han borrade sina järnögon i mig.
"Jag är en regent, och en bra sådan. Med din uppväxt kan jag se varför du tänker mig grym, men jämfört med många andras bakgrunder är jag den bästa Ledaren de kunde önskat för."
"Du tänker för högt om folkets uppskattning. Hade det varit upp till dem..."
"Men nu är det ju inte det, eller hur? Vem skulle lett dem? Du? Minns att jag är över dig."
"Minns vad du är skyldig min familj, Midux. Glöm aldrig."
"Vad jag är skyldig din morfar är jag inte skyldig dig, vidunder."
"Du säger det som en förolämpning. Du har missuppfattat det. Vidunder överlever, vidunder är bra på sådana saker. Ledare... kanske inte lika mycket."
"Vad vet du om min överlevnad?"
"Jag vet att folket trodde att din far var utvald av Nattfolket. Jag vet at ditt arv och ditt liv var gett till dig och att du kastat bort det på hundratals danser som kunde matat miljoner. Jag vet att ditt liv inte var ditt eget val, liksom är ingen annans, men att du gjort absolut ingenting, med all din makt för att förbättra ditt land. Du har slösat bort din tid med att försöka få Underledarna att tycka om dig, hålla dem i nåd för att dina danser skulle fortsätta, vinet fortsätta flöda och grödorna fortsätta gro. Jag vet att du kanske inte ville ha det här livet, men att du aldrig lämnade det, även med en chans given innan du högg ned det där trädet i Urskogarna."
Han verkade ställd, ville tala men hade inget att säga.
"Hur känner du till den traditionen?"
"Alla vet att varje Ledarson tar ett träd från Skogarna och gör det till sin tron som bekräftelse. Du valde att leda, det gjorde du, i samma ögonblick som du högg yxan i den eken."
"Vad spelar det för roll?"
"Det spelar roll för att du dömer andra för att ha det liv de har när du är en av de få som kunde blivit någonting helt annat."
"Jag skulle aldrig ha fått träffa min familj. Du som växt upp limmad till min systerson måste ha medkänsla för att gå från barn till man utan en kamrat."
"Ja. Du har rätt. Du och Ilsa verkar odelbara."
***
Det blev tillslut så att jag red bredvid vad jag visste i mitt förståndigaste förstånd skulle bli antingen min största allierade eller min förödande ovän. Lord Marion (vilket är ett urlöjligt namn på en man som han) red tyst och låtsades inte om mig, såsom jag inte låtsades om honom. Jag visste att Ilsa var för stenlik för att uppvisa känslor av förgrymmelse (eller annat för den delen), med den vetskapen visste jag också att hon inte var nöjd med mig. Tvärtom. Hon ville att jag skulle charma honom.(Ja, eller hur...). Det verkade som att han lyckades med det utan att blinka. Jag kunde höra, nej, jag kunde känna avundsjukan stråla från Ilsas jungfrur (vem kom på namnet till dem? De är automatiskt förlöjligade med en sådan idiotisk titel) Om de nu var avundsjuka på Ilsa eller mig eller vem det än var som kunde få hans tvetydiga ansikte att visa någon form av tillgivenhet.
Han hade både gömt chocken av att se mig bättre än någon jag träffat samtidigt som den hade runnit ut ur hans fickor ned på marken och sköljt över mina lättklädda fötter tillsammans med alla andras. Varför kan inga människor jag träffar i Huvudstaden vara det ena eller det andra? Jag börjar bli trött på gråzoner och gissningslekar. Allas ansikten är motsägelsefulla och fullproppade med lögner och bakgrunder och historier och hemligheter som hittills har varit något sånär kopplade till... mig. Nu var här en främling ingen egentligen kände som Ledarna hoppades skulle rädda dem ur katastrofen de satt sig själva och sitt folk i, med "hjälp" av... mig. Håll mig utanför era Ledarfejder. Jag ville bara se Huvudstaden, se platsen där jag känt mig som tryggast. Tryggast, men inte lyckligast. Lyckligast kommer jag alltid förbli som mest i syd. Under de omständigheter som rådde där när jag var dum nog att komma hit. Åker jag tillbaka, kommer väldigt lite vara som förut.
