Behemoth.

XXIV.

"Cassia!" Quinn bankade ursinnigt på dörren. Jag slog upp ögonen men kunde inte skaka av mig den hemska bilden av Selins leende ormögon. Förvirrat och halvvaket drog jag på mig en åtsmitande beige tröja och en sandfärgad ärmlös kofta.
"Vad?!" Sade jag och slet upp dörren.
"Var är han?" Sade hon ned hög röst.
"Vem?"
"Declan! Var är han? Vad gjorde du med honom?"
"Jag har inte gjort någonting! Jag har sovit hela dagen."
"Han är borta, och du var den sista att prata med honom."
"Jag har inte sett honom sedan igår!"
"Igår? Cassia, vakna! Du har antingen sovit i tre dagar eller så står du och ljuger för mig!"
"Jag har inte sovit i tre dagar!" Sade jag med stigande frustration. "Och jag skulle aldrig ljuga för dig!"
Hon tog sig ursinnigt för pannan men mjuknade sedan i blicken, men jag stod fortfarande med spänd kroppshållning, argt rynkade ögonbryn och vild blick.
"Förlåt, Cassia. Jag vet att du aldrig skulle skada honom. Men jag är rädd för hans skull. Han varit borta tre dagar nu. Brukar han försvinna så?"
"Nej. Han berättar alltid för mig vart han ska, eller så tar han med sig mig."
"Det är inte likt honom. Varje gång Isaac har tjänstgjort med honom så har varit noga med att se till att alla är samlade."
"Hemma också." Sade jag och lutade mig mot dörrkarmen.
"Förlåt att jag skrek." Sade Quinn,
Jag viftade avfärdande med handen och log svagt men det gnagde mig att Declan inte berättat för mig vart han skulle. Hade han ridit hem igen? Hade jag krossat honom så?
"Hans kappa och stövlar är borta." Sade Lynn som ställt sig bredvid Quinn.
"Uppenbarligen." Fräste Quinn.
"Hade han sovit något? Var hans säng orörd?"
"Det beror på. Brukar han bädda varje morgon?"
Jag tänkte efter.
"Jag vet inte. Vi brukar ses i skogen på morgonen eller så sov vi i en varsin box i stallarna."
"Jag avundas din uppväxt." Suckade Lynn.
"Låt oss nu inte bli nostalgiska." Sade Quinn skarpt. "Han är fortfarande borta."
"Jag måste prata med morfar. Han vet vad vi ska göra." Sade jag och trängde mig förbi de andra. Jag var inte ens säker på att morfar visste vad vi skulle göra, men jag var tvungen att hänga mitt hopp någonstans. Hade jag förstört honom så? Han måste väl ha märkt alla gånger jag avvisat honom för att skydda honom från ryktena? Kan det ha kommit som en sådan stor chock att han var tvungen att komma bort ifrån mig? Det måste vara därför. Han måste tro att han förstört det för oss, att jag hatade honom. Han kanske var rädd för att möta mig? Mina knä vek sig nästan när jag tänkte tanken. Kunde min käraste bror och äldsta bundsförvant vara rädd för mig? Eller han kanske hatar mig för att jag avvisat honom? Eller värst, tänk om han föraktar mig? Mitt huvud var som ett ändlöst hällregn. Varje gång en tanke splittrades mot marken och slöts samman med resten av vattnet, kom en ny jag var tvungen att klyva för att den skulle gå samma med resten av vattenmassan. Och mitt undermedvetna var som ett rolöst grått mullrande moln som ständigt droppade nya inbillningar jag var tvungen att nysta upp.
"Morfar." Sade jag lättat och gick fram till honom.
"Jag har skickat Isaac, Ebbot och Asta till att leta efter honom. Jag vet inte vart han är. " sade han som svar på min outtalade fråga. Jag tog mig för munnen och en skälvning gick genom mig. Jag nöp mig över näsryggen och rynkade förtvivlat på ögonbrynen och kände frustrerat hur ögonen tårades.
"Det är mitt fel." Sade jag och sjönk ned på soffan. "Han är borta på grund av mig."
"På ett sätt sätt har du rätt." Sade morfar eftertänksamt. "Men vad tjänar det till att ge någon skulden? Hm?" Han höjde på menande på ögonbrynen och log.
"Han kommer hem igen, mitt barn. Du känner pojken. Han kommer alltid hem. Han älskar dig för mycket för att han ska kunna skära dig ur hans liv så plötsligt."
"Eller är det precis därför han måste skära mig ut..." Sade jag tyst.
"Syskonskapet ni delade kan inte bara dö ut så där." Sade morfar lugnt.
"Vet du inte?" Frågad jag.
"Jo. Jag vet att Declan är kär i dig." Sade han. Jag sköt fram hakan. "Men det kommer gå över. Han vet att hans enda sätt att få vara en del av ditt liv är genom att vara din bror. Och han kommer kunna ödelägga sina inbillningar. Det är genen som talar, Cassia. Inte pojken själv. Du är faktiskt övernaturlig."
Jag tyckte det var omåttligt ironiskt att Gale och Declan sagt exakt samma sak.
"Jag ska ut och leta efter honom." Sade jag bestämt och väntade på morfars misstyckande.
"Gör du så." Sade morfar och satte sig ned. "Jag har inte smakat en så här bra lagrad drink på länge."
Niall log svagt och reste sig från sitt hörn och hällde upp en halv deciliter bärnstensfärgad vätska i ett glittrande glas som tycktes vara kapat på mitten så lågt det var, och räckte det till morfar.
"För Waren!" Sade han och klingade sitt eget glas i morfars. "Det kallas att skåla,Cassia."
Jag svarade inte utan hällde bara upp ett glas till mig själv.
"Tänker du inte svara? Kritisera mitt uttal, fräsa något intellektuellt bara din morfar fattar? Är Rebellen redan utdöd i dig? Synd, du var en prakt att se."
"Det kallas att sköta sina egna jäkla affärer." Kontrade jag och höjde glaset. "Skål!"