Behemoth.

XXXI.

Xandras trädgård var minimal och ljuvligt frodig. Den var fullproppad med diverse träd och buskar och gräset var inte längre högt och gult och halvvaket som det varit på vägarna. Det var i och för sig alldeles daggigt nu på natten, men det gjorde det inte en mindre påminnelse om gräset där hemma.
Jag låg med underarmen mot pannan och med den andra handen drog jag små grästestar tankspritt. Jag kom och tänka på första gången jag övertalat Declan att ta med Celia till en av våra längre vandringar. Jag hade varit fjorton då, och Celia också. Declan hade motvilligt sagt ja till att ta med henne till en fors vi nyligen hittat. Den var sju mil iväg och vi var tvungna att sova en natt. En bit sprang vi tills vi svimmade av syrebrist och vaknade med värk i lår och ben så att vi knappt kunde stå. Men min syster hade bara skrattat åt sin värk och sa att det var bra värk. Det var styrkans värk, det var värken man fick av ansträngning och värken man botade med ansträngning, så hon bestämde att vi skulle fortsätta springa. Declan hade lett med ett ohejdat brett leende. Inte ett mystiskt, återhållet småleende, utan ett leende som inte kunde hållas tillbaka, och hans leende hade fått mig att skratta. På natten slängde vi oss på marken och spenderade nästan en hel timme till att hämta andan. Declan hade tagit min hand och lagt på sitt bröst.
"Känn." Flämtade han leende, med ögonen glittrade av exaltering i mörkret.
"Jag vet." Flämtade jag tillbaka. "Jag med."
"Haha..." Skrattade Celia. "Se!"
Stjärnorna som var så bekanta för mig och Declan upphörde aldrig förvåna Celia. Declan undervisade henne i deras namn och deras historia. Jag hade redan hört hans historier om gudarna alla glömt så många gånger att jag kunnat avsluta hans meningar, och medan han pratade gick jag igenom dem själv i huvudet. Declan är en mirakulös berättare och när jag lyssnade till honom ville jag bara höra nästa ord och nästa ord, så jag tänkte aldrig riktigt på vad de betydde. Jag hade gått igenom de riktiga historierna den kvällen, och inte metaforerna i form av gudarna.
Declan hade skickat bud med en mörkhårig liten pojke och gett honom ett papper att läsa från exakt vad han skulle säga. Det kändes inte som min Declan.
Nu låg jag här i en främlings trädgård och tänkte på allt jag saknade. Celia, mitt hem i syd, Declan och mor. Det är en kort lista. Dock, en kort lista som sorgligt nog gjorde mig förödande andefattig. Andefattig för att ett flera ton tung tryck låg på mitt bröst och kvävde mina lungor. Skyll inte mina lungor för det.
Å, herregud, hur hände allt det här? Hur kunde jag ena sekunden ligga mil hemifrån, fullkomligt övertygad om att jag skulle komma hem igen, vilket jag gjorde, och i nästa mil hemifrån fullkomligt övertygad att jag aldrig skulle komma hem igen?
Jag saknade Declan så jag trodde att värken från när vi sprang var tillbaka tusenfalt. Aldrig trodde jag att jag skulle bli förlamad av sorg. Aldrig trodde jag att jag skulle bli förlamad av sorg över en pojke. Jag önskade att han skulle ligga bredvid mig i detta daggvåta gräs. Jag ville att han skulle ta min hand och lägga det på sitt bröst och viska; känn. Men det var problemet. Jag kände ingenting. Jag kände ingenting annat än sorg.
Jag fortsatte dra i det stackars gräset och insåg att jag kände samma panik nu som när jag drunknat.
Jag anade hur någon ställde sig i dörröppnningen till den lilla vita dörren, med hål i mitten där glas satt och en brudslöja hängde. Xandra hade sagt att det var för att ett bröllop hastigt avslutats och att brudens slöja stod för att äktenskap håller fast en. Du kommer inte ut, och du kommer inte in om du är fast i dörröppningen. Husets invånare hade svurit en pakt att aldrig gifta sig och jag hade blivit tårögd av stolthet. Teatraliska tårar, men ändå. Någon i världen var lika mörk och spirad som jag.
Jag antog att det var Niall som stod där i dörröppningen. Han hade kommit på ett nytt sätt att tortera mig. Han försökte få mig att tro att han var Declan.
Det var grymt av Niall att härma Declans rörelsemönster. Han brukar iaktta Declans kroppsspråk av någon anledning och använder det nu för att tortera mig. För en sekund tror jag alltid att Declan är hemma hos mig, men så visar det sig, varje gång att det är min minsta favoritperson i världen.
"Gå iväg, Niall." Sade jag och fortsatte dra i gräset.
Han svarade inte.
"Tysta leken." Fnös jag föraktfullt. "Fantastiskt. Mycket moget."
"Varför?"
"Skitstövel." Mumlade jag argt.
"Ursäkta?"
"Skitstövel."
"Jag tror inte att du är arg på mig."
Jag fnös.
"Vad är det?"frågade han.
"Varför bryr du dig?"
"Vad är det?" Hans röst skiftade och plötsligt lät det inte som Niall.
