Behemoth.

XXII.

Flickan tycktes vara överväldigad över att ha träffat mig. Hon ville inte berätta hur vi var släkt men fortsatte hela tiden att iaktta mig medan vi gick mot Navets residens.
"Du tänker inte berätta varför du går och stirrar på mig, eller hur?"
"Nej." Svarade hon.
"Toppen." Sade jag och svepte kappan tätare kring om mig. Det är förvisso vår här i huvudstaden, vilket är spektakulärt, men till och med här blir det kallt så här dags på natten.
"Fryser du?" Frågade jag och såg ned på flickan. Hon var bra mycket kortare än mig. Som Cassia. Hon hade slutat stirra på mig, och gick istället bara i tystnad och hackade tänder. Tösen hade inte på sig någonting annat än en ärmlös vit klänning som svepte kring hennes taniga ben.
"Herregud, varför sa du ingenting?" Sade jag förfärat och drog av mig kappan och lade den om henne. Jag är definitivt ingen god människa, men som en av lord Edwards män ville jag inte vanära Edward. Han har lärt oss alla hyfs, åtminstone.
"Tack, Declan."
Hon stannade plötsligt tvärt och stod och lyssnade ett tag. Jag var på väg att fråga vad hon trodde att hon höll på med, men hon tystade mig och höll handen för munnen så att hennes andhämtning inte skulle höras, och drog i min skjorta för att jag skulle följa efter henne. Hon ställde mig upp mot en husvägg och satte pekfingret för munnen.
"Rebeller." Viskade hon med en skräckslagen röst som inte lyckades hindra en våg av vördnad sippra genom. Min andedräkt hängde som ett vitt moln framför mig varje gång jag andades ut. Hon hade underarmen tryckt mot mitt nyckelben och hon spejade alltjämt runt hörnet. Tillsist slappande hon av och tog ned armen och klappade mig på armen. "Bra jobbat." Sade hon stolt. Varför skulle hon vara stolt?
"Jag gjorde ju ingenting." Sade jag.
"Exakt." Sade hon och gick ut på gatan igen. "Det är det största problemet med flesta Warenbor. De kan inte låta bli att starta bråk med Rebellerna. Människorna i Waren är stolta och fåfänga, och löjligt lojala till Navet, och de ser Rebellerna som ett hot. De ser det som deras plikt att visa sin lojalitet genom att jävlas med dem."
"Vad barnsligt." Min första reaktion var en simpel och inget vidare djupt begrundad, men den var inte osann.
"Precis." Instämde hon. "Jag tänker inte berätta hur jag vet vem du är, men jag tryckte just upp dig mot en vägg för att hindra dig från att bli dödad. Du bör veta mitt namn. Jag är Wilma."
"Declan." Sade jag automatiskt men hon bara himlade med ögonen och viftade otåligt med handen som om hon trodde att jag skojade.
"Vad ska du göra hos Navet, förresten?" Frågade hon, men det var samtidigt uppenbart att hon inte brydde sig ett dugg om mitt ärende hos Ledaren. Flickan ville bara träffa mig. Det var ovant, jag var van vid att alla ville stanna till och prata med Cassia, kanske klappa henne kärvänligt på kinden för att hon var lord Edwards dotterdotter. Och för att hon var en skönhet. Men jag brukar stå i bakgrunden och efter ett tag när hon tröttnat på dem när de stått och kallpratat i tio minuter, ursäkta oss artigt och gå vidare.
"Jag letar efter en pojke." Sade jag dröjande. Det var tydligt att Wilma var en Warenbo, hon måste ju veta till om Ilsas son. Dock kunde hon också vara en blivande rebell, och om hon bar sådan information till hennes grupp kunde pojken komma till skada, och även fast jag automatiskt hyste agg mot honom, så ville jag inte skada honom vara för att han kysst Cas.
"Som bor på Navets residens?" Hon tänkte efter. "Det är ganska svårt utan ett namn." Konstaterade hon menande.
