Behemoth.

XLIV.

"Ansel!"
Mannen som blivit tilldelad lyckan att få eskortera mig kikade ned från plattformen han satt på med lädertyglar i händerna kopplade till fyra beiga hästar förspända till den ynkliga vagnen. Hon hade fortfarande inte vant sig vid hans sällskap. Faktum var, hon var inte van till någon låg-födds sällskap. Han kunde inte vara en dag över tjugo och ändå hade starka anletsdrag, en fast haka, klara ögon, höga kindben. Kunde han möjligtvis vara ett så kallat vidunder? En sådan hade hon alltid velat bli. Hon hade hört så många berättelser berättade om de människorna. Deras lycka, deras skönhet, hur varenda man trånade efter dem och varenda kvinna glödde av frätande avund.
"Ja, vad är det, sköna lady?"
Hon gav ifrån sig ett stötande ljud och vände blicken ifrån honom.
"Ville du inte något?" Påmanade han ihärdigt.
"Fråga utan att anspråka något kanske jag berättar."
Ett rungande skratt skakade om kupén. Han skrockade där uppe han satt och hon var säker att hon aldrig varit föremål till någon mans underhållning. Hon tyckte inte om det. Inte alls.
"Så säger jag åt alla, älskade, men sjävklart ska väl inte jag orsaka en ung dam oro. Vad ville du?" Han skrattade medan han talade och hon visste inte om hon borde bli förolämpad av att han sagt det från början eller stött för att han alltid sa sådant till alla. Hon bestämde sig för att bli både förolämpad och stött.
"Du ska hålla munnen stängd tills vi anländer, och förresten vill jag veta när det skulle bli för än så länge har jag aldrig åkt ett långsammare ekipage än denna."
Han satt en minut och begrundade detta.
"Ska jag först hålla tyst och sedan svara, eller svara först och sedan hålla tyst, och nu när jag ändå har chansen måste jag påpeka att anledning till att du aldrig åkt en långsammare kärra är nog för att fadern din ganska bokstavligt talat låst inne dig i ditt hem, så vitt jag vet, och att du därför aldrig åkt en annan kärra."
Hon öppnade munnen för att åthuta honom för hans fräckhet men han fortsatte;
"Dessutom, jag vet redan frågan som vilar på din tunga, hur vet jag att du aldrig varit ute? Jo, det förklarar lätt med ladyns väna anlete, jag vet alltid när ett vackert ansikte gästar våra karga landskap. Men du, du har inte bara gästat för ett slag, du har bott här hela ditt liv, undangömd, vilket skulle förklara din sociala oförmåga."
Hon drog efter andan.
"Min vad?"
"Din sociala oförmåga. Du har aldrig lärt dig att prata ordentligt med folk. Jag har kört den här kärran sedan jag fyllde femton och än så länge har folket åtminstone varit hövliga åt mig."
"Det beror inte på sociala oförmåga, det är mer personlighet." Fräste hon giftigt.
Han skrockade ännu värre än förut, och hon kunde inte hjälpa att undra hur en tjugoårig pojke lyckades skrocka.
"Då så, milady. Om du säger det."
Hästarna förde oväsen om sig och hon förde ihop ögonbrynen. Hon hade aldrig tyckt om hästar. De var alldeles för stora, bullriga, högljudda, nervösa. De skrek åt varandra medan deras hovar taktfast ekade i stenen. Hon hade heller inte tyckt om sitt hem i norr. Det var som mannen sa; det var kargt och glest och färglöst. Hon ville ha färg. Liv. Rörelse. Det hade hon alltid sagt, men hennes far hade hindrat henne. Hållit henne undanstoppad som ett gammalt dokument som kunde innebära hans ruin. Hon var hans största ånger. Det han ångrade mest var hon, det visste hon. Han hade sett till så att hon visste. Men hon brydde sig inte. En dag skulle ett vidunder komma till hennes undsättning, och göra henne lycklig, det visste hon.
"Milady?" Frågade mannen.
"Vad nu?"
"Ledsen att störta, miss, men det står ett värdshus här och lockar mig till synd." Hon fnös.
"Fortsätt."
"Nog för att ladyn har värme och föda att förse sig sig med, har en själv inte den lyxen, miss, det börjar bli mörkt och då jag inte har några problem med mörker tycker jag illa om kylan som kryper om natten."
Han talade så fint så att man aldrig kunde tagit honom för en låg-född, men det var det han var och nu ville han att hon skulle avbryta sin fly... Hrm... Hennes färd mot Waren på grund av honom? På ett värdshus? Med värme? Med rum? Med sängar?
Absurt!
"Nej." Sade hon och överraskade sig med sin egen kyla i rösten, hon rös oväntat men log. Hon tyckte om hennes nya kyla.
"Jaha, en trodde väl nästan att miss skulle säga så. För sent."