Lynn sjöng med samma energi som Niall utstrålade. Hennes röst var farlig på samma sätt som en skugga eller längtan är farlig. Skuggor är aldrig farliga i sig, men de letar sig in i en och griper efter minsta antydan till rädsla och vrider och vänder tills man tillsist fruktar dem. Hennes röst var som en dödlig lek och den var på något sätt omåttligt gäckande. Som om hon ville lura en över ett stup, fast hennes röst lekte med en som om det bara var en lek. Hennes röst passade Niall perfekt. För Niall längtade bort. Hon påminde om en farlig version av "du kan inte ta mig!"
Morfar kom någon timme senare och satte sig genast hos min syster. Mellan bytena, stegen, lyften, musiken, rytmen och ömsom Gales ömsom Declans starka, livfulla glädje såg jag hur Celia begravde sig morfars skjorta. Hon skrattade. Hon var hemma.
Declan log mot mig och jag skrattade. Jag släppte honom sedan och han rynkade på ögonbrynen. Jag nickade mot Celia. Han log och gick bort till Gale. Han lutade sig mot ett träd med armarna i kors och sade något till Gale som log brett. Likheten mellan dem var slående där de stod med armarna i kors. Gale stod bredbent och jordnära och stark medan han iakttog mig, och bredvid honom stod hans bror fortfarande med armarna upprullade och skjortan uppknäppt i kragen, avslappnad, något arrogant och smärtsamt bekant.
.
YOU ARE READING
Behemoth.
Fantasy"Han bar en vit skjorta som var uppknäppt i kragen och hans ärmar var upprullade till armbågarna. Hans byxor var mörka men inte helt svarta, och han hade sina gamla vanliga svarta stövlar. Någonting var annorlunda med honom. Jag granskade honom ingå...
