Behemoth.

XI.

Declan gick i förväg för att förvarna sina vänner om de två extra sovplatserna. Jag... Jag försökte suga in så mycket av staden som möjligt. Vi gick upp på breda gator urgrävda ut berget och hela tiden fann vi nya gator och alléer. Declans vänner hade sitt hus högt upp över havet och hela tiden kändes det som att jag skulle slinta och falla. Jag visste att det inte skulle göra ont, om jag föll, men än vill jag inte dö.

Morfar höll sig tätt intill bergväggen fastän där var minst tio meter från klippväggen ut till kanten. Han andades häftigt och strök ständigt med en näsduk över pannan.

"Är du okej?" Frågade jag.

"Bara bra, mitt barn."

"Morfar, du hyperventilerar."

"Jag... Jag kanske inte är den största beundraren av höjder."

"Är du höjdrädd?''

"Mer starkt ogillande av högre landhöjder än nödvändigt.''

''Frågan är varför du åker till Staden på klipporna om du är höjdrädd.''

''På grund av Navets sista."

''Vad betydde det ens?"

"Du kommer förstå." Log han.

När morfar säger du kommer förstå, så säger man inte emot.

Jag var övertygad om att mina ögon aldrig skulle vänja sig vid stadens ljus och rörelse. Vi gick i säkert en halvtimme och vi var fortfarande inte ens halvvägs upp på berget. Vi fortsatte att gå och tillslut kom Declan tillbaka.

"Mina vänner är ärade att ge härbärge åt lord Edward och lady Cassia." Log han lyckligt. Jag skrattade.

''Ni är för långsamma, Cas." Klagade han. Hans vänner måste ha sagt något som fick honom så här glad. Eller var det bara staden som fick honom att lysa på ett sätt jag bara sett honom gjort en gång. Det var när han varit borta för ett av de största proven i hans stridsutbildning och han hade varit borta flera veckor, och sedan när han kommit hem så hade jag suttit och väntat på honom. Då hade han också varit så här euforisk. Han brukar kunna tygla sig men nu var det som om han varken ville eller kunde. Hans uppenbara uppriktiga lycka smittade av sig och jag kunde inte pressa undan ett leende som jag aldrig förr känt sådan lycka till.

Jag ställde mig bakom honom och lade händerna på hans axlar, och sedan hoppade jag upp. Han stönade teatraliskt.

"Cas!" Tjöt han.

"Kom igen! Bara denna gången!"

"Låt gå." Suckade han. Han satte händerna i mina knäveck och började springa uppför Gatan i Berget.

"Det här är inte möjligt! Det är fysiskt omöjligt för en människa att ha så mycket energi som du, Declan!" Skrattade jag tjutande.

"En lycklig man är lång mycket mer handlingskraftig än en arg." Sade han leende. Han hasade mig längre upp på ryggen och jag lade armarna i kors kring hans hals och släppte sedan. Jag föll bakåt och det enda som höll mig från att trilla av hans rygg var hans händer i mina knäveck.

"Cas!'' Skrek han förvånat. "Vad i...?"

"Jag ville se om du skulle släppa.''

"Släppa?Du skulle spräckt skallbenet om jag släppt dig.''

Jag log okynnigt och lade huvudet på sned i spelad ånger. Jag såg så valplik ut att han började frusta av skratt.

"Gör den minen litet oftare och du kommer få vad du än ber om, Cas."