"Gale." Erkände jag. Ett brett leende for över hennes ansikte.
"Aldrig trodde jag att jag skulle ha sådan tur. Varför sa du inte det direkt?" Hon tog min hand och började springa. Jag är en utmärkt löpare, en av Edwars snabbaste, men till och med jag fick anstränga mig för att hålla jämna steg med flickan. Hon var liten och tunn och hennes små ben smattrade som ett ösregn under henne.
"Jäklar..." Flämtade jag. "Var har du lärt dig att springa så?"
"Bra gener, antar jag." Sade hon med ett finurligt leende. Men så med ens blev hon allvarlig. "Du stannar här, och om du gör ett enda ljud ifrån dig kommer jag slå dig hårt i ansiktet, och jag är lika stark som jag är snabb. Det är dödsstraff för att besöka honom."
"Gale?"
Hon nickade och lade handen på muren och lutade sig bit för bit utåt för att se om där var någon. Grindarna var stängda och enda sättet att komma dit var att klättra uppför muren som gick till en av de tolv borggårdarna.
"Snälla säg att du har en bättre plan än att försökte klättra uppför en fullkomligt vinkelrät mur." Bad jag. Hon gav mig en förintade blick och i nästa sekund kände jag en blixtrande smärta på enda kinden. Hon hade faktiskt slagit mig, med öppen hand och förödande styrka för en så liten varelse.
"Du slog mig!" Utbrast jag viskande. En till. Min kind vändes mot min axel. Jag rörde förundrat vid min kind och stirrade på henne.
"Tro inte att jag kommer med tomma hot. Jag måste träffa honom igen, men jag har ingen dödslängtan. Så nu kniper du käft, eller får du gå tillbaka till där du kom från."
Jag tänkte precis ursinnigt protestera mot en sådan vanmakt jag upplevde, men hon hade redan höjt sin öppna hand och jag tystnade frustrerat.
Hon tog av sig min kappa och tryckte den i bröstet på mig. Klänningen som förut bara sett ut som ett plagg, såg jag nu hade en böljande kofta utanpå. Ur en vid ficka tog hon fram en litet tilltufsad duva och höll den ömt sina kupade händer. "Hej, Fenix." Viskade hon mjukt.
"Fenix?" Sade jag undrande. Hon tänkte precis höja handen men kom ihåg att hon hade fågeln i händerna.
"Det är tur att jag inte kan klippa till dig." Viskade hon argt och slöt den sovande gråa varelsen i händerna som det tunnaste glas i Mircea. Hon fiskade upp en liten beige pappersbit från fickan där fågeln legat och en rund träpenna med en spets i ena änden.
"Inbyggt bläck." Sade hon triumferande. "Min mor är ett geni."
Jag svarade inte, men inte för att jag inte fick, mest för att jag inte visste vad jag skulle säga. Min mor sades vara död, en älskad ung mor på Edwards egendom som klipporna tagit. Och far hade jag träffat, men jag kom inte ihåg honom. Han sades vara ute och rädda Mircea från de Farliga Vackra och rebeller. Jag hade egentligen aldrig haft tid att sakna dem. Jag hade alltid haft någonting att göra, och sedan jag träffat Cassia när jag var fyra år så hade jag inte behövt tänka på dem. Hon hade alltid tagit tankarna från dem och placerat dem på någonting som skulle göra mig glad. Och dig var inte förrän jag tio år senare jag insåg att jag var kär i henne. Och det skrämde vettet ur mig. Jag låg och vred mig i höet där hon råkat somna efter ännu en kväll av högaktning för hennes häst, och motsatte mig impulsen att ta hennes hand. Det var som tortyr att se henne med Edwards grannars söner. Hur de föll handlöst för henne och hur hon skrattade åt deras skämt.
"Declan till Waren, tack. Vakna!" Väste Wilma irriterat. "Jag trodde att du skulle vara proffs på genialiskt djävulska planer, men ärligt talat är du mest i vägen."