"Jag tror att Declan är död." Sade jag tyst. "Eller så hatar han mig så mycket att han lika gärna kunde varit det."
"Cassia." Sade han. "Min bror kommer ha varit död för tusen år innan han kunde ens sluta älska dig, milady."
Jag rynkade på ögonbrynen. Sedan hävde jag mig upp på armbågarna och spärrade upp ögonen. Genast flög jag upp på fötter och spände varje muskel i kroppen som om han skulle attackera mig.
"Gale..." Viskade jag och drog motvilligt i mungiporna och drog undan en massa svart hår som fallit ned i ansiktet.
"Du minns mig!" Sade han glatt och lämnade sitt tillhåll i dörröppningen. Han lade handen på det svarta räcket till trappan men tvekade i steget ned och nöjde sig med att luta sig igen mot träbjälken där ärtbalk slingrade sig uppåt som om han ville lämna gräsmattan till att vara min fristad. Uppfostrad av hyfset själv kan väl göra det till en.
"Vad...?" Jag harklade mig. "Hur...?" Jag hejdade mig. "Varför...?
"Vad jag gör här?" Frågade han. "Å min brors vägnar."
"Har du en bror?"
"Javisst."
"Men...?"
"Jag kysste dig, så nu undrar du varför jag skulle vilja hjälpa en annan man som älskar dig. Bra fråga. Men kan enkelt besvaras med det obrytbara bandet i blod."
"Va...?"
"Är inte ni blodssyskon?"
"Jag och din bror?"
"Mm-hm...?"
"Inte vad jag vet av."
"Det är ni visst."
"Okej, vem är din bror då?"
"Din bror."
"Nej, inte min bror. Jag tror att min bror är död. Din bror."
"Vad är det med honom?"
"Jag frågade vad det är med honom."
"Med dig och din bror? Det väl inte jag."
"Nej! Jag och din bror?"
"Bra, du vet vem min bror är!"
"Nej."
"Det gör du visst!"
"Nej."
"Så vad händer med dig och min bror?"
"Inte vet jag! Jag vet inte vem din bror är!"
"Jodå. Det är din bror."
"Jag sa ju att jag frågade om din bror. Jag tror att min hatar mig."
"Det här är jättekul. Du är gullig när du är långsam. Du missar hela poängen."
"Verkligen? Så berätta."
"Det är ingen skillnad mellan min bror och din."
"Är de så lika?"
"Det är samma person."
"Som samma person."
"Nej, bokstavligt talat."
"Va?"
"Declan är min bror. Vilket gör att du tekniskt sett omedvetet, om du nu kallar Declan din bror, kysst din egen bror, eftersom du kysste mig och jag är Declans riktiga bror. Men det är bara om du ser på Declan som din bror. Dessutom har du, hur man än vänder och vrider på det kysst din halvkusin."
Omformulerade läten kom från mina läppar av förvirring. Vad. I. Helvete?
"Javisst. Min mor är Ilsa. Declans mor är Ilsa. Wilmas eller Grace, vad hon nu väljer för sitt dop, mor är Ilsa."
Gale log och lämnade smilgropar i kinderna och kråkfötter vid ögonen.
"Å, Gud..." Sade jag och vände mig om. Tårarna strömmade nedför mina kinder.
"Cassia?"
"Å, Gud..." Jag lade handen för munnen för att dämpa mina hulkningar. Jag skrynklade ihop hela ansiktet och drog efter andan i ren panik.
"Cassia. Du har en panikattack. Ditt hjärta rusar just nu, bara andas, okej? Kan du andas för mig?"
Å,Gud, å, gud, å, herregud...
Gale kom och lade händerna på mina axlar, men han bad mig inte att vända mig om.
"Luta dig tillbaka." Bad han dovt och strök mig över armarna.
"Va?"
"Luta dig tillbaka. Jag ska ingenstans."
Jag lutade mig tillbaka mot hans bröstkorg och lyssnade till hans andning. Han satte hakan mot mitt huvud och kysste mjukt mitt hår.
"Varför gråter du?"
"Å, Gud..." Andades jag, "å, herregud, jag trodde verkligen att han var död."
"Så det var inte alls en panikattack. Det var lättnad."
Jag nickade och log ut i mörkret och halvt skrattade halvt hulkade. Gale letade efter någonting i hans ficka och tog sedan fram en svart sammetsask.
"Vad är det?"
"Från mor." Han höll halsbandet framför mig så att jag kunde se det. Jag höll järnbeslaget mellan fingrarna och strök med tummen över det.
"Det är uråldrigt." Sade han nästan ursäktande.
"Var det mormors?"
Han nickade.
"Tack." Viskade jag. Han nickade igen mot mitt huvud.
"Vill du träffa honom?"
"Det är klart. Men...han hatar mig."
"Han hatar inte dig. Han älskar dig så mycket att han hatar dig. Det är rädsla. Han vill inte att du ska dö."
"Vart är han?"
"Han är här."
Jag rynkade på ögonbrynen och vände mig om och tog ett steg bak för att kunna se på Gale.
"Du ljuger." Sade jag.
"Det gör han inte, Cas."