Only mine

Part 2

Jag går sakta mot dörren. Mina steg är långsamma. Någonstans hoppas jag på att personen som står bakom dörren ska gå igen om jag tar lång tid på mig att komma och öppna. Ska jag hämta mitt pepparsprej? Men snälla nån Sophie, det kanske bara är någon som behöver hjälp. En stackars granne kanske har problem med något tekniskt. Jag slår till mig själv mentalt för mitt övertänkande om att det skulle vara något farligt. Jag måste lugna ner mig. Men väl framme vid dörren tar jag trots allt fram mitt pepparsprej, man vet ju faktiskt inte. Säkerhet före osäkerhet som mamma alltid brukar säga.

Tyvärr så har jag inget kikhål så det är bara att öppna. 1..2..3

Dörren går upp och jag kikar ut för att möta personen bakom dörren. Där står hon, tjejen från tåget som satte sig bredvid mig. Ehh. Hur vet hon att jag bor här och framförallt VAD GÖR HON HÄR? Hon har på sig samma kläder som innan och hon är precis lika svart sminkad. Hennes attityd och sminkning gör mig nästan lite rädd. 

- Hey again. Du tappade dina hörlurar och jag tänkte bara ge dig dem, säger tjejen med samma bossiga blick som tidigare. 

Hon försöker sig inte ens på ett leende. Jag granskar henne skeptiskt.

- Tack, snällt av dig. Får man fråga hur du hittade hit?

Hon undviker min fråga utan räcker istället mig hörlurarna som faktiskt är mina. Jag märkte inte ens att jag tappade dem innan idag. Jag tar emot dem tacksamt. Hon har trots allt åkt hela vägen hem till mig för att lämna de vilket faktiskt är snällt men kanske även lite konstigt. Medan hon räcker över dem försöker hon pressa sig in i lägenheten. Vem är denna människan och vad vill hon mig? Dessutom är hon stark. Jag försöker för putta tillbaka henne men hon reagerar knappt. När hon börjar pressa på ännu mer ställer jag mig i dörren och tackar ännu en gång men sedan smäller jag igen dörren och låser fort i panik. Det där var både obehagligt och läskigt.

Jag tappade alltså mina hörlurar på tåget. Hon tar dem och åker hem till mig för att lämna dem. När hon väl är här har hon samma lömska blick och kroppsspråk. Hon försökte till och med ta sig in i MIN lägenheten. Det är något som inte är rätt men vad vet jag inte. Inte vill jag heller ta reda på det, jag vill inte direkt öppna och fråga henne. Jag tittar en extra gång på dörren för att dubbelkolla att jag låste vilket jag gjorde. Jag låste till och med extra låset som jag aldrig rört sen jag flytta in. Kul att de fick komma till användning iallafall. Jag tar ett djupt andetag för att lugna de nerver som fortfarande existerar i panik i kroppen. 

Jag går tillbaka till toaletten och borstar klart mina tänder. Sedan går jag till köket och tar ett glas vatten och ställer mig i fönstret. Tjejen står nere vid gatan. Hon tittar från sida till sida på vägen. Det verkar som att hon väntar på något. En tonad Mercedes gasar i snabb fart längre upp på gatan. Hon vinkar mot den. Bilan stannar precis framför näsan på hon. Tjejen med den skarpa sminkningen hoppar in. Bilen gasar ännu en gång fort längs gatan. 

Jag ringer Zara för att ha någon att spekulera med. Efter ungefär tre minuter in i samtalet inser jag att Zara kanske inte va den bästa personen att ringa eftersom hon om något överreagerar något enormt. Hon tycker vi ska ringa allt ifrån livvakter till poliser. Vilket är lite att ta i även för min smak. Men samtidigt är detta väldigt konstig. Jag går iallafall med på att jag och Zara ska gå självförsvarskurs tillsammans för att lugna hennes sinne.

- Sophie promise me that you will be careful now! Look around the corner all the time. You never know. And always bring a pepper spray in your bag darling. I have to take care of the dogs now Sophie. See ya, love you.

- I promise I will be careful Zara. Go back to the dogs, they need you more than I need you. See ya tomorrow. Kisses.

När vi lagt på går jag mot sängen och försöker komma i ro och sova men det går inte. Överreagerar jag bara. Hon kanske bara ville vara snäll och lämna hörlurarna utan någon bakomliggande orsak eller så finns det en bakomliggande orsak. Jag vet inte men oavsett är jag väldigt rädd just nu.

Min kropp vänder och vrider å sig till olika positioner men ingen är skön. Jag har försökt sova nu i en timme men det går inte. Det slutar med att jag går och hämtar mitt pepparsprej och en kniv i köket. Kniven gömmer jag under sängen och pepparsprejet under kudden. Sedan sluter jag mina ögon och faller (äntligen) in i drömmarnas värld.

_

Denna morgonen vaknar jag faktiskt i tid för engångsskull. Jag tittar mig runt i lägenheten för att sedan andas ut. Inget verkar skumt, allting står på sin plats. Det behöver säkert inte vara något konstigt med att tjejen från tåget som var här igår. Jag överreagerade nog bara litegrann. Jag äter lite pizza från igår till frukost. Sedan sminkar jag med och beger mig därefter till jobbet.

_

Väl på plats i köket jobbar jag för fullt. Jag gör köttbullar och andra svenska specialiteter som turister men även amerikanare älskar. Vilket jag inte riktigt kan förstå. Jag är inte största fanet av köttbullar till exempel men jag tycker ändå om jobbet. Varje dag får jag påminnas om mitt hemland. 

När klockan slår över till tolv strömmar det in folk. Alla med kurrande magar som suktar efter den svenska maten. Eftersom jag och två kolleger stått och lagat all mat under morgonen vill chefen nu ha oss till servitriser istället. Denna resturang skulle egentligen behöva mer personal men chefen är väl för snål för det. Istället får vi som jobbar här slita som djur. Alla mina dagar här består av stress. Men jag byter troget om till servitris kläderna fort för att sedan stressa ut i restaurangen och börja servera. 

Jag har precis serverat två av stamkunder med mat. De brukar alltid ge mig extra dricks och visa tacksamhet för mitt jobb. Ibland kan de snacka lite för länge med mig vilket inte jag har något problem med men de har såklart min chef. Eftersom han anser att man går miste om andra kunder när man gör så. Jag anser däremot att man tar hand om de kunder man har därför står jag kvar och pratar lite extra länge med dem idag. 

Jag tar en ny beställning från ett annat bord och springer sedan in i köket för att hämta maten till dem. Samtidigt hör jag dörren öppnas flera gånger. Det är verkligen mycket folk här idag.

- Come on guys. Here are many hungry people today. You can work harder and faster. Sophie you too, do that now! Skriker min chef i köket.

Vill han att jag ska springa mellan borden eller? Jag tycker han kan sätta på sig ett förklädde själv istället för att stå där och gala (även om han är chef). Men jag gör honom nöjd eftersom jag ökar takten ännu mer. Så fort som jag serverar just nu har jag aldrig gjort förr. Något småprat med stammisarna har jag verkligen inte tid till. Jag springer mellan bord till bord när jag hör någon vissla mot mitt håll. Jag vänder mig om till personen som visslade, en man.