Jag frustade till över hennes brutala ärlighet, men log sedan brett.
"Nej..."sade jag dröjande,"du får stå för de djävulska planerna, Wilma."
Hon började skriva en massa tecken på pappret och svor tyst när en bläckplump smet från hennes mors geniala penna. En cirkel med ett lodrätt streck, en cirkel med ett vågrätt streck, en triangel, en uppochnedvänd triangel, en ifylld cirkel, ett tecken som såg ut som ett blad. Ett bakvänt R. Ett bakvänt B. En romb, en halvt ifylld romb, tre pilar och ett väderstrecksros utan väderstreck. Flickan stack lappen i fågelns ring kring foten och öppnade händerna. Fågeln satt orörlig kvar och klippte med sina svarta ögon.
Wilma strök honom över ryggen och tillslut bredde han ut sina gråa vingar som glänste i lila och grönt. Han slog med den några gånger som om han försökte göra dem rörliga igen och sedan slog han hårdare och flög upptill murens topp. Där satt han en minut och plockade under vingen. "Nej..." Viskade Wilma förfärat.
"Vad är det?"
Hon var så arg på Fenix att hon inte ens brydde sig om att skälla på mig för att jag brutit hennes tystnadsregel. "Han har somnat." Sade hon uppgivet och lade trött huvudet i händerna.
"Vad gör vi nu?"
Hon gav mig en lång blick. "Vi väntar."
Hon satte sig ned med ryggen mot muren och lade armarna om knäna. Jag suckade bedrövat och satte mig bredvid henne.
"Hur vet vi när han vaknar?" Frågade jag.
"Förhoppningsvis har han Gale med sig. Han vet vägen till en gömd korridor i själva muren."
"Och hur vet Fenix vilket fönster han ska flyga till?"
"För att Gale brukar ge honom mat." Hon lutade huvudet mot muren och såg upp mot en fullkomligt stjärnfri natthimmel. "De andra bara jagar iväg honom."
"Hur känner du honom?"
"Fenix?" Undrade hon. "Jag hittade honom."
"Nej, Gale." Menade jag.
"Han är min bror." Sade hon tyst.
"Han är vad?" Viskade jag chockat.
"Min bror."
"Hur kan han vara din bror?"
"Ilsa är min mor."
"Du driver med mig. Jag vet inte ens vem du är."
"Det vet jag."
"Bra för dig." Sade jag kort. "Jag tänker inte riskera mitt liv för att prata med en pojke jag inte ens tycker om, men är det din önskan, så varsågod. Adjö, Wilma."
"Declan." Sade hon. Jag suckade och vände mig om. "Du måste vänta på honom."
"Verkligen? Varför måste jag det?"
"För han har velat träffa dig lika mycket som jag."
"Varför skulle en Ledarson vara intresserad av en enkel boende på Edward egendom?" Spottade jag fram.
"Det får du väl se."
"Jag är trött på dina lekar, Wilma."
En illusion glimmade plötsligt till framför mig. Ett ljushårigt knubbigt barn som sprang genom en frostklädd skog, och lämnade sina små barnsliga fotspår bakom sig i den glittrande snön. "Kom, Declan! Du är för långsam!" Ropade hon. "Jag är trött på dina lekar, Wilma!" En mörkblåögd pojke kom springande efter henne och gjorde sitt bästa för att trampa i hennes fotspår, men han snubblade på en sten som gömde sig under snön, och det bländande vita färgades rött av pojkens blod.
"Gick det bra, min bror?"
"Jag mår bra, syster." Ljög pojken. Hon satte sig på knä framför sin bror och vätte genast ned sina gråa långbyxor. Hon skopade snö i sina bruna tumvantar och lade det i en vit näsduk hon fått av moster. Hon knöt byltet med snö och lade det på sin brors armbåge.
"Så där, min bror." Sade hon nöjt. "Vi måste gå hem nu." Pojken nickade.
