Only mine

Part 29

- Gå till vardagsrummet och vänta där. Vi måste säkerställa huset innan du går upp, säger Emilio. 

Han verkar redan irriterad så jag vänder mig om för att bege mig till vardagsrummet men jag smiter in till köket trots hans kommandon. Jag måste ju få göra något typ av uppror. Emilios kommandon är till för att brytas helt enkelt. Mitt mål däremot är bara att lyckas få tag på en glass och en sked. För någon dag sedan såg jag nämligen en Ben and Jerry i frysen som är skapt för mig. 

Med en Ben and Jerry i min hand sitter jag i den stora soffan i vardagsrummet. Jag hade velat starta teven och kolla på friends men teven framför mig verkar komplicerat. Dyra saker brukar oftast sluta i svårigheter. Jag är inte heller den mest tekniska personen så jag håller mig till mig glass. 

- É buono? Säger Emilio några meter framför mig. 

Jag hoppar försträckt till. Jag hade inte märkt att han hade kommit in hit. Som vanligt förändras stämningen i rummet. Jag vågar knappt ta en tugga till av min glass. Jag lär väl sätta i halsen av nervositeten han alltid lyckas ge mig. 

- No comprendo, säger jag stolt efter att ha yttrat orden. 

Min stolthet försvinner dock när Emilio framför mig brister ut i skratt. 

- Nu pratar du spanska la ragazza, säger han skrattande. 

Jag tittar ner i marken och värmen sprids längs mina kinder. 

- Du behöver inte skämmas. Du kan istället berätta vart du har lärt dig spanska, säger Emilio. 

Han står inte längre framför mig utan nu sitter han bredvid mig ock klappar mig på min rodnande kind. Hans hand lämnar varma avtryck på mig redan glödande kind. Jag skrattar lätt till för någon spanska kan jag inte. 

- Jag vet inte vart du gick skola men i Sverige var man ju tvungen att välja nått språk. Jag valde spanska men jag var inte särskilt bra. Den fras jag använde mest var såklart no comprendo och det är nog också bara den som jag kommer ihåg. Språk har aldrig riktigt varit min grej. Det var därför jag kom till USA, jag ville lära mig engelska helt enkelt, jag skratta lätt till åt mina minnen. 

- Ja nu bara snackar jag, ville du något speciellt? Avslutar jag. 

- Jag tycker om när du snackar. Fortsätt la ragazza, vad pluggade du? 

Jag möter hans blick och han verkar genuint intresserad. Min mun som dessutom tycker om att prata öppnar sig såklart igen för att berätta. 

- Jag gick faktiskt engelska kurser i litteratur. Det var riktigt svårt men jag lärde mig nog en del. Dessutom gick jag några bildlektioner bara för att, varför inte liksom? Jag lärde mig faktiskt rita hyfsade porträtt. 

Jag tar en kort paus. 

- Sen så var kurserna slut och jag var trött på skolvärlden så jag skulle tillbaka till Sverige. Jag kom däremot inte så långt. Efter två jobberbjudande blev jag kvar i Chicago, framför allt för Zaras skull, berättar jag. 

- Klart du valde litteratur, du läser mycket du? 

- Ja det är klart. Att läsa en bra bok är nästan som att drömma en dröm. Du slipper din omgivning för ett tag och så lever du en dröm du själv valt, säger jag. 

- Så kanske det kan vara. Böcker har däremot inte riktigt varit min grej. Däremot kan jag nog få samma känsla när jag spelar piano, säger han. 

Jag nickar instämmande. Emilio känns inte riktigt som personen som sätter sig och läser däremot känns han inte heller som personen som spelar piano. En skön tystnad sköljer över oss. Dessa stunderna när han är såhär normal tycker jag om.