Behemoth.

XXXVII.

Jag vägrade vara den som lät Edward gå på ett självmordsuppdrag bara för att det var det rätta att göra. Det var inte rätt mot Cassia, och Cassia är min kompass. Hon är vad som berättar för mig vad som är rätt och fel när gränserna blir suddiga. Och jag kunde inte låta hennes morfar dö. Absolut inte.
"Edward, sluta." Sade jag bestämt. Jag hade aldrig tilltalat honom så.
"Declan. Backa medan du fortfarande har chansen."
"Edward, du ska inte dö idag, hör du mig? Det kommer krossa Cassia. Hon behöver fortfarande dig. Hon behöver någon att hjälpa henne genom den här galenskapen. Hon behöver svar, varken jag eller Celia kan ge henne."
"Ilsa kan." Svarade han.
Jag stod mållös och stirrade på mannen som praktiskt taget uppfostrat mig, lärt mig rätt och fel, moral och etik. Han ville inte bara mitt i Cassias utbildning och månad plötsligt sluta lära henne, utan han ville också ge den rollen till min mor, som faktiskt inte visste den första regeln i hur man uppfostrar och vårdar ett barn. Hon har i och för sig Gale, men hon har faktiskt aldrig gjort någonting. Det överlät hon till kvinnorna i barnkammaren.
"Edward, tänk igenom detta mycket noga. Vill du verkligen överlåta din dotterdotter till en av Ledarna?"
"Ilsa besitter kunskap och register jag inte på långa vägar har auktoritet till att komma åt. Ilsa är ett Behemoth, hon vet hur det är. Det må chocka dig, men hon har lärt upp många unga med genen."
"Varför nu, Edward? Du gör aldrig någonting utan en baktanke för att hjälpa dem."
"Cassia och Celia? Det är rätt, det gör jag inte. Och för att svara på din förfrågan, ja, jag har tänkt igenom detta väldigt noggrant."
"Varför nu?" Envisades jag.
"Ett behemoth i vårt släkte måste dö, för att väcka en ny behemoth." Sade han. "Döden är rofylld och livet för ett behemoth nästan outhärdligt. Att ge sitt liv och skönhet för ett nytt är mycket befriande och ärofyllt."
Jag fick plötsligt känslan av att Edward memorerat de orden, och aldrig glömt dem. Som om de var viktiga.
"Edward, Ilsa kan inte lära upp henne."
"Dem." Rättade han och log. Hans buskiga ögonbryn var höjda som om han var road av min frustration. Han log milt, hans ansikte rynkades när han drog på hans torra läppar. Han måste ha varit en mycket vacker man en gång i tiden.
"Dem?" Frågade jag. Vänta... Ett behemoth i vårt släkte måste dö, för att väcka en ny behemoth. Å, nej, nej, nej, nej, nej. Å, herregud, nej.
Celia.
"Sluta!" Väste jag och tog tag i hans arm. "Du kan inte väcka Celia. Vad har tagit åt dig? Varför skulle du vilja utsätta Celia för det?"
"Declan. Jag har ljugit för er."
"Nog! Jag är trött på att höra Erlandsson familjehemligheter."
"En till. Jag beklagar, Declan. Jag har ljugit för er. Min gen gav mig inte orden."
"Vad gav den dig då?"
"Jag..." Edward tystnade.
Egentligen var det ingen stor grej, folk blir osäkra hela tiden, men det här var Edward. Jag hade aldrig hört honom tystna på detta sättet. "Jag uppfattar människor."
"Det gör vi alla, det är ingen lögn, det ligger i oss alla att försöka lista ut vad den andre vill."
"Nej, Declan, jag uppfattar människor."
"Vad, ska du berätta för mig att du kan uppfatta precis vad Celia vill och att det är att få bli ett Behemoth tillsammans med sin syster? Kom igen, Edward, du kan inte mena..."
Edward såg mig rakt in i ögonen. Oftast gör hans ögon mig nervösa, han brukar se på mig såsom han ser på mig nu när jag har gjort något han sagt nej till, eller när jag berättat en hemsk historia för flickorna.
"Nej..." Sade jag misstroget. "Det kan du inte mena."
"Jo, det gör jag. Du måste berätta för henne, du måste förklara att det inte är någonting att skämmas över att vilja vara ett Behemoth, och du måste berätta för henne att det här har jag velat länge och att jag skulle gjort det i vilket fall, med eller utan att ha gett den vidare till henne. Du måste, Declan, jag klarar inte en dag till. Spelet i huvudstaden är det farligaste spelet där är, och det fanns en tid då spelet var det mest roande jag visste av, du kan inte ana hur mycket det eggade mig att se hur långt jag kunde dra mina påstående och motsättningar mot besluten hos Ledarna. Inte en dag till, pojke."
"Vad ska jag säga till henne?"
"Declan, du lyssnar inte på mig. Dagen du inte bryr dig om huruvida hon hatar dig eller ej, det är dagen du utan distraktioner eller motstånd du kan hålla henne vid liv. Det spelar ingen roll om hon hatar dig, det kan inte spela någon roll."
"Du vet vad hon är till mig, jag kommer inte överleva om hon hatar mig."
"Då kommer hon att dö." Sade han enkelt.
