Behemoth.

XLIII.

Jag är i helvetet.
Så icke-bildligt man kunde komma. Det är tortyr. Jag kunde inte tänka på någonting annat är henne, hennes ofattbara överjordiska skönhet, hennes motvilja när hon sett sin figur i spegeln och hennes nakna hud Ilsas stilla hot informerat henne att om hon var tvungen att blottlägga, hur hon måste stå där på en plattform som höjde henne, skiljde henne från hennes folk vilket hon också hatade, väntande, allena på en man. Jag tror att jag kände fysiska bieffekter redan. Jag kunde inte få nog. Jag förbannade mig själv, för återigen var jag tillbaka på ruta ett. Jag ville ha flickan från syd tillbaka, och samtidigt var det ingen på denna jord som var längre iväg från mig.
Gale var borta, han kunde inte stilla mig nu. Ingen kunde det, faktiskt.
Jag ville...
"Hej! Sluta med det där! Å, Declan jag förbannar dig till den sjuttonde generation och längre! Det där var min favorit fåtölj!"
Lynn.
Vem annars?
"Vad?"
"Är du rolig, eller? Ta ut dina smutsiga fingrar från mitt armstöd."
"Mina fingrar är så rena de kan bli med era löjliga regler."
Hon såg så nedslagen ut att jag skämdes.
"Jag vet... Declan, jag bara... Å, det är oförlåtligt. Snälla..."
"Lynn? Du är aldrig den till att be om ursäkt. Det var fel av mig. Vad kan jag göra?"
"Å, inte kan jag be om någonting från dig!"
"Det är klart."
"Jo, det skulle väl finnas en liten tingest du kunde utföra..."
"Säg det."
"Varför flyttar du inte ut på gatorna som de vanliga stråtarna och lever som hundar med skit under naglarna?"
Jag blinkade. Sedan skrattade jag.
"Lynn, du har hittat din kallelse i livet, du ska bli skådespelerska!"
"Hm. Nåväl, men bara om du håller dina tassar från våra möbler."
"Huh?"
Hon förde ihop brynen i en överdriven fåra och försökte se varnande ut. Hon lyckades bättre än jag uppskattat.
Det var först då jag såg hur mina fingrar krampaktigt greppade skinnet i Isaacs tänkar-stol.
"Jag har sagt det förr men för saken av din omåttliga tjocklek på kraniet säger jag det igen; Cassia överlever alltid. På något sätt, och hon är inte i någon direkt fara."
"Jag är medveten, Lynn."
"Då så."
"Då så vad?
"Vi tänkte dra till Nävan."
Jag skakade på huvudet nej. Hon släppte ut en överdriven suck men utan vidare argument svassade hon iväg och norpade på vägen en spritflaska att medta. Jag kunde inte. Inte ikväll. Inte när hon är...
Inte när jag inte visste var hon var.
Eller med vem. Eller vilka. Eller hur hon mådde. Eller om hon lyckades med planen. Eller vad hon tyckte om lord Marion. Eller vad Ilsa höll på med. Eller Navet. Eller hur många män som tittade på henne. Eller någonting.
"Declan."
Mitt huvud ryckte till och jag såg Edward framför mig.
"Hon mår bra."
"Hur vet du det?"
"Hon skickade bud. Hon sa att vi inte skulle oroa oss." För sent, min kära. "Och..."
Min blick fixerade den hos mannen som uppfostrat mig. "Och att nya bekantskaper oftast inte nekar inbjudningar från gamla."
Vad? Vad menade hon med det?
"Jag måste hålla med henne." Fortsatte han. Jag nickade fast jag inte förstod. "Du birde gå med dem. De saknar dig när du inte är här och nu när du är det är du det ändå inte." Jag nickade igen.
"Ta det lätt med spriten, bara."
Jag log svagt och reste mig.
"Du har inte ändrat dig, eller hur?"
"Nej." Hans svar var stängt för all och någon form av överklagande. "Celia ska ha min gen, men du hade rätt. Jag måste säga adjö till dem."