Behemoth.

XXXII.

Han bar en vit skjorta som var uppknäppt i kragen och hans ärmar var upprullade. Hans byxor var mörka men inte helt svarta, och han hade sina gamla vanliga svarta stövlar. Någonting var annorlunda med honom. Jag granskade honom ingående som om jag aldrig sett honom innan och lämnade Gale bakom mig. Jag kände Gales blick bränna i nacken men det enda jag brydde mig om var Declans höjda och sänkta bröstkorg. Och jag visste att hans hjärta slog där under. Han levde. Han levde. Han levde. Han lever han, han är vid liv, han lever, han är vid liv, han är vid liv, han lever, han kommer leva, han är inte död, han är inte död, han har inte dött, han är här, han är här, han är inte död.
Jag koncentrerade mig hårt på att inte tänka på hans halsvener skifta och adamsäpple svälja. Han rörde nervöst på fingrarna och skiftade läge. Han såg oroligt på Gale bakom mig och såg undrande på honom. Jag vände mig om och tittade på honom med han såg bara uttryckslös ut. Jag har inte riktigt trott att man kan se helt uttryckslös ut, men det var nog för att Gale var en väldigt levande människa. Han uttryckte sig hett och intensivt.
Jag andades in och vände mig mot Declan igen.
Å, vad spelar det för roll?
Jag tog två snabba steg fram till honom innan han ens märkt att jag rört mig och slog armarna om honom.
"Du har tagit min vän ifrån mig." Viskade jag mot hans nacke. "Ge mig honom tillbaka. Snälla du, ge mig honom tillbaka. Jag förlåter dig inte om du tagit ifrån mig min vän." Jag lade handen mot hans kind och insåg då vad det var som var så annorlunda. Han hade växt ut kort svart skäggstubb! Jag hade frågat om han skulle låta det växa ut i evigheter. Jag drog med tummen längs hans kind som om hans vanliga släta hud skulle komma tillbaka.
"Du kan få honom tillbaka." Viskade han och lade armarna om mig också. Jag skrattade högt när han lyfte upp mig och snurrade runt.
"Kan jag? Kan jag få honom tillbaka?"
"Det kan du, Cas."
"Det är bra." Skrattade jag. Det är bra." Jag fick en vansinnig idé och bet mig tveksamt i läppen. Jag bestämde mig innan jag ens hade tänkt igenom det ordentligt.
"Vänta här." Sade jag till de båda. Gale höjde på ögonbrynen, log och nickade. Han lutade sig mot ett konstigt träd Xandra kallade Olie. Jag sprang in i huset och drog upp Xandra från sitt hörn där hon satt och läste.
"Aj! Cassia?!"
"Han är här." Sade jag snabbt.
"Gale?"
"Ja, det också. Declan. Han är här."
"Är han? Ska du rymma, eller vad?"
"Nej, jag behöver din hjälp."
"Med vad?"
"Bara kom." Sade jag och började dra henne till korridoren. "Snälla?"
Hon lade ned boken och suckade. "Visst."
"Du kommer älska det här." Lovade jag. Antagligen mot henens vilja tändes en nyfiken glimt i hennes ögon.
Hon följde med mig men knackade på Lynns dörr först och sa att jag hade någonting på gång. Jag gick i förväg till mitt rum och lämnade Xandra till att argumentera med Lynn.
"Hon är en pryd. Hennes tanke av någonting på gång är väl någon jäkla vandring i skogen." Sade Lynn.
"Är du full?" Frågade Xandra.
"Jag sörjer. Gå iväg."
"Vem sörjer du?"
"Declan." Sade hon sluddrigt. "Cassia sa att hon trodde att han var död. Och jag tror att hon har rätt."
"Du tror fel. Han är här, faktiskt. Och Cassias någonting har med honom att göra. Så nyktra till och släng lite vatten i ansiktet och kom och hjälp mig."
"Med vad?"
"Det vet jag inte."
"Våga inte bli den där kvinnans slav. Jag kommer bli så besviken på dig om du börjar lyda en lady."
"Jag lyder ingen. Cassia har lidit och jag hjälper henne."
