Behemoth.

XV.

Det var en märklig upplevelse att vara medvetslös. Från och till hörde jag de andra, men ändå inte. Det var som om deras röster var muterade och förvrängda. Om och om igen kände jag hur jag drunknade och hasplade för luft. Om och om igen kände jag blodet rusa till i huvudet. Jag hade bara som svagast uppfattat en liten ljus röst jag inte kände igen. Du äger inte henne. Vem det än var som sagt det, och vem det än var som fått höra det, så var jag faktiskt tacksam. Tillslut återvände mitt sinne så pass att jag tvingade mig att öppna ögonen. Det hade varit mycket trevligare att ligga medvetslös och halvt om halvt känna inbillat vatten slungas mot mig. Men, som alltid, drömmen måste ha ett slut.

Det första som mötte mig var ett skimrande ljus ovanför mitt huvud. Det andra var en döende brasa bredvid mig och jag fann att jag låg i en soffa någon hade varit vänlig nog att lägga mig i. Det tredje var skärande smärta som löpte från armbågen till axeln och vandrade över till vänstra skuldran. Sist insåg jag att någon satt och betraktade mig ingående från andra sidan bordet.

"Varför lever jag fortfarande?" Kved jag oförstående.

"För att du är den mest envetna människan jag känner." Svarade en röst. En förtjusande välbekant röst, jag log till när jag hörde den.

"Declan." Sade jag lättat. "Hur lever jag fortfarande?"

"Säg det." Sade han och log brett.

"Vad hände?"

"Du..." Han tystnade. "Du tog dig ett bad."

"Just det..." Sade jag, men var inte säker på att jag faktiskt mindes något.

"Någon tog mig hem. Bar du mig hem?" Frågade jag.

Han tvekade.

"Nej. Det var Naill."

"Naill?" Frågade jag, uppriktigt häpen. "Vad bryr han sig om mig?"

"Det gör han nog inte. Men jag..." Declan tystnade skamset. "Jag orkade inte. Jag drog upp dig, men jag kunde inte bära dig hem."

"Du säger det som något dåligt. Jag måste komma ihåg att tacka honom." Log jag.

"Har du hört någonting?" Frågade han. "Av vad vi sagt?"

"Nej..." Sade jag och tänkte efter. "Eller jo, jag tror att jag hörde Asta någon gång."

"Vad sa hon?" Han lät orolig.

"Varför frågar du mig det här?"

"Ingen anledning." Sade han lättsamt.

"Declan." Sade jag och sänkte ena ögonbrynet. "Jag har känt dig hela mitt liv. Jag ser när du ljuger."

"Jag sa några saker jag inte är stolt över." Sade han.

"Okej. Hon sa bara "du äger inte henne." Jag vet inte varför, men det var så hon sa."

"Hon sa det till mig." Medgav han. Han såg ned på sina händer och drog nervöst i nagelbanden. "Det är någonting jag måste berätta."

"Gör inte det." Bad jag.

"Va?"

"Jag orkar inre med några livsstora förändringar just nu. Just nu är jag bara glad över att ha ett andra hem, och jag vill gärna hålla mina grubblerier borta från Waren så länge som möjligt, även om jag vet att de kommer komma ikapp mig."

"Det är två saker, Cas. Och den ena kan bokstavligt talat inte vänta, och den andra är viktig för mig, men om du vill att jag ska vänta så..."

"Vad är det som bokstavligt talat inte kan vänta."

"Jag tog den här ur din byxficka innan du dök." Sade han och gav mig Celias spegel.