Only mine

Part 13

Jag går nervöst mot honom, varför gör han mig alltid nervös? Men jag sträcker på min rygg och nacke och börjar sedan gå mot honom. Hoppas jag sänder ut en självsäker lock, det är det jag vill. Han styr sina steg mot en annan lokal och jag följer lydigt efter honom. Ju närmare vi kommer lokalen börjar jag höra skott. Övar dem på att skjuta här också? Man kan egentligen säga att de alla här utför övningar för att kunna mörda eller utföra någon annan skada. Ljudet av skotten får mig att påminnas om skottdramat på klubben. Jag försöker att ignorera känslan men jag känner obehag i hela kroppen. Emilio håller upp dörren och tvingar in mig i lokalen. Skotten hörs mycket tydligt nu. Jag ser mig omkring men möts bara av massa människor som står och siktar på dockor. Jag vill varken se eller höra detta. Svetten börjar rinna i min panna, pulsen ökar hastigt. Planen med att hålla huvudet högt förstörs ganska fort när ångesten börjar skölja över mig. Jag försöker att se självsäker ut men det går inte. Mitt ansiktsuttryck förändras och min mun börjar sedan prata. Nu vart jag den svaga igen. 

- Emilio jag vill inte va här. Jag tycker det är obehagligt, säger jag tyst.

Kanske sa jag det för mig själv men Emilio verkade höra det. De bruna, intensiva ögonen skannar snabbt mig. Han tar ett snabbt beslut och skickar ut folket i lokalen. De lämnar fort efter hans order och hälsar trevligt på honom med en stor respekt. Det blir tyst runt omkring oss. Det känns bättre, mycket bättre. Jag andas ut, torkar svetten och andas ännu en gång ut. Jag ler tacksamt mot honom. Han räcker mig ett par öronproppar och ett vapen. Ger han mig ett vapen? Mina händer tar emot vapnet men de börjar fort att skaka bara av att hålla i det. Jag är inte alls van vid sånt här. Varför utsätter han mig för detta egentligen? När min hjärna inser att jag faktiskt håller i ett vapen börjar jag undra om jag kan döda honom i självförsvar nu. Hade jag ens vågat det. Helt ärligt hade jag nog inte vågat skjuta någon, särskilt inte Emilio. Men om det ger mig frihet, frihet till att träffa Zara igen...

- Sophie vapnet är oladdat, säger han med ett flin på läpparna.

Okej, vad förväntade jag mig egentligen. Så dum är han nog inte att han ger mig ett laddat vapen. Jag andas ut eftersom jag nu slipper ta beslutet om jag ska skjuta någon. Vi båda vet nog att jag ändå inte skulle vågat men ibland kan jag överträffa mig själv. 

- Jag vet att du har ett bra självförtroende men inte när det kommer till vapen och det måste vi träna upp. Du kommer inte få skjuta idag men vi ska iallafall öva tekniker. Försök att se och lära idag Sophie. Tro mig när jag säger att du kan ha nytta av dessa kunskaperna i framtiden, säger Emilio. 

Jag vill inte lära mig. Jag tänker aldrig skjuta någon, aldrig i hela mitt liv. Jag vill inte vara anledningen till en annan persons död. Om de vill vara ansvariga för folks död är det upp till dem men jag tänker inte vara det. Det får mig att tänka på att alla i detta gym säkert har mördat någon. De har alltså avslutat en annan persons liv. Det är svårt och ta in när man tänker på det. 

- Jag vill inte döda någon, det ska du ha klart för sig, säger jag och blänger på Emilio. 

- Jag har inte sagt att du ska behöva döda någon. Du behöver bara denna kunskapen. Sluta övertänk så mycket. Kom nu la ragazza, svarar han. 

Han tar tag i min arm och drar mig mot honom. Nu står jag med en docka tio meter framför mig och med en Emilio en meter bakom mig. Han förklarar olika taktiker och tekniker. Man ska alltid ha fokus, sikta dit man vill träffa och så vidare. Jag blir uttråkad. Det känns ungefär som när chefen förklarar hur man ska bete sig som servitris. Han babblar på om hur man alltid måste vara jättesnabb i situationen om man tvekar kan det tydligen ta död på dig. Jag suckar uttråkat men skärper mig när jag hör pang, ett skott avfyras. Jag hoppar till av ljudet, inte alls beredd. Emilio skrattar åt min reaktion. Jag roar mig inte alls lika mycket, tvärtom jag är trött på detta nu. Han lyckas alltid göra narr av mig på något sätt.