Behemoth.

XIX.

"Han kysste dig! Jag kan inte tro det! Och jag som torde att du inte kunde vara feminin. Han kysste dig, faktist!" Utbrast Quinn när jag stått som förstummad i säkert tre minuter, som en staty. Han hade varit än mer drucken än Quinn och hade lutat sig fram och sagt, "du har fel, milady. Vi kan inte behärska oss. Vi är inte mer än människor, och du är faktiskt övernaturlig."

Ja. Jag är övernaturlig. Och jag är en dåre. En dåre som trodde att jag kunde åka till min hemstad utan att bli påmind om det. Jag ville bara se staden med mina egna ögon. Hur kunde jag varit så dum? Hur kunde jag varit så blind? Varför åkte jag hit från första början? Varför tog jag inte min syster med mig?

Självklart visste jag svaret på alla de frågorna, men jag kände mig så dåraktig där jag stod mitt i salen och stirrade på Gales försvinnande ryggtavla. Varför i hela världen hade han kysst mig?

"Declan kommer bli ursinnig!" Sade Quinn förtjust.

"Jag trodde du gillade Declan." Sade jag.

"Å... Det gör jag. Det gör jag verkligen, men det är roligt att se honom arg. Hur man än vänder och vrider på det, så är det kul.

"Varför skulle han bli arg, förresten?"

Quinns leende falnade och hon flackade nervöst med blicken.

"Berättade han inte igår heller?"

"Ge er med det där berättade han inte?- tjafset. Jag bryr mig inte om vilket löfte du gett till honom, vad är det som ni blir så illa till mods av?!"

Jag var inte arg. Inte på riktigt, och inte på Quinn. Men det här var den mest utmattande kvällen jag någonsin genomlidit.

Men Quinn protesterade inte mot min höjda ton.

"Declan är kär i dig." Sade hon rock ryckte på axlarna.

"Och den riktiga anledningen?"

"Det är den riktiga anledningen!" Sade hon. "Han är kär i dig."

Jag skakade på huvudet åt henne. "Jag får fråga honom var det verkligen är frågan om imorgon." Gloria låg smått mot mig och knyckte på huvudet mot dörren. "Jag måste hem nu." Sade jag.

"Jag vet. Jag med." Quinn såg sorgset på mig, men sken sedan upp. "Men erkänn att du hade kul ikväll."

"Det är klart." Jag sneglade på Gloria och Evolet. "Roligare än jag haft på många år."

"Se! Så då kommer du på kommande tretton danserna också?"

"Aldrig." Sade jag eftertryckligt.

"I alla fall en?" Hon lade huvudet på sned och såg så valpliknande att jag var tvungen att le.

"Nej."

"Declan är bättre på förhandling än jag är. Han får övertala dig."

"Jag tänker inte gå med Declan någonstans förrän han kan hålla sig i chack."

"Cassia." Sade Quinn. Ännu en föreläsning. "Du är övernaturlig! När ska du också märka det? De kan inte hjälpa det!"

"God natt, Quinn. Tack för hjälpen i dag."

"Ett nöje, milady."

"Jag vet att det är på skoj, men du måste sluta säg milady."

"Ett nöje, Cassia."

"Tack."

Hon drog handen genom håret, klappade mig på axeln, och var sedan borta.

Jag såg Gloria försvinna och förstod att det var meningen att jag skulle följa efter henne. Gloria gick i förväg och jag följde efter.