Only mine

Part 7

Jag vaknar av ett ryck med en kraftig inandning i panik. Han drogade ner mig igen. Han gav mig inte ens chansen att själv få somna.

- Perfekt tajming la ragazza. Vi landar om tio minuter, säger den nu välbekanta mörka rösten bredvid mig.

Jag nickar till svar och fortsätter titta ut genom fönstret. Undra hur länge jag sov. Eller sov är fel ord, neddrogad låter bättre. Om jag hade varit vid medvetande hade jag kunnat titta ut genom fönstret och beräkna tiden för att sedan kanske veta var vi landar. Hur ska jag kunna ringa till Zara och be om hjälp om jag inte ens vet vart jag befinner mig. Men inget av detta är mitt fel. Om man blir neddrogad kan man inte göra något åt saken.

_

Väl på marken igen kommer en stor tonad Mercedes. En man med kostym och svarta solglasögon hoppar ut från bilen och öppnar dörren. Gänget hoppar in i bilden och Emilio drar i min arm för att visa att vi ska följa efter. Jag tittar mig omkring men ser inte heller någon här som kan hjälpa mig så jag följer med in i bilen.

Denna gången behöver jag inte sitta i bakluckan men Emilio binder ändå fast mina händer och sätter på mig bältet hårt.

_

Vi har åkt bil ett tag nu. Marco, Franco och tjejen från tåget har en intensiv diskussion om att de måste få festa inom kort eftersom de tydligen inte gjort de på länge nu. Killen som suttit fastklistrad framför datorn varje gång jag tittat år hans håll är inte delaktig i diskussionen. Han sitter lika uttryckslös och tillägger inte ett ord. Jag har samma ansiktsuttryck som datanörden samtidigt som jag fortsätter titta ut genom fönstret.

Jag vänder mitt ansikte för att titta ut genom det andra fönstret där Emilio sitter. Han har inte ögonen på miljön utanför utan han har ögonen på mig. Han skannar mig med sin intensiva blick samtidigt som han har sitt välbekanta flin på läpparna. Vi möter vandras ögon men jag tittar snabbt bort igen.

- Du är vacker la ragazza, säger Emilios mörka röst vid min högra sida.

Jag ignorerar hans kommentar och vänder min blick till andra fönstret igen. Konversationen om att festa fortsätter och nu är även Emilio delaktig i den. Han lovar dem att de ska få göra det som belöning. När han säger det med belöning tittar han på mig med ett stolt leende på läpparna. Jag får en känsla av att de ska få festa som belöning för att ha lyckats kidnappa mig.

_

Efter en evighet svänger chauffören in på en väg som leder mot en hög vit mur. De svarta portarna med lyxiga tribaler öppnar sig efter att chauffören skrivit in en kod. Mina ögon möts av ett av de största hus jag någonsin sett. Framför huset finns en aria av singelsten och i mitten står en staty av en guldfärgad örn. Det stora huset är vitt med svarta detaljer som fönsterna. Jag skulle beskriva stället som en herrgård, en väldigt fin herrgård.

Dörren till bilen öppnas och folk börjar stiga ut. Emilio knäppte upp mitt bälte och började dra med mig mot huset. Väl framme vid den stora dörren tittar jag en sista gång på porten, ut till friheten, som nu är stängd och låst. En suck lämnar min mun. Jag kommer in i hustet och möts av en stor hall med en trappa på varje sida som leder upp till en ovanvåning med en stor balkong. I taket hänger en kristallkrona. Jag måste ändå ge dem att detta är ett av de vackraste husen jag någonsin sett.

Emilio visar mig uppför trappan och sedan ner i en korridor. Vi går förbi en dörr. Efter några meter till kommer vi till två dörrar som befinner sig längst ner i den luftiga korridoren. Båda dörrarna är stängda så jag kan inte se vad som gömmer sig bakom dem.

- Här inne kommer vara ditt rum. Bredvid ligger Ebbas rum.

Jag tittar mot den andra dörren som tillhör någon som heter Ebba. Jag ser då att där är en liten prinsesskylt där namnet Ebba står.