Only mine

Part 21

Vi alla sitter samlade igen i bilden på väg hem till huset. Mina händer skakar av all fysisk ansträngning. Både Alba och Emilio, särskilt Emilio, körde hårt med mig idag. Jag som bara är van vid något löppass då och då lär ha träningsvärk imorgon.

_

När vi kommer tillbaka till huset är klockan lunch tid. Jag är vrålhungrig och så även dem andra. Därför styrs stegen direkt till middagsbordet.

_

Efter en lång, varm och skön dusch står jag just nu med händerna mot tårna och stretchar. Om jag inte minns fel från idrottslektionerna ska detta vara väldigt bra efter träning.

Efter stretchingen tittar jag mig omkring i hopp om att hitta något att stimulera min uttråkad hjärna med. Vilket jag nästan gör. Byrån som står några meter framför mig har jag inte öppnat många gånger. Jag sätter mig ner framför den och öppnar den första lådan, den som jag aldrig öppnat. Där ligger några solglasögon och gamla saker från min barndom som min första nalle. Konstigt att de tagit sig hela vägen hit. Jag skrattar lite lätt för mig själv. Mina fötter styr till fönstret lite längre bort i rummet. Just det fönstret brukar jag inte stå vid. Utsikten från det fönstret är inte lika roligt som i de andra. Tro mig, utsikter blir till och med roliga när du är så pass uttråkad som jag är. Vid förstret ligger ett brunt kuvert som jag måste ha missat. Jag tänker inte mer på det mer än att jag verkligen vill öppna det. 

Mina händer rycker upp det nyfiken på vad som finns i. Till min förvåning möts jag av massa foton som jag tog men min rosa lilla kamera när jag kom till USA för att studera litteratur. Jag sätter mig ner på golvet och går långsamt igenom bilderna. De flesta av bilderna är på mig och Zara i olika situationer. En bild från när vi hade en galen kväll ute, en med hundarna och så såklart vi och massor av mat. Saknaden i kroppen rinner över. Inte en endast droppe till av saknad får plats. Bägaren är full och jag måste verkligen få träffa Zara, nu! Jag står inte ut mer. Jag vet att jag är här för att de måste skydda mig och jag har ändå börjat acceptera det. Jag tänker inte rymma för att slippa Emilio och dem. Om jag rymmer är det för Zaras skull, kanske även för friheten. 

Det enda som ekar i min hjärna är att jag måste få träffa Zara nu! Därför styrs automatiskt mina steg nerför trappa för att hitta någon att prata med. Jag möts av Andre i mitten av trappan. Han tittar på mig med sina blå, misstänksamma ögon. Det är nog i lönt att prata med honom om detta. Därför ber jag såklart om den nu välkände och alldeles för snygga italienaren Emilio. 

- Var är Emilio? 

- Kontoret, svarar han kort. 

Trots att jag varit här i alldeles för många veckor har jag inte en blekaste aning om vart kontoret ligger. 

- Kan du visa mig var det ligger? 

Andre tittar uttryckslöst ner på mig. Jag ger honom en vädjande blick. Han tittar ner på sin klocka. Han tar ett djupt andetag. Till min förvåning styr han sina steg ner och jag följer plikttroget efter. Inte trodde jag att han skulle hjälpa mig med detta. 

Vi går förbi de stora delarna av huset, köket, vardagsrummet och så vidare för att tillsist komma fram till ett stort kontor. När jag inte trodde detta huset kunde bli lyxigare inser jag att jag hade så fel. Kontoret är inrett fräscht och fint ungefär som ett typiskt business-man kontor. I mitten av rummet bakom ett stort glasskrivbord finner jag en man i en vit skjorta som omger musklerna tajt. Emilio sitter och knappar men sina manliga händer på sin dator. Hans storlek på händerna lyckas nästan täcka hela tangentbordet. Hans koncentration gör att han ser ännu snyggare ut. Men jag låter mig inte störas av hans skönhet istället går jag rakt på sak.