Behemoth.

XIII.

De andra hann ikapp mig ungefär tio minuter senare och då stod jag fortfarande och log brett åt floden och berget.

"Nävan." Sade Declan andlöst. "Självklart." Han lade armarna om mig och jag lutade mig mot hans bröstkorg.

"Jag ska visa Celia det här en dag." Lovade jag mig själv tyst.

"Det verkar som en bra idé." Sade Declan.

"Nå, Isaac... Var det värt det?"

"Om några minuter kan jag svara på det." Svarade han och höll sig för bröstet medan han oregelbundet drog in luft.

"Vem är Celia?" Frågade Xandra.

Jag vred på huvudet och såg på henne, och log.

"Min syster."

"Har du en syster?"

Jag nickade och lade huvudet mot Declans bröst.

"Vad säger hon om dig och Declan?"

"Vad? Inget."

"Ni är rätt fysiska."

"Det är väl ni med." Protesterade jag och lutad mig framåt för att han skulle släppa.

"Elis och Ebbot, kanske. Men de har i alla fall erkänt att de är tillsammans."

"Declan är som min bror." Sade jag.

De såg oroligt på varandra och de skruvade på sig.

"Vad?" Frågade jag. "Ni ger varandra blickar. Vad är det?"

"Inget, Cassia." Svarade Lynn kallt. "Glöm det."

"Jag vet inte ens vad jag ska glömma. Vad är det?"

"Släpp det, Cas." Sade Isaac. Varför kallade han mig Cas? Declan är den enda som någonsin kallar mig det.

"Visst." Ljög jag och lade armarna i kors på bröstet. Jag fick plötsligt en vansinnig ide, om i samma sekund som jag tänkt visste jag att jag skulle ångra mig om jag inte genomförde den. Jag slängde av mig min bruna läderjacka och körde den i bröstet på Declan. Jag drog av mig min svarta tröja över huvudet och sparkade av mig skorna.

"Inte mig emot. "sade Isaac och granskade mig. "men vad i helvete håller du på med?"

"Jag ska testa mina simkunskaper. Det är antingen det eller anpassning." Sade jag och log brett när jag tänkte tillbaka på Askasystrarnas dispyt om min gåva, de första dagarna vi ridit mot Waren.

"Declan...?" Sade de andra osäkert som om de väntade på att han skulle stoppa mig. Jag stod där nästan barbröstad och huttrade till av stänket från floden och kylan häruppe.

Jag höjde på ögonbrynen i väntan på protesten.

"Det är lönlöst. Cas har bestämt sig." Sade Declan och lutade sig mot bergsväggen bredvid honom. Jag log nöjt och vände mig mot de andra. Inga motsägelser. "Tack." Sade jag och drog av mig mina slitna svarta byxor.

"Du kommer aldrig få upp testarna från det där virrvarret utan denna." Sade Elis och räckte mig ett vitt band att fästa håret med i nacken.

Jag började åg mot vattnet och bävade för den kommande kylan. Jag frös redan tillräckligt. Alla stirrade på mig, utom Declan. Han såg ned på sina händer och vred dem tills ett av fingrarna knäcktes med ett litet knak.

"Stoppa henne, Declan. Hon kommer aldrig komma upp igen. Floden är starkare än hon." Väste Isaac.

"Cassia är stark." Sade Declan. "Hon kommer inte ge sig."