Behemoth.

XXI.

Jag satt i vid brasan hos mina vänners hus. Den här resan hade förstört mig. Cassia hatar mig. Jag lade huvudet i händerna och suckade. Varför? Jag skulle aldrig erkänt. Hon hatar mig. Hur kunde jag tro att hon skulle ändra sig? Det var knappast troligt ens hemma, och nu... I Waren när hundratals av pojkar skulle se efter henne... Men jag är samtidigt glad. Jag behöver inte längre leva i lögn, och om det skulle funnits en enda chans för mig att få henne le, skulle jag gjort det. Inget mer.
Men där var fortfarande, i en av de absolut mest idiotiska delarna av mig som fortfarande hoppades, att om det fanns en enda liten chans att hon skulle se på mig som jag ser på henne, så bryr jag mig inte om vad jag skulle varit tvungen att göra. Jag skulle hoppat från en klippa för att hon skulle bli min. Jag måste leta upp pojken. Gale, var det så han hette? Jag måste fråga vad han sa till henne. Vad han sa, som jag uppenbarligen aldrig sagt, och som Cassia uppenbarligen alltid velat höra. Jag såg mig om och reste mig upp, slängde på mig min kappa och var precis på väg att försiktigt trycka upp dörren, men jag hejdade mig. Jag smög i den mörka korridoren och knuffade mjukt upp Cassias dörr. Hon låg som den vackraste på jorden med pärlvit glänsande hud, slutna ögonlock vilka jag visste höljde hennes intensiva silverögon, och bleka skära, särade läppar. Hon vred sig oroligt och kved. Och hon är stark. Ingen kommer någonsin vara god nog för henne. De flesta spenderar tusentals år utan att hitta någon som hon.
"Jag älskar dig, syster." Om jag ska få privilegiet att vara en del av hennes liv, så måste jag acceptera sättet hons ser på mig, och se på henne som en jämlike. Men hur mycket jag än hatade mig själv för det, så skulle jag aldrig ge upp chansen om att hon skulle se på mig på något annat sätt än som hennes bror.
Jag lämnade huset i tystnad och stoppade händerna i fickorna, och började gå längs den svagt upplysta gatan. Jag såg ett par ungdomar komma skrikande och ropande. Förmodligen från Ilsas fest. De var gladlynta och pigga, och jag skulle gjort vad som helst för att uppleva deras humör. Samtidigt som jag aldrig för mitt liv skulle förvägrat Cassia hennes hemstad, sanningen att säga, så hade jag bara blivit olyckligare sedan jag kommit hit. Jag hade varit lycklig hemma. Jag hade varit lycklig på fälten där jag lärde henne att slåss. Jag hade varit lycklig på vägen hit, när jag betraktat henne medan hon skrattade åt Björkbrödernas skämt. Men sedan jag kom hit har allting bara gått utför, och jag har ingen aning hur vi ska mura igen vår spricka i vår hitintills vattentäta vägg.
"Sir!" Ropade en flicka. Jag vände mig inte om. Jag antog att hon ropade på hennes vänner. "Sir! Svartkappan!"
Jag hejdade mig mitt i steget. Hon ropade på mig. "Declan! Jag vet att det är du!"
Sakta vände jag mig om och tittade ut i mörkret. "Hej... Jag har velat prata med dig." Sade hon. Jag kunde inte urskilja hennes ansikte, för det var det alldeles för mörkt.
"Känner jag dig?" Frågade jag artigt och svalde tankarna som trasslade ihop sig i huvudet. Hela mitt huvud är som en enda ändlös knut och ju hårdare man drar för att lösa upp en knuta, desto hårdare drar man åt en annan i andra änden.
"Inte än." Sade hon och lyfte handen för att röra vid mig, men jag ryggade undan. "Förlåt. Det är bara väldigt överväldigande att äntligen få träffa dig."
"Vem är ni?" Frågade jag,
"Jag... Kan man väl säga..." Hon tystnade och tog min hand, men denna gången ryggade jag inte, "man kan väl säga att jag är din familj."