Only mine

Part 3

Mina ögon skannar mannen från topp till då. Han ser italiensk ut. Hans bruna ögon tittar på mig med en intensiv blick. Det bruna håret ligger lite ruffsigt på huvudet. Mannen ha en muskulös kropp som döljs av en svart t-shirt som sitter tajt och ett par jeans. Han är inte ful, absolut inte snarare helt tvärtom. Han ser riktigt bra ut. Men tjejen som sitter bredvid honom säger mig att detta inte är bra. Han hade verkligen fallit mig i smaken om han inte hade sett sådär läskig ut. Hålla mig bort från dem är nog det bästa alternativet. Runt honom sitter även ett gäng. Fyra killar och en tjej inklusive en liten mindre flicka.

Jag inser fort att tjejen som sitter bredvid honom är hon. Ännu en gång är hon nära mig, tjejen från tåget. Jag känner obehag från topp till tå. Även fast killens signaler säger att jag ska komma till honom gör jag helt tvärt emot. Inte kommer jag utsätta mig för en eventuell fara. Jag springer in mot köket, in till ett hörn i hopp om att lyckas gömma mig. Jag tar djupa andetag för att andas mig själv lugn. Detta är tredje gången jag stöter på tjejen under förloppet av ett dygn ungefär. Det är inte normalt. Det kvittar om jag övertänkte situationen innan, nu är det något konstigt på gång. Jag säker på att det är något hon vill mig. Jag undrar bara vad det kan vara. Men även killen verkade vilja mig något. Hela hans kroppsspråk och visslingen sände iallafall ut det budskapet. Kanske inbillar jag mig men jag har svårt att tro det denna gången. Men jag tänker inte ge dem något, inte ens ett samtal. Jag ska ignorera hela sällskapet. Jag ska inte ens möta deras blickar. Om det fortsätter kanske det trots allt är dags att ringa polisen. I för sig gör de ju inget olagligt. Mina tankar avbryts av chefen. 

- Sophie, what on earth are you doing? Frågar chefen. Fan, jag som trodde jag gömt mig bra. 

- Ehh, I wa-a-as ju-st ehh looking for something, svarar jag osäkert.

Jag blev rädd för att någon visslade på mig och försökte därför gömma mig här, frågor på den chefen haha. 

- I don't care. The group of young people want you to serve them. So get out and do your job Sophie. I do not pay you for nothing, säger han bittert. 

Men ärligt talet. Jag som skulle ignorera dem alla och inte ens skänka en blick till dem. Det sket sig verkligen nu. Men någonstans här går mina känslor från obehag över till nyfikenhet och nästan lite ilska. Nu är det dags att ställa tjejen från tåget mot väggen. För jag märker att något inte är som det ska och jag ska ta reda på vad det är.

Jag går med självsäkra steg bort mot det runda bordet där de sitter. Allas blickar förutom den lilla flickans var på mig direkt när jag steg utanför dörren. De förljer sig med sina intensiva blickar, Nu visslar den mystiska mannen på mig igen. Tror han jag är någon hund eller? Väl framme vid bordet dröjer det inte länge innan jag öppnar min snabba mun.

- Hello there. Tredje gången vi stöter på vandra nu. Hmm ganska konstigt håller du inte med?

Jag riktar all min uppmärksamhet mot tjejen med det översminkade ansiktet. Jag hinner se att hon blir förvånad. Hon tittar bort mot mannen som tidigare visslat mot mig. Precis som att få någon sorts bekräftelse. Undra vad för bekräftelse det är hon söker. Kan hon inte svara för sig själv? Jag får en känsla för att hon undrar om hon får prata. Oavsett verkar han ta över samtalet som jag hade tänkt ha med tjejen.

- Ciao svedese. Vill du slå dig ner? frågar han med ett charmigt leende på läpparna. Men leendet syns endast på läpparna inte på ögonen och resten av ansiktet.

- Framgår det inte ganska tydligt att jag jobbar här? Jag kommer absolut inte slå mig ner tillsammans med dig och ditt sällskap. Jag får be er att beställa eller vara vänliga att lämna lokalen, säger jag bestämt. 

Några av killarna börjar flina. Jag tittar äcklat på dem. Om inte de tar bort sina flin kommer jag att få ut dem på något sätt, just saying.

- Så pass. Då får vi väl beställa. Vi kan börja med dig, vad vill du ha Sophie? frågar italienaren med ett störigt men charmigt flin.

- Tack men nej tack. Jag jobbar och vill gärna fortsätta ha kvar mitt jobb. Säg mig vad ni vill ha annars antar jag bara att ni tar dagens rätt, säger jag men en tröttsam röst. 

- Håller du på att bli lite arg, cutie?

Jaaa det är precis vad som är påväg att hända. Det är inte ofta man får dryga kunder som dessa. I för sig är det bara han som är dryg. De andra i gruppen sitter bara helt tysta och flinar lite. Så dem kan jag väl egentligen inte straffa. Jag himlar med ögonen men tar mig sedan i kragen. Hur dryg en kund än må vara ska alltid servicen gå före. 

- Men då blir det dagens åt er alla, då herren här inte kunde bestämma sig. Er mat kommer säkert snart vara klar. Vill ni ha nått speciellt att dricka? Frågar jag med ett fejkat leende. 

Jag körde lite på tjejen från tågets taktik och ignorera frågorna som ställdes. De verkar ju som de fungerade helt ok eftersom jag nu tagit deras beställning. Jag beger mig mot köket igen för meddela kocken om beställningen och för att hämta drickan som de beställde.

Samtidigt spekulerar frågor fortfarande i mitt huvud. Jag har aldrig sett dessa människor ändå kan de mitt namn. Även om jag inte vill tro det så känns det som att tjejen har förföljt mig sen igår när jag träffade henne på tåget. Beställningen av drickorna distraherar mig från mina spekulationer. Jag tar drickan och går bort till deras bord. Men jag möter Bella på vägen till deras bord. Om jag nu vill undvika dem kan jag ju inte servera dem. Bella borde nog kunna hjälpa mig.

- Bella can you please take those to table number eight?

- Sure, can you take those to table number four then?

Vi byter dricker och går mot två olika håll. Synd Mr.boss att jag inte kom med era drickor, bättre lycka nästa gång med att få min uppmärksamhet. När jag ser vilka som sitter vid bord fyra blir jag glad igen. Där sitter nämligen ett äldre par som flytta hit från Sverige när dem va unga. De har ätit här sen jag började och säkert innan dess också.

-

Redan tredje delen ute. Hoppas ni (få) läsare tycker om den. Rösta gärna & så hoppas jag ni vill fortsätter läsa.