"Jag älskar henne." Det var första gången jag erkände det inför någon förutom henne själv, och det var som ett sovande monster i mig och det orden hade varit utlösningen för nu kunde jag praktiskt taget känna klor riva i sönder mina organ, ett i taget. Jag ville att det skulle försvinna, den här vidriga känslan och äcklande possessiva begäret efter henne. Jag visste att vad som än hände så var jag tvungen att hålla henne kvar hos mig. Hon fick inte gå ifrån mig, oavsett. Det finns en gräns mellan galenskap och ett stabilt sinne, och jag visste att det var år sedan jag gått över den gränsen. Min kärlek för henne var inte längre rationell, ingenting spelade någon roll förutom att hålla henne kvar som flickan jag växt upp med. Och om jag lät hennes morfar dö, även om hon skulle förlåtit mig, så skulle hon aldrig bli samma flicka igen. Jag ville skrika, och slå någonting och gråta. Jag kunde inte stoppa Edward nu. Min Cassia från syd är död.
Hon skulle aldrig igen krypa upp till mig, skaka om mig och viska att hon inte kunde sova. Aldrig skulle jag se hennes silverögon glittra av upphetsning när jag sa att vi kunde springa en runda och sedan sova ute. Hon skulle aldrig se på mig med ömhet när jag lekte med de yngre barnen. "De avgudar dig," hade hon sagt en gång, förundrad, men leende. Barnen på Edwards egendom hade fått mig igenom många svåra dagar när jag kämpat mot lusten att berätta för Cassia varför jag inte tyckte om att se henne skämta med grannpojkarna och se dem falla handlöst för henne, varför jag sökte upp henne varje gång jag kom och tänkte på mor, eller haft en dålig secession med Irina, men inte ens barnen kunde kompensera mot det faktum att jag inte längre befann mig på den rätta sidan av galenskap och mental hälsa när det gällde henne. Det är löjligt. Jag har alltid övat på att hålla mig i schack när det gäller vilken frestelse som helst. Men med henne... Om hon letat efter ett smycke hon inte sett på länge, och om jag kunde gett det till henne genom att blöda fram det från min arm, det fanns inte ett enda ben i min kropp som skulle tvekat.
"Du älskar genen, inte flickan." Sade Edward. Han kunde lika gärna ha tagit spritflaskan bredvid honom och drämt det i mitt huvud. Chockat stapplade jag bakåt.
"Tror du verkligen det?" Kraxade jag.
Cassia började nu lägga märke till min och Edwards debatt.
"Morfar! Vad är det?"
"Inget, min flicka. Gå du och prata med din syster, du har inte sett henne på evigheter."
"Du brukar aldrig skicka iväg mig, vad är fel?"
"Ingenting, Cassia." Sade jag eftertryckligt. Hon vred på nacken och smalnade av ögonen, hon trodde mig inte. Sjävklart inte.
"Declan Erlandsson, ljuger du för mig?"
Jag började bli knäsvag, stirra inte, du har precis fått henne tillbaka, du kan inte förlora henne nu. Jag svär jag såhär nära att dra henne med mig, gömma oss i skogen och kyssa henne. Edward hade fel. Så fel. Det är inte genen jag älskar, det är faktiskt henne.
"Cassia, kom igen..."
"Kom igen vad?"
"Du måste inte veta allting vad jag gör."
Hon stirrade på mig, men höjde sedan på ögonbrynen, sköt fram hakan och log svagt.
"Nej, jag antar att jag inte måste det." Log hon kallt och gick iväg, det borde ha varit det värsta, men det var det inte. Det värsta var att hon gick och satte sig hos Gale. Och det allra, allra värsta var att jag inte ens hade rätten att bry mig om det, än mindre att göra någonting åt det, och det skulle jag aldrig få heller. Jag skulle aldrig någonsin, någonsin på hur många år som än gick skulle jag aldrig få henne. Men på en punkt hade Edward rätt. Hon måste leva. Och med det hade jag plötsligt bestämt mig. Hon kan hata mig, förakta mig och vara äcklad av mig, vad hon än ville, men hon måste leva. Jag skulle vara den i legenden som ingen visste om, och hon skulle vara huvudpersonen. Jag älskade henne tillräckligt för att hon skulle hata mig om det var det hon behövde. I legenderna och sångerna skulle de sjunga om hennes omåttliga skönhet, hur hon drev människorna i landet galna, hur hennes hjärta var gott och sinne skarpt, och jag skulle bli bortglömd. Och jag fann att jag brydde mig inte riktig, bara om hon levde. Jag såg på henne. Memorerade varenda detalj, hennes ärr ovanför ögonbrynet, och ett precis bredvid hennes högra öra, hennes ögon jag stirrat ut så många gånger, (och förlorat mot) och hennes hår jag försökt mig på att fläta, (och alltid misslyckats) och jag log.

Kära, Cassia Erlandsson, jag hade rätt från början. Du är min förbannelse i denna värld. Det har du alltid varit, och min förbannelse kommer du förbli.