"Du kommer aldrig ifrån dem." Lordens röst var ljus och mäktig, som om han inte ens behövde anstränga sig för att förtjäna någons respekt, han behövde inte låta farlig eller mörk i tonen för att människor skulle lyda honom, de bara gjorde det ändå. "Men det vet du redan. Du har en hjärna. Djur har inte det."
Jag hade ingen aning om vad det skulle betyda. "De har dig nu. Stackars dig."
"Jag..."
"Oroa dig inte." Sa han. Jag kunde inte para ihop hans ljusa röst med hans svävande likgiltighet som ändå inte var likgiltighet men det var inte direkt som han skulle göra någonting om jag skulle försöka fly men heller inte hjälpa Ledarna med någonting. Vad gör han här? Vad vill han?
"Jag är inte din vän, Cassia. Jag är heller inte din ovän. Låt mig se vem du är så kan jag bestämma mig."
Alla ord som varit tillbakahållna av chocken hans tal och sätt och ord och egentligen allt han uppvisade sprängde sig nu ut ur min mun.
"Jag är van vid att ha människor stirra på mig och mitt följe, vem de än kan vara, men jag kan tänka mig att du kommer få en oförklarlig smärta på din kind om du tror att jag kommer låta dig inspektera mig som en insekt. Jag existerar inte för att du ska komma underfund med mig och jag vägrar att bli din underhållning medan du är i Mircea. Åk hem. Du har ingenting att göra här."
"Har du?"
"Har jag vad?"
"Har du någonting att göra här?"
"Jag råkar ha vuxit upp här. Jag lever här, det är mitt hem."
"Men vad gör du här?"
"Jag lever här."
"Vad gör du med det? Ditt liv?"
"Jag lever det."
"Gör du?"
"Ja. Det gör jag."
"Hur?"
"Jag försöker överleva här i huvudstaden."
"Och det är nog för dig? Har du ingenting kvar från oss? Är det nog för dig att överleva? Räcker det? Gör det dig lycklig?"
"Nej!" Utbrast jag och ångrade mig innan jag ens sagt det. Å, nej... Jag skulle inte erkänt det. Dessutom, ingenting kvar från oss? Vad menas med det? Han nickade som om han höll med med skuggan av ett leende, det var inte ens där men, hela hans person gjorde det onödigt för honom att direkt uppvisa några uppenbara ansiktsuttryck. Jag visste vad han menade och kände i vilket fall.
"Cassia, vad har de gjort med dig?" Jag kände mig inte kränkt eller obekväm med att han redan kallade mig vid mitt förnamn och inte heller hans märkliga frågor som inte var så märkliga, inte för mig. Absurda för en främling att fråga, men var han verkligen det? Var han en främling?
"Det beror på vem du frågar."
"Jag frågar dig."
"Männen och kvinnan närmast mig har gett mig den mest ovärdeliga uppväxten. Jag är skyldig dem allt jag är."
"Det är inte sant, men vi tar det senare."
"Vi är framme!"
Ilsas glädjetjut var ovant och passade henne inte alls. 
Hans blick var mild där den vilade på mig och det gjorde mig ingenting att den låg där.
***
Det visade sig att lord Marion inte alls kommit med för Skogarnas något bisarra villebråd. 
Han var så levande, så tvetydig, så svävande och fortfarande skarpt i konturerna på alla sätt att det kändes löjligt att han ens behövde ett namn till en början.
Han höll sig under hela tiden inom en tio meters radie runt mig, men det var inte det underligaste. Det konstigaste var att han inte ens verkade märka det. Han höll inte koll på mig eller följde efter mig, försökte inte medvetet hålla sig nära, det bara blev så.
Ilsa var rasande, mer än jag någonsin sett henne. Mer än hon någonsin varit någonsin. Hon hade sagt åt mig att lura honom, manipulera honom, komma åt honom och därmed hans lands rikedomar som hon hade hoppats skulle rädda deras vedervärdiga överdrivna livsstil. Vad jag istället gjort hade jag ingen aning om och det betydde heller ingenting. Jag visste inte om han bestämt sig för om jag var hans vän eller ovän jag bara visste att han skulle spela en stor del av mig och den personen jag skulle bli.