"Visst, jag kommer. Men bara för att se till att du inte underkuvar dig till henne. Inte ens för att hon lidit."
"Som du vill, kom nu."
"Jag kommer." Lovade Lynn. "Snart."
Xandra kom in i rummet och lade armarna i kors.
"Så vad är din stora plan, Cassia?"
"Alla andra har fått en dans uppkallad efter sig. Jag vill ha en egen." Jag log finurligt.
"Du ska starta en egen fest. Cassias dans? Du vet ingenting om danser, Cassia.
"Vilket är var du kommer in."
"Du vill att jag ska hjälpa dig anordna en dans. För dig?"
"Nej." Sade jag och öppnade garderoben och letade genom alla skjortor och blusar."Du ska ha en dans för Nävan."
"Forsen? Varför?"
"För att det kommer inte vara en offentlig dans. Om vi ställer en dans för mig eller Declan tror folk att den är för alla. Men Nävans dans är bara för denna märkliga lilla grupp."
"Du kallade just oss märkliga. Och du vill fortfarande att jag ska hjälpa dig?"
"Jag känner inte dig, Xandra. Inte på riktigt. Men jag är säker på att ni var fullkomligt normala ända tills jag och Declan stormade in i ert liv. Och om inte, jag har alltid vara lite udda och vet du? Märkligt är bra."
"Märkligt är bra?"
"Märkligt är en komplimang."
"Låt gå. Du verkar faktiskt vara ganska trevlig, Cassia." Medgav hon.
"Så, kan du hjälpa mig?"
"Nåväl." Sade hon motvilligt.
"Bra. Kan du säga till de andra att klä sig fint och möta mig vid slutet av kvarteret?"
"Vad du vill, milady." Sade hon litet förbittrat.
"Xandra..."
"Visst. Förlåt."
"Vi kan blåsa av,vet du. Du verkar inte tycka det är särskilt roligt. Vi kan strunta i det."
"Nejdå." Log hon svagt. "Vi gör det här."
"Tack."
"Måste jag ha klänning?" Sade hon oroligt.
"Det vore en ära om du inte hade det."
"Ska du ha det?"
"Jag tror det."
Hon rynkade på ögonbrynen. Verkligen?
"Jag tror att jag har förlåtit klänningarna för deras klumpighet och obekvämhet."
"Jag tror dig inte, milady."
"Cassia." Rättade jag henne,
"Se! Du kan aldrig förlåta klänningarna innan du överger ditt hat mot titlar."
"Sant." Medgav jag. "En sak till..." Sade jag.
Hon såg uppmanade på mig. "Mhm?"
"Hästar."
"Du skojar." Log hon.
Jag bet mig i läppen och lade huvudet på sned.
"Du skojar." Sade hon igenom fast den här gången log hon inte. "Du skämtar med mig!"
"Nej."
"Var i helvete förväntar du dig att jag ska få tag i hästar?"
"Du glömmer att vi har ett Ledarbarn i vår grupp."
"Var är din häst då?"
"I Navets stall."
"Och han ska få ut fem hästar ut från stallet själv?"
"Tio." Rättade jag henne. Hon öppnade munnen för att svära åt mig och säga att det var omöjligt.
"Jag kommer hjälpa honom." Sade jag. "Plus, hästar är flockdjur, de kommer följa efter varandra."
"Gå och lägg dig, Cassia. Du är uppenbarligen full."
"Jag bad inte dig för att jag behövde hjälp, jag bad dig för att jag tänkte att du ville göra någonting sådant här. För att du skulle bli arg om jag själv gjort det och inte frågat dig." Sade jag och lade fram en vacker lång, vit klänning med ett band i midjan som var djupt skuren i ryggen så att nästan hela min rygg blottades, men den var inte så djup framtill, den gick bara precis över mina nyckelben och dess långa vida ärmar slutade precis vid handleden övertill, men undertill hängde de ned så långt att de nästan släpade i marken när jag gick. Den hade till och med en huva baktill i nacken och var prydd med de mjukaste vita trådar och de nättaste silvertrådarna i Mircea i ett hypnotiserande mönster.Klänningen hade säkert kostat en förmögenhet, men morfar hade aldrig sett mig fastna för en klänning förut så han hade bara smålett och bett mig att gå i förväg och sedan på kvällen visat mig den.
