Behemoth.

XXXIII.

Jag kände inte igen henne. Hon var så vacker, så vacker. Men hon var inte samma flicka jag sagt adjö till bara ett par månader sedan. Jag rynkade på ögonbrynen och såg min systers ansikte skratta där hon satt på en präktig svart märr.Jag trodde verkligen att jag skulle sjunka ned på knä på marken. Hon hade Declan med sig, som vanligt. De där två är oskiljaktiga. Men också en annan svarthårig pojke. En pojke i marinblå kappa med huva som hade de mest iögonfallande dragen. Han var verkligen inte vacker. De enda förlåtliga dragen var de fylliga läpparna och de genomträngande ögonen, men annars... Saken var, han var inte det minsta ful. Han liknande faktiskt Declan lite. Han måste vara en av Navets soldater. Han var vältränad och såg stark och livfull ut under kappan. Min blick vandrade vidare till en blond flicka precis bakom min syster. Hon hade svallande blont hår som föll ned över axlarna. Där var också två andra flickor som diskuterade någonting livligt. Den ene var mycket vacker med kort svart hår. Kort som på en man. Hon såg lite giftig ut. Den andra såg ut som ett barn i dragen. Hon hade brunblont kort flygigt hår samlat i en knuta. Sist red där en pojke med brunsvart hår och mörka ögon. Han såg lite farlig ut, men inte som att han skulle skada någon, mer på ett rebelliskt sätt. Som om han var van att sätta sig upp mot alla system folk försökte sätta honom i.
Jag lade blicken på Cassia igen och försökte så hårt, så intensivt att se flickan som legat under nattens alla stjärnbilder medan hennes själsvän och frände berättade historierna om gudarna och myterna för mig. Då hade hon legat och lett mot Declans silhuett i mörkret. Jag hade inte sett det, men jag kände min syster så väl då, att jag vetat det. Jag visste att hon lett. Då hade hon sett på honom med fromhet. Ömhet. Det var som att hon skulle lugna en storm för honom om hon kunde, om han bad henne. Hon skulle göra det, för hon visste att han skulle göra detsamma för henne. Då hade jag undrat hur det var att vara Cassia. Ödesbestämd att bli Mirceas största skönhet. Respekterad av hela egendomen och området. Älskad av en pojke som Declan. Och vetande vilken smärta som väntade henne. Jag hade inte lyssnat till vad Declan riktigt sagt, mest ljudet av hans röst. Tusentals pojkar i landet avundades Declan för att han växt upp med Cassia. Tusentals flickor avundades Cassia för att hon växt upp med Declan.
"Cassia." Ropade jag. Eller, jag skulle ropat om inte min hals var helt hopsnörd vid åsynen av henne. Hennes namn blev knappt en väsning, men hon hörde det. Hennes skratt tog slut och leendet falnade. Hon stirrade på mig och öppnade munnen, inte som om hon skulle säg något, mer för att få mer luft. Hon tog ett skälvande andetag och hävde sig sakta ut sadeln. Hon såg undrande mot Declan som log uppmuntrande och nickade menande. Jag gav tyglarna till Luka bredvid mig och när jag släppte dem tryckte han min hand kort, utan att se på mig. Jag såg min systers ögon tåras när hon log. "Syster!" Skrattade hon och slog armarna om mig. Jag skrattade också och begravde näsan i hennes hår.
Hon bar en häpnadsväckande vit klänning jag aldrig sett like till.
"Se på dig!" Utbrast hon. Det var sant att jag också ändrats. Mitt hår var ännu längre och nådde ned till midjan nu, och fler och fler av mina barnsliga drag var på väg att växa bort. Jag såg faktiskt äldre ut.
"Ska du säga!" Jag höll henne på armlängds avstånd för att granska henne. Alla människorna bakom henne log brett vid åsynen av vår förening. Jag vinkade till mig Luka som kramade mig hårt också. Både Declan och den mörkhårige pojken svalde och tittade flackande bort. Så de har båda snubblat över henne. Och fallit. Intressant.
"Gale! Declan!" Ropade hon.
"Välkommen hem, milady." Sade den mörkhårige. Jag tittade häpet på honom.
"Tack." Svarade jag.
"Du kommer älska Waren, Celia." Log Declan och kramade mig.
~~~~~~🌑~~~~~~
"Så vem är han?" Frågade jag och nickade mot den mörkhåriga som nu stod och småpratade med Cassias märr.
"Gale." Svarade hon enkelt.
"Hur träffade du honom?"
"På en dans." Medgav hon motvilligt. Jag såg menande på min syster. Fortsätt.
"Han är Ilsas son. Han är ett Ledarbarn. Så när Ilsa och Navet är borta, kommer han bli vår Ledare."
Jag stirrade häpet på henne. Hur hade Cassia lyckats få ett Ledarbarns uppmärksamhet? Fast det är klart... Hon är Cassia.
"Du träffade ett Ledarbarn på en dans, du har hundratals nya vänner och du har på dig en klänning." Utbrast jag. "Vad hände?!"
"Jag kom hem. Och jag såg vilket liv vi kunde växt upp om mor inte dött. Eller om morfar stannat." Cassia såg bort.
"Så du hade hellre velat leva här?"
"Nej. Aldrig." Sade hon. "Men jag kan inte hjälpa det. Jag har förälskat mig i staden." Hon tystnade och tog min hand. "Du kommer också älska staden. Jag lovar."
"Om du säger det." Sade jag och rykte på axlarna. "Nu måste du presentera alla."
"Det där är Xandra." Sade hon och pekade bort mot den blonda flickan. De satt alla i en klunga. "Och Niall." Sade hon och nickade mot den rebelliske pojken. "Asta och Lynn." Sade och mot den brunblonda och den kortklippta. "Och sedan är där förstås Elis, Ebbot och Isaac där hemma. Xandra och Ebbot är syskon. Det kan man inte tro, eller hur? Ebbots flicka är Elis. Elis och Quinn är inte systrar men de växte upp tillsammans precis som jag och Declan. Isaac är Declan bästa soldatvän. Niall är bara ganska märklig. Lynn är trevlig när hon vill. Hon är lite som en katt. Hon kommer och går som hon önskar. Asta är från en helt annan del av världen och hon är galet duktig på alla möjliga myter och historier."
"Det var inte de vännerna jag menade. De andra."
"Evolet?" Frågade hon.
"Ja?"
"Jag har inte sett dem sedan dansen. Evolet och Gloria är kallade Askasystrarna. Hahne och Adam kallas Björkbröderna. Och sedan är där Alex. Han är bara... Alex."
"Du har tretton nya vänner?"
"Alla är inte mina vänner, men, ja."
"Och Gale?" Frågade jag.
"Vaddå?"
"Är han din vän?"
"Jag..." Hon såg bort mot hans ryggtavla där han stod och drog fingrarna genom sin hingsts man och småpratade med honom. "Jag vet inte vad Gale är."
"Och Declan? Vad har hänt med er två. För utan att titta på honom känner jag att han varannan sekund tittar på dig."
"Han sa..." Hon avbröt sig.
"Han erkände det, eller hur?"
"Ja." Hon slängde en blick på honom och han fångade hennes blick. "Du visste?" Frågade hon mig.
"Det är klart. Han pratade öppet med mig om det."
"Verkligen?" Frågade Cassia.
Jag nickade.
"Vad sa han?"
"Även om du redan vet det nu, så lovade jag att aldrig yppa något."
"Okej. Förlåt."
Jag såg Gale komma gående mot oss och mina ögon smalnade av nör han lade en hand på Cassias axel när han satte sig ned.
"Så..." Sade han och harklade sig. "Jag antar att du vet vem jag är nu."
"Det gör jag." Svarade jag.
"Låt det inte ändra något."
"Inte alls."
"Bra." Han vände sig mot Cassia. "Så?" Frågade han henne.
"Så vad?"
"Vem har spriten? Vem har musiken? Du vet att detta ska föreställa en dans, eller hur?" Han reste sig upp. "Nävans dans." Tillade han och sträckte fram handen. "Milady." Hon höjde på ögonbrynen men log sedan brett och ryckte på axlarna.
"Nåväl. Låt gå." Sade hon och tog hans hand.
"Lynn! Asta!" Ropade han. "Det är dags."