Behemoth.

XII

Jämfört med hur långt vi gått, och hur länge så var jag uppriktigt chockad över att vi inte kommit längre. Vi var max tre kilometer från huset.

"Jag uppskattar verkligen den här lilla promenaden, men vad exakt är poängen?" Frågade jag medan vi kämpade oss uppför den brantaste biten av vägen.

"Vi ska visa dig Nävan." Svarade Ebbot ansträngt. Han pustade utmattat ut och såg misstroget kisande upp på vägen framför honom. Han andades häftigt och strök sig hela tiden över pannan.

"Är du okej?" Frågade jag.

"Andningen vill inte sig ibland." Svarade han kort och log.

"Det fanns ett namn förut, men det har glömts bort." Sade Isaac och dunkade Ebbot i ryggen. "Kom igen. Det kommer vara värt det."

Jag tänkte tillbaka på Esthers lektioner i medicin hemma i syd.

"Astma." Sade jag plötsligt.

"Vad?" Flämtade han.

"Det heter så."

"Det låter som ett vanlig tilltalsnamn. Det kan inte heta så." Protesterade Isaac.

"Esther sa det. Eller hur?" Sade jag vänd mot Declan. Han såg tvekönade på mig.

"Förväntade du mig att faktiskt memorera vad hon sa?"

"Du kommer väl ihåg någonting?" Sade jag träget.

"Hur man skär ut en pil, kanske?"

"Kanske?"

"Jag visste att du skrev ned vad hon sa. Jag kan ju alltid fråga dig."

"Och om det är jag som får en pil i armen?" Frågade jag. "Hur hade du tänkt då?"

"Då frågar han mig." Sade Isaac. "Jag var läkarens högra hand i Navets trupper."

"Och om Isaac inte är där?"

"Det kommer jag vara. Plus, nu är du bara optimistisk."

"Jag är realistisk." Rättade jag honom.

"Ge er, alla tre." Snäste Lynn. "Varför heter det astma?"

"Ingen aning. Esther sa att det hette så." Sade jag, tacksam över skiftet av ämne.

"Kom igen nu, det har aldrig tagit så här lång tid. Jag vill också komma fram till Nävan." Sade Elis med samma frustrerade tonfall som Lynn.

Hon lade handen mellan mina skulderblad och föste mig uppåt. Bara för att retas lite så höll jag mitt högsta tempo, för att bevisa att jag bara tog lång tid i fullkomligt nattsvarta grottor jag aldrig varit i. Jag gick fort, började småspringa och sprang sedan, det fortaste jag kunde förmå mig till i denna helvetesbacke. Jag skrattade plötligt åt mina skrikande lungor och mitt vilt bultande hjärta. Mina ben som genomsyrades av mjölksyra, och den rusande känslan i huvudet när blodet for som en skummande storm i min kropp.

Just när jag trodde att min kropp skulle stänga ned sig av ansträngning, så pressade jag mig ytterligare ända tills jag hörde det omisskännliga ljudet av en forsande flod. Jag saktade ned och drog hackigt in luft i mina vilt protesterande lungor. Jag lutade mig skrattade mot bergsväggen och och log brett åt min egen fåfänga. Tillsist hade jag hämtar andan så pass bra att jag förmådde mig till att fortsätta.

Ju närmare jag kom mot ljudet av bruset från forsen, desto högre bultade mitt hjärta, men för inget. När jag kom riktigt nära kunde jag inte höra någonting annat än det öronbedövade bruset. Jag visste att jag andades, men jag hörde inte längre luften dras in i mina lungor.

Tillsist rundade jag den sista bergsväggen. Jag såg den mest förstummande sköna synen i mitt liv. Det gråblå vattnet kastade sig ut från bergets inre, som ett forsande sår som aldrig upphörde att blöda. Överallt såg jag lila och blå blommor klättra på bergsväggen. De kröp som ett nät kring bergets sår. Jag stod som fastvuxen där, hundra meter upp på berget, med havet på min högra sida, med en flod forsande framför mig och nävor smygande överallt runt om mig, och med min födelsestad bara ett par kilometer från mig.

Hand i hand med vattnet.

Sida vid sida med Björket.

Dans med vinden.

Vals med trastarna.

Greppet om ljuset.

Ekot av andan.

Och blodklotets klämtande glöd.

Då stod himlen i brand

Och kvar var reflektionen,

Vattnet flöt som eld

Tigande, flammande röd.

Jag hade fått det tillbaka. Det var mitt igen.