"Jag tycker om dig, syster."
"Jag tycker om dig, också." Sade flickan och reste sig upp. Hon räckte sin bror hennes hand och drog upp honom.
Jag blinkade hårt och såg ned på flickan som satt med armarna runt knäna, lutad mot en mur varpå hennes älskade duva satt och sov. Flickan som hade Ilsas ögon och glänsande platinablonda hår. Den söta flickan med bergsblå ögon och en genomträngande blick med mörka ögonbryn vilken man som helst skulle blivit osäker av. Jag tog mig för pannan och gled med handen över mitt ansikte. Jag sjönk ned på huk och lade ena handen bakom nacken och den andra för munnen. "Det är inte möjligt." Väste jag kraftlöst.
"Inte bara är det möjligt. Det är sant också."
"Det kan det inte vara. Det är omöjligt. De sa att jag var ensam. Att jag hittats ute i skogen så att vargarna skulle tagit mig, men att Edward hittat mig.
"De ljög."
"Så varför kommer jag inte ihåg någonting?"
"Ilsa är lärd med konsten i häxkraft. Hon fick dig att glömma."
Jag reste mig upp och lutade huvudet mot en björk.
"Välkommen hem, min bror." Sade flickan. Sade min syster. "Är du redo att möta din bror?"
"Har jag något val?" Log jag svagt.
Hon låtsades tänka efter. "Nej."
Jag granskade henne ordentligt och undrade hur jag kunnat missa det förut. Hon var slående lik mig. "Kom här, syster." Sade jag och omfamnade henne med handen runt hennes nacke. "Jag visste det inte förrän tre minuter sedan, men jag har saknat dig."
"Du har en förödande humör, min bror."
"Bilden. Illusionen. Var det du som gav mig den?"
Hon nickade. "Jag kommer både vara ett behemoth och en strega."
"Grattis." Wilma släppte mig och fixerade blicken bakom mig.
"God kväll, Gale." Sade hon.
Hans kroppshållning var spänd och explosiv, och om han varit drucken tidigare, så hade han nyktrat till helt nu.
Jag vände mig sakta om och granskade pojken. Jag granskade min bror. Själv tyckte jag att det var en bragd att jag inte svimmade när jag tänkte tanken.
"Declan." Hälsade han.
"Gale." Gengäldade jag ansträngt.
"Detta är konstigt." Sade han vänd mot Wilma.
"När bröder." Sade hon avfärdande. "Det är inget märkvärdigt."
"Familj kan vara mer än de man delar blod med." Sade jag. Gale log svagt och såg med mot sina skinnstövlar.
"Sant, min bror." Sade han. Vi såg båda på Wilma som om vi bönade henne för råd hur vi skulle gå till väga nu,
"Ja, se inte på mig! Ni får själv lista ut hur ni ska vara bröder. Jag vet hur jag ska vara systern. Så småningom kanske vi till och med kan vara en familj."
"Det här är bisarrt." Sade Gale och tog sig för pannan. Wilma log smått och såg ned på sina fötter. Jag förstod varför. Jag hade själv gjort exakt likadant bara några minuter tidigare. Gale tog fram Fenix ur rocken. "Hej du..." Sade hon. "Du har tur att du är så förbannat söt, annars hade jag skällt på dig för att du somnat."
"Ilsa kommer bli ursinnig på mig."
"Du säger Ilsa, istället för mor." Konstaterade jag.
"Bara inför folk."
"Bra tänkt, men Declan räknas inte som "folk", Gale. Han är din bror." Sade Wilma. "Så du kan lika gärna säga mor."
"Jag är inte van vid det."
"Vänj dig." Sade Wilma kort.
Han gav en lång blick, men log sedan. "En tuff attityd passar dig, lillasyster." Sade han stolt.
Hon slog honom på armen. "Nå... Declan?" Sade hon och räckte mig henens hand.
"Jag tror det är dags för oss att gå och säga hej till vår Ledare."