Jag hade bara känt såhär med morfar och Celia, som om lorden var en obunden suddig gren på mitt familjeträd jag aldrig vetat om. Declan var helt annorlunda. Jag hade lärt mig att älska honom för den person han var och för den ofantliga mängd tid han ägnat mig. Med lorden var det som det var och jag visste inte hur det var än och inte heller hur jag skulle tycka om honom. Jag visste bara att jag behövde honom och att om han skulle försvinna skulle jag sörja honom utan att veta varför.
***
Navet bad mig att åka hem eftersom jag inte hade någon rätt att vara kvar när Ledarna och lorden skulle göra vad de än skulle göra. En välkomstfest av något slag, många människor, många instrument, mycket mat. Inga behemoths.
Det gjorde mig ingenting, det betydde bara att jag lyckats förarga Ilsa så mycket att hon inte orkade vara artig ikväll. Det är ett bra tecken. Jag bugade för dem och såg musikerna, gästerna och kockarna som kommit med spärra upp ögonen, dra efter luft och sedan motvilligt knipa ihop ögonen. Jag hade glömt hur kroppsnära klänning de hade tvingat i mig. Den enda som såg mig i ögonen var han som inte visste om jag var hans vän eller ovän.
När jag skulle rida hemåt igen kom han fram till Ari som de lett fram till mig från Ledarnas stall, kysste hans bläs och sa till mig "det är en bra häst." Jag undrade samtidigt om jag någonsin skulle förstå honom. Förmodligen inte.
"Ja. Det är han." Höll jag med och var på väg upp.
"Godnatt."
"Ja. Du också."
Hans händer hamnade på min hals och jag var två millisekunder iväg från att skrika åt honom när han förklarade att så sa man hejdå i Tegne.
"Det är ett märkligt sätt." Påpekade jag.
"Kanske." Och med det visste jag att konversationen var slut.
***
När jag kom hem möttes jag av ett efterlängtat och (tacka kullarna) äkta Declanleende. Morfar satt med Ebbot och spelade kort, Xandra skällde på Lynn för någon anledning och Asta satt och knäppt på ett instrument jag aldrig hört talas om. Allt var som det skulle.
"Cassia! Hur var det?"
"Det var bra...faktiskt, ni skulle sett Ilsa,dock hon var så arg!"
"För vad?"
"För att Cassia inte gjorde som hon ville. Som alltid." Applåderade Elis och gav mig en röd vätska.
"Det är sant, det är det. Nåväl."
"Hur var han? Vad hände?"
"Han var...främmande." Sa jag, och visste att det inte stämde. Han borde vara det, borde vara ny och skrämmande som främlingar ska vara men han verkade bara känna mig. På något sätt.
"Hur såg han ut?"
"Hur gammal?"
"Vad sa han?"
"Kommer han hjälpa oss?"
"Har han vänt sig emot Ledarna?"
"Var kommer hända med honom?"
"När ska ni ses igen?"
"Lugn, ring inte kyrkklockor än." Svarade jag och Declan satte sin röda vätska i halsen. "Inte alls." Rättade jag skyndsamt och log.
"Ni måste träffa honom, det går inte att beskriva."
"Men vad för sorts ansikte har han?"
"Å, det minns jag inte. Jag vet att hans röst var olik andra mäns. Inte mörk."
"Kommer han ansluta sig till oss?"
"Tveksamt. Ilsa är påstridig, och duktig på att få folk tycka som hon gör. Hon kommer inte tveka från att manipulera honom att hjälpa dem istället. Vi kan bara hoppas att han är starkare än så och blir förargad så att Ilsas hjärnspel blir hennes fördärv."
"Mycket hat för en halvmoster"
"Jag hatar henne inte. Jag vill bara inte ha henne som regent. Hon och Navet plockar isär all som är Mircea och vad det stått för."
"Vilket är?"
"Ingen är bättre än sin granne. Ingen."

********

Tack så otroligt mycket för ett otroligt tålamod, det har varit evigheter sedan jag uppdaterat men det har inte funnits någon tid eller motivation, mer än fina kommentarer, så tack!! Varje röst och varje kommentar är en anledning att vara glad eftersom någon faktiskt kan uppskatta det jag gör. Speciellt tack till @moawie för påminnelser och tålamod. Ha en bra dag !!