Behemoth.

III.

"Litet ilska?" fnyste Celia. Jag vände mig häpet om. Jag hade aldrig hört henne tala med sådan bitterhet. Inte om någon, i alla fall.

Men hon hade rätt. Litet ilska? Det var rent hat jag såg glöda i pojkens ögon. Och han blev än mer vild då han såg mig. Han slet av alla sina krafter i männens skjortor. Varför skulle någon hata mig och morfar så? Mig och morfar. Inte Celia. Självklart.

Genen.

Celia drog i min vita skjortfåll. Jag såg undrande på henne, och hon nickade menande mot pojken.

"Ögonen." viskade hon.

Jag granskade ögonen. Jag såg hur han tittade på morfar, och hur han skiftade uttryck då han såg på mig. Han såg på morfar med rent hat på morfar, men när han såg på mig... jag vet inte.

Celia rynkade på ögonbrynen. Jag såg hur hon med uppriktig rädsla bearbetade var hon såg.

"Celia? Vad är det?"

"Han..."

Jag höjde undrande på ögonbrynen.

"Jag tror att han älskar dig." sade hon chockat och skrattade lätt frenetiskt. Jag såg på varje ögonfrans på Celias vackra ögon och vände sedan sakta huvudet mot pojken. Jag brast nästan i skratt. Det är ju bisarrt.

"Vad ska vi göra med honom, milord?" frågade en av kvinnorna i morfars skickliga men inte alltför stora vakstyrka.

"Låt mig prata med honom." sade morfar och log mot kvinnan. Hon tvekade.

"Jag måste insistera på att vakta samtalet, milord."

"Nåväl. Tack, så mycket, Dera."

Männen förde in pojken och alltjämt vred han upproriskt på huvudet för att kunna se på mig, som om hans liv hängde på det. Jag såg honom rakt i ögonen och plötsligt log han. Jag rörde inte en min.

Celia tog tacksamt Lukas hand då han slöt upp bredvid hennes sida. Nåväl. Om jag dör snart kan jag i alla fall trösta mig med att han inte kommer låta någonting hända min syster. Pojkens leende hade fått mig att inse hur snart jag kommer dö. Vad märkligt. Hans leende hade plötsligt gjort min behemothgen så mycket mer antågande. Så mycket mer verklig.

"Cassia." sade Dera. Jag vände mig mot den svartögda vakten och hon tog ett fast tag om min arm.

"Flicka lilla..." fnyste hon och skakade klentroget på huvudet. Jag vände mig om och såg pojken sitta med hakan på sina knutna nävar med armbågarna mot ett stenbord. Han såg mig inte. Jag lade, om något häpet på minnet hur lugn han var. Han var definitivt inte rädd. Inte som jag skulle varit om jag nyss attackerat den mest älskare och respekterade lorden i landet.

Jag skakade på mig.

"Vart ska vi?" fråga jag Dera.

Dera svarade inte.

"Vänta." sade jag. Dera ignorerade mig. "Min syster. Celia. Hon måste komma med."

"Systerskap..." frustade Dera frustrerat. "Visst." sade hon och släppte min arm. Jag började springa mot bakgården igen och såg Celias blonda huvud luta sig mot Lukas mörkhyade hjässa. Jag stannade. Skulle jag ta henne ifrån honom för mig själv? Jag ville det. Jag skullen ljuga om jag sade att jag osjälvisk nog att inte ens vilja ta henne med mig.

Hon har det bättre utan mig. Jag kommer göra allting svårare för henne.

Det sista jag gjorde var att mima till Lukas höjda ögon;

"Förklara för henne."

Han såg efter mig och nickade.

"Vad?" hörde jag Celias brutna röst viska. Luka nickade mot mig, men det såg jag inte för jag hade redan börjat småspringa mot Dera igen.