Only mine

Part 33

Varför lät jag mig själv tycka om Emilio? Jag visste att det var så fel och nu är det försent. Försent för att backa från honom. Kärlekshormonerna sprudlar i min kropp trots att jag inte gillar honom sätt att se vissa saker. Kärleken gör mig galen. Den gör en så galen att man kan börja gilla en mördare. Fine om vi hade tyckt olika om någon maträtt eller om hur man uttalