Behemoth.

XLII.

"Flickan är precis här." Uppgav jag med lysande fientlighet. Jag gav Ilsa ett litet leende som kunde som bäst beskrivas som sarkastiskt. Min blick vandrade över folkmassan och landade på Navet. Hans stålansikte var som förut. Ogenomträngligt. Föga förvånande.
"Cassia!"
"Ilsa."
"Välkommen, kära du."
"Tack, midux."
"Det är en ära."
"Å, äran är bara min."
"Det tror jag säkert." Mumlade hon.

När vi tog slut på dåligt fejkade artigheter att utbyta blev hon med ens allvarlig.

"Jag hoppas att du vet varför du är här, kära du." Kallt, avskärmat, likgiltigt. Jag hoppades och bad till alla högre makter som kunde finnas att jag aldrig skulle bli som hon.
"Å, oroa dig inte, midux, ditt meddelande var alltför tydligt, tro mig."
"Det gör jag säkerligen."

Jag log. Jag ansträngde mig inte ens för att det skulle se tillnärmelsevis äkta ut. Jag blev plötsligt trött. Så vansinnigt trött. Det kan omöjligt vis vara meningen att det alltid ska vara så här? Eller? Jag menar... Kan det...?

En hand som Ilsas förvånade mig oerhört genom att vara så gam-lik. Hon ser dig redan som ett kadaver, sade den där elaka rösten. Inte du nu igen... Å, jo! Jag igen.

"Du kan stå här." Sade hon sockersött. Faktiskt så var det långt bortom sockersött. Det var en bryle-pudding med kolasås blandat med körsbärsvin och varenda karamell i hela Mircea i hennes röst och jag var tvungen att pressa undan en kräkreflex.

Jag mådde också illa av hennes gillande blickar på mina nyckelben, och bakom mig kände jag hundratals, kanske tusentals hungriga blickar bränna i mina blottade rygg. Jag avskyr den här klänningen. Jag avskyr den så mycket att jag vill slita sönder den och bränna den och skratta åt den genom lågorna. Sedan blev jag väldigt trött igen för jag var tvungen att säga till mig själv att den bara var en bit tyg någon trakasserat till något jag helst inte ville tänka på.

"Han kommer! Han är verkligen på väg! Han kommer... Han är snart här... Han kommer..." Nynnade Ilsa.

"Lugn, syster. Det första vi vill är väl inte att skrämma iväg honom med medelålderskvinnor hungrande för ett vackert främmande ansikte, eller vad säger du, lady Erlandsson?"

Jag blev så förvånad att jag utan at tänka vidare på det höll med. Jag hade lett om inte Ilsa stått där. Hade han verkligen...? Men, nej, han kunde väl inte...? Det är ju hans syster.. Det är Ilsa... Hon är ju en Ledare! Det är han med, pikade rösten. Men säkerligen kunde han väl inte...?

Jag förbjöd tanken.

Icke.

Inget skulle komma i vägen nu.

Jag har inte gått genom hela min hemstad, känt mig naken och blottställt av den här förbannade klänningen bara för att ha en ond tyrann ändra mina åsikter på grund av en humoristisk kommentar.

Navet stirrade på mig. Faktum var, alla stirrade på mig. Jag harklade mig och slängde honom den mest giftiga blick jag kunde uppbjuda. Den var tydligen imponerande för jag kunde svurit på att han krympte några centimeter innan han vände långsamt blicken tillbaka till hamnen.

"Jag är ledsen." Mumlade han plötsligt.  Han hade omärkligt närmat sig mig men jag hade varit alltför upptagen med att försöka få en skymt av lord Marion för att lägga märke till hans diskreta förflyttning. Förvåning pirrade till i fingertopparna. Han lät nästan som om... Va? Nej! Nej! Han är inte... Han är grym. Han har alltid varit grym. Han kommer alltid vara grym. Vi måste stoppa honom. Jag måste stoppa honom. Inget samvete nu, Cassia. Inget samvetskval. Ingen onödig oläglig mänsklighet nu. Vi var tvungna att plocka ned honom från tronen. Han har övat. Han vet hur man kommer under någons hud.  Men han lät så uppriktig...