"Till ditt vackra korphår." Hade han sagt.
"Cassia, var har du fått den ifrån?" Sade Xandra med uppspärrade ögon.
"Morfar gav den till mig. Han har aldrig köpt någonting sådant till mig. Allt jag har haft har jag fått betala för. Mina skjortor har jag erbjudit arbetskraft på fälten för, mina stövlar har jag skördat träden för, för mina blusar har jag undervisat barnen i byn i ridning och försvar. Jag har inte förlåtit alla klänningar, men denna..."
"Jag måste hämta Asta. Hon är mycket bättre på sådant här än vad jag är."
Jag hann inte ens svara innan hon var borta. Hon kom tillbaka med en regndoftande Asta med lika uppspärrade ögon som Xandra.
"Du kan inte ha den. Var fick du den ifrån?"
"Jag såg den. Morfar bara log också visade han mig den för några nätter sedan." Jag tystnade, "vad är det med er två?"
"Det där..." Sade de och gav varandra en hastig blick, "är Ariannas debutbals klänning."
"Hennes vad?"
"Hennes första klänning hon någonsin bar på en bal. Och tro mig, den var alltid hennes mest aktade, och hon hade många balklänningar."
"Arinna." Upprepade jag, "Selins första behemoth. Hon som flydde."
"Ja. Hur visste du det?"
Jag mindes Selins leende ormögon och rös av obehag. "Jag drö..." Jag hejdade mig själv och sade istället, "morfar har berättat några historier."
"Vet du då att den där klänningen inte blivit sedd på tusentals år? Vet du då att den inte har blivit sedd sedan balen innan hon dog? Att den bara kan bäras..."
"Vad?" Uppmanade jag.
"Av den största skönheten i Mircea." Avslutade Xandra.
"Den kan inte bli köpt för pengar,Cassia. Den kan inte bli sedd förrän dem största skönheten i Mircea sett den."
"Vem köpte din morfar den av?"
"Jag vet inte."
"Vart var detta?"
Jag tänkte efter. Jag mindes platsen så väl. Det hade varit skymning och morfar hade en mörkblå mantel på sig med huvan uppe på huvudet för att skämta med mig. Jag mindes att krukorna blommorna stod i varit i brons och solens glöd hade med en sista ansträngning kastat sina sista strålar på bronset och de hade bländat mig med ljus. Jag mindes också en ek mitt på torget som var så väldig att den klättrade sig över hustaken och rötterna slingrade sig över stenarna. Också mindes jag butiken, ett gammalt hus med korsvirke och vinröda stenar som såg så ömtåligt och gammalt ut att minsta vindpust kunde raserat det. Jag hade sett en gammal gatlykta där oljelampans veke tagit slut, och på denne hängde en skylt lodrätt ut, och jag fick nästan huvudvärk när jag försökte minans vad det stått på den. Men det var blankt. Jag kunde inte få något namn att visa sig. Jag har ett bra minne. Fotografiskt minne, men skylten på gatlyktan visste jag, skulle stå för evigt tom.
"Jag vet verkligen inte." Svarade jag tillslut.
"Að nafnlaus götu." Svarade Asta.
"Ursäkta?"
"Den namnlösa gatan." Svarade Xandra irriterat.
"Navets dans var inte din första dans, Cassia. Din första dans måste vara på en plats där du inte behöver låtsas för någon, en plats du aldrig vill lämna för att du simpelt bara är lycklig där."
"Det är bara en legend." Viftade jag bort, men jag visste att det var en ren lögn. Jag hade sett Selin. Bara i mitt huvud, men han hade vetat saker jag inte vetat, och om det varit en hallucination, ett spratt mina egna tankar spelade mig, så hade jag vetat allt han sa. Selin hade varit mig, i så fall. Men det hade han inte varit. Han hade varit sig själv, i mig.
"Det är sant. Vartenda ord!"
Xandra hade stått tyst ett tag, med lillfingret mot tinningen och tummen under hakan.
"Din syster kommer vara där." Sade hon efter en stund.
"Hur du det?"
"För någon med ditt blod i ådrorna måste vara där också."