Behemoth.

VIII.

Landskapet förändrades. Skogarna blev tätare och mer mystiska. Fälten blev färre och vindarna allt mindre. Ingen vågade sig in bland de massiva stammarna, i rädsla för att inte komma ut igen. Vi red därför hungriga och trötta den sista dagen. Den sista dagen, var det ändå, ingen tog hårt på tomma magar eller stelna fingrar den dagen. De flesta som kommit med oss hade väntat länge för att få återvända till sina familjer eller vänner, men deras tjänst till morfar hade hållit dem kvar. Morfar själv hade erbjudit dem alla en Tjänstlös tid men eftersom de varit födda i Waren litade de inte på någon arbetsgivare att hålla platsen tom tills de kom tillbaka. Några av dem ville inte, de kände att morfar var deras nya liv och han behövde dem. De hade alla sina egna anledningar.

Jag red snabbt och hårt och bad om förlåtelse till min stackars häst. Ari hade varit enastående. Outtröttlig, stark.

Jag hade talat med morfar och han hade bett om ursäkt för hans tankar. Jag hade bara lett och tryckt hans hand, men sanningen att säga så var jag fortfarande orolig för att han kunde ha kvar idén om ett helt Behemoth- samhälle. Men jag hade saknat hans gamla leende så mycket att jag inte förmådde mig till att förstöra vår fred.

Jag red med Declan den sista dagen och vi hade ridit i tystnad. Han kommenterade inte ens min tystnad, utan lät mig bara samla mina brutna tankar utan ord.

"Var dig själv, Cas. Var orädd." Var det enda han sade, och då hade han inte ens sett på mig, utan han hade bara haft blicken envetet fäst på en av de högsta ekarna långt fram. Jag vred tyst på huvudet och tvingade mitt minne att memorera varje centimeter av min brors ansikte, för jag visste att han skulle förändras. Jag slog ned blicken och fäste återigen allvarligt ögonen på stigen framför mig. Stigen var stenig och upptrampad, men hästarna tycktes uppskatta det mjuka underlaget. Tillslut blev stigen så smal att vi var tvungna att sitta av. Jag slängde benet över Ari och sjönk ned på björnmossan. Jag drog in den distinkta doften av skog och sjönk ned på huk för att smeka mossan. Jag tänkte på hur jag gjort likadant hemma, fast då det varit mitt i vintern och jag hade fått fösa undan den glittrande snön för att komma åt den förfrusna mossan. Mina ögon fastnade vid en liten svart, slät sten alldeles bredvid Aris hov. Mina fingrar var smutsiga och jordiga, fastän jag badat ett par gånger i forsar vi passerat. Mina nagelband var svarta av jord och naglarna var så korta att det skulle börja blöda om de blev kortare. Ändå slöt jag mina darrande fingrar kring stenen och lyfte upp den. Jag granskade den ingående och smekte med tummen över den.

Jag kom att tänka på nästan identiska stenar i den lilla bäcken bakom morfars egendom, i hans skog. Jag kupade handen kring stenen och lät den glida ned i min svarta jackficka. Tillslut reste jag mig upp och ledde Ari fram över stenarna. Jag hade blicken envist fäst på Declans breda ryggtavla framför mig.

En enda gång vände han sig om och nickade kort mot mig.

Mitt hjärta blev tungt och slog dubbla slag. Blodet rusade upp till huvudet och jag blev plötsligt än mer medveten om skogen runt mig, människorna bakom och framför mig, och jag tvingade mig att koncentrera mig på min andning.

In, ut. In, ut. In, ut.

Mitt grepp kring Aris träns hårdnade och knogarna vitnade.

In, ut. In, ut.

Jag fäste en svart slinga bakom örat, mest för att ha någonstans att göra av händerna.

In, ut. In, ut.

Jag snubblade på en sten mitt i vägen och högg tag sadeln. Vägen blev bredare och det plötsliga solljuset bländade mig. Skogen slutade här. Declan steg åt sidan.

Det var sant.

Där skogen slutade, började Mirceas krona.