Only mine

Part 15

Han stannar inte bilen. Nu har jag bett han att stanna X antal gången men han sitter bara där och glor på mig. Han verkan säger eller gör någonting, bara glor. Det går mig på nerverna. Jag spänner min knytnäve del av frustation men kanske också för ett slag. Han ser att jag gör mig redo för att slå honom vilket gör att han tar upp sin mobil. Jag bryr mig inte om mobilen utan jag tar chansen och slår honom allt vad jag har på näsan. Ett knackande ljud lämnar hans näsa, aj. Klapp på axeln till det slaget Sophie, Emilio hade nog varit stolt. Bilen körs ut i vägkanten, nu står den iallafall still. Telefonsamtalet når fram till personen han försökte nå. Han klyver av smärta samtidigt som han yttrar orden i panik men samtidigt yttrar han dem i stolthet. 

- I found her Peter and Tom. I have her here in my car. I'm sure it's her, säger han mellan smärtan. 

Av ren reflex slår jag till honom ännu en gång. En lättnad sköljer över mig när jag inser att han inte ringt Emilio men den lättnaden försvinner fort när jag inser att det är Peter och Tom han ringt. Peter som är ledaren för red och Tom som utlöste skottdramat på klubben. Min hand träffar hans näsa en sista gång. Han skriker av smärta och försöker göra motstånd men han lyckas inte. Jag tar tillfället i akt och öppnar dörren sedan flyr jag från en bil ännu en gång. Jag springer över åkern. Stråna av kanske veta gör att mina ben kliar men jag bryr mig inte, mina ben måste fortsätta sprina. Jag har nog aldrig haft såhär mycket adrenalin i kroppen. Adrenalinet känns som en superkraft. En superkraft som gör att jag orkar springa för livet trots att jag är trött. Femhundra meter bort ser jag en skog. Mina ben styr mig bort dit. Jag tittar mig hela tiden bak för att se om mannen följer efter mig. Till min lycka lyckas han köra upp från diket sedan gasar han iväg. Jag andas inte ut bara för att han har försvunnit. Min största faran finns fortfarande kvar. Mina ben springer fortfarande i panik i jakt på säkerhet, säkerhet som inte finns någonstans på denna jord. Paniken och utmattningen gör att mina ben viker sig och jag trillar några gånger men jag är snabbt uppe på fötterna igen.  

_ 

Skymningen är här och jag sitter i ett träd. Hur hamnade jag här? Situationen är både skrattretande och deprimerande. Någonstans vet jag att jag måste bort här ifrån innan det är försent men jag är helt slut. Jag orkar inte ta ett enda steg till, jag måste få vila. När lite lugn har sköljt över mig kommer hungern. Min mage kurrar och svider till. En sak är jag säker på om inte någon kidnappar mig på nytt, mördare mig eller liknande kommer jag dö av hunger. Svidandet i magen gör nästan mer ont än såren från glasskärvorna. Precis när fötterna hade läckt fyller jag på med nya sår. 

Jag klättrar hopplöst ner från trädet och lägger mig på marken bland alla myror och andra kryp. Jag kurar ihop mig till en boll i hopp om att hålla lite av min värme. Men kylan biter sig tag om mig oavsett hur jag ligger. Mina tänder börjar hacka i varandra och jag ryser längs hela kroppen av kyla, kanske även av lite rädsla. Det är inte alls kul att vara ensam, kall och själv i en mörk skog. Någonstans påminner mig detta om min uppväxt i Sverige när jag var med i scouterna. Tyvärr har jag tappat alla mina skogskunskaper. Om jag bara hade lyssnat lite bättre hade jag kanske kunnat göra upp en brasa utan tändstickor nu. 

Månen och stjärnor visar sig på den mörka himmeln när jag vänder blicken uppåt. Det är väldigt vackert. Det var längesen jag såg stjärnorna så klart. Jag försöker lägga allt mitt fokus på de lysande prickarna och tillsist sluts mina ögon. 

_ 

Himmeln fick för sig att tömma sina moln och jag vaknar i numera en lerpöl. Jag torkar mitt blöta ansikte men det fylls snabbt på med nya vattendroppar. Jag öppnar munnen för att få i mig lite efterlängtad vätska, mat är däremot ännu mer efterlängtat. Min kropp ställer sig sakta upp efter några motiverande tankar. Denna gången går jag långsamt över den genomblöta åkern ut mot vägen, jag måste spara energi.