Only mine

Part 22

Framför mig ser jag det som tidigare varit min vardag. De bekanta skalven från hundarna hör man på långa vägar. Det pirrar i hela min kropp. Så länge som jag varit bort Zara som denna gången har jag aldrig varit sendan första gången jag träffade henne. Stället får mig att till och med att sakna de långa promenaderna nere vid den lilla sjön där hundarna har skett vatten på mig så många gånger. Bilen kör längs grusvägen in mot det röda stallet. Det är gryning och Zara lär vara här då hon åker till hundarna så fort hon vaknar. Hennes hjärta ligger verkligen i på detta stället. Solen kommer att gå upp i vilken sekund som helst. Himmeln ovanför oss är blandad av färgerna blå, orange, rosa också vitt från molen. Det är en vacker morgon som matchar mitt humör. Marco ler uppmuntrande mot mig. Efter att förklarat min och Zara vänskap för honom har han äntligen förstått hur mycket detta betyder för mig. 

Väl framme vid det röda stallet stannar Marco bilen. Han tittar allvarligt på mig. Nu kommer säkert snacket om att jag inte får nämna något för Zara och så vidare. Men jag kommer att berätta allt. Zara förtjänar att veta varför inte jag har varit tillgänglig på flera veckor. Att hålla något sådant här hemligt är omöjligt särskilt för Zara. Hon kan se direkt på mig när jag ljuger vilket jag tycker är en fin egenskap då jag vet att hon känner mig så pass bra. 

- Säg du hur mycket du vill. Vi har redan fixat så att Zara är tyst, säger Marco triumferande.

Jag tittar allvarligt upp på honom. Vad har de gjort mot stackars Zara? Jag förvånas över att de alltid lyckas ligga steget före mig. 

- Vad har ni gjort? Frågar jag hotfullt.

- Hon är inte skadad. Gå nu in till henne, säger Marco.

Han följer med mig in. Marco tittar hela tiden över axeln efter något som inte stämmer. Runt omkring oss finns också vakter klädda i kostym. Som vanligt har de satsat på säkerheten men jag är ändå tacksam för det. Om det händer Zara något kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv.

Jag rycker upp dörren och där några meter framför mig sitter hon med en hund i sin famn. Zara möter min blick och bådas ögon tåras direkt av synen av varandra. Hon ställer sig upp och vi möts i mitten i en stor kram. Denna omfamningen har jag längtat efter sedan de tog mig ifrån henne. Hennes smala armar runt omkring mig igen känns underbart. Saknaden har varit så stor och nu står vi har tillsammans igen. Mina tårar rinner ner för kinderna i varma droppar. Detta är första gången på länge tårar kommer av lycka och inte av sorg eller smärta. Älskade Zara. Vi går bort mot en soffa längre ner i stallet. Marco börjar följa efter mig men jag stannar honom snabbt. För en gångs skull vill jag vara själv med min vän utan öron som kan höra allt. Han verkar skeptisk men stannar ändå trots allt.

Vi slår oss ner och sedan stannar inte våra munnar en endast gång. Såklart vill hon höra vad som hänt mig och jag berättar allt. Jag fick ju trots allt tillåtelse att berätta och jag tycker det är viktigt att hon hör min version. 

- I tried so hard to find you. I went to the police, your mom, everything but no one could find you. I'm so glad that you're okey my love. Come here I need to hug you again, säger Zara.

Jag vet inte hur många gånger hon bett om ursäkt för att inte hon kunnat hitta mig. Jag försöker hela tiden övertyga henne om att det inte alls är hennes fel. Att hon försökte så pass mycket gör mig varm i kroppen. Jag öppnar min mun för att fortsätta men hunden som suttit hos Zara börjar ännu en gång gnälla. Vad är det med honom?

- What's up with the dog?

- Oh, this little dog is sick. His stomach is bad, a lot of poop you know, säger hon med en äcklad min.

Jag tittar ner på den stackars hunden. Den tittar upp på mig med ett par lidande ögon. Jag ger den en medlidande blick. Den lilla hunden verkar verkligen ha ont för den gnäller bara mer för varje sekund som går.

- Oh my god Charlie boy. Sophie we better get out with him now before I get poop on my pants, säger Zara.

Jag ser hur den stackars hunden verkligen måste ut. Vi skyndar oss ut för att kunna rasta honom och hans mage. Vi hann precis i tid. Jag klappar lilla Charlie tröstande. Jag inser att jag kanske ska säga till Marco om att jag gick ut men detta kan väl inte göra någon skada. 

Jag fortsätter klappa men när jag hör hur ett skott avfyras inser jag att jag borde sagt till Marco. Jag måste lära mig att man tydligen hela tiden befinner sig i fara nu mera. Nu är det försent för jag hör ytterligare två skott. Vad händer? Jag förstår inte. Varken Emilio eller någon annan har nämnt något om extra stor fara eller liknande. Alla vakter som dessutom står samlade borde väl kunna lösa detta, eller? Zara tittar skräckfyllt upp på mig. Hennes ögon skriker av rädsla och lika så gör mina. Jag tittar mig runtomkring. Helvete, hur ska jag lösa detta? 

- Marco! Skriker jag i panik.

Alla hundar i stallet har börjat skälla i rädsla och antagligen försvar. Vi alla är lika rädda. Deras öronbedövande skalv skär in i mina öron och förstärker min panik ännu mer. Jag tittar mig runt för att se om någon vakt är i närheten men jag ser ingen. Vi skulle inte ha gått ut på baksidan. Men än är det inte försent. Dörren flyger upp och ut kommer fyra vakter med Marco bakom sig. De alla har dragna vapen. Jag andas ut. Att jag känner trygghet nära män med dragna vapen är så konstigt egentligen. Mitt hjärta slår hårt men börjat ändå gå ner i takt av att titta på Marco. 

Nu kan det inte bli värre tänker jag men så fel jag hade. Zaras nu ännu mer panikslagna ögon tittar på något bakom mig, kanske någon. Oväntat men ändå väntat bryter skottdramat loss. Ett skottdrama som jag i min allra vildaste fantasi aldrig kunnat tänka att jag skulle vara med om. Så fel jag hade för här står jag i mitten av allting. En vakt skjuter mot någon bakom mig men blir snabbt nerskjuten. En död person ligger framför mina ögon. Blodet från det skjutna bröstet rinner ut genom skjortan och kavajen tillsammans med hans liv. Rädd för vad jag ska se vänder jag mig till sist om för att se vilka som befinner sig bakom mig. Jag blir inte särskilt förvånad när jag ser att Peter står där med sitt creepy leende på läpparna. Han avfyrar ett skott mot ännu en vakt. Jag drabbas av panik. Nu förstör han även detta för mig. Mina ögon får se allt mer död efter varje skott som avfyras.

Jag är paralyserad. Inget kommer åt mig bara skottens hemska ljud. Hundar kommer springandes ut från stallet skällandes. Peter och hans män riktar vapen mot dem och skjuter. Deras kämpar glöd brinner långsamt ut och hundarna faller mot marken.

- Lägg av. Snälla sluta, ber jag vädjande rakt ut i luften.

Jag vänder mig om och tittar Peter djupt in i ögonen men det får honom inte att sluta snarare triggar mina vädjande ögon honom. Det blir tystare och tystare för varje kämpande hund som fälls ner. Jag får skuldkänslor över att Zara får vara med om detta. Den sista personen som förtjänar detta är Zara, särskilt på denna platsen. Utan förvarning känner jag en stark arm runt min kropp som bär upp mig. Jag önskar så att det hade varit Emilio men det är det inte. Det är Peter som har mig i sin famn. Min kropp befinner sig i en främmande famn trots att det är min egna pappas. Jag kämpar för att komma loss men det går inte. Jag tittar mig runt i panik och möter Zaras blick som står bakom Marco. Tårar rinner ner från hennes skräckslagna ögon. Jag mimar förlåt till henne. Hon trycker sig förbi Marco för att komma till mig. Jag ser vad som är påväg att hända. Peter har fortfarande sitt vapen draget i högsta hugg. Nej, gör det inte. Ett skott avfyras, ånej. Marcos snabba reflexer drar Zara mot sig och skottet träffar armen istället för hjärtat. Jag andas ut men drabbas av panik när jag inser att Zara blivit skjuten. Jag hinner däremot knappt reagera för Peter springer mot mig till en bil. Mina ögon tittar sig runt efter hjälp men det är försent. Jag är fast i Peters järngrepp, min egna pappa kidnappar mig.

Jag kastas in i den svarta skåpbilen med ett hårt slag. Det finns inget omhändertagande i hans rörelser. I bilen möts jag av ännu en mardröm. Där sitter Tom. Jag putas omkull ännu en gång när bilen gasar iväg. Vi lämnar nu mordplatsen bakom oss och kör rakt in mot en större rädsla.

_ 

Ojojoj, lite spänning hahah. Hoppas allt är bra er (få) läsare! Måste ännu en gång poängtera att era röstningar, kommentarer och tilläggningar i era läslistor gör mig så glad. Nu ska jag fortsätta skriva så får ni snart reda på hur detta ska sluta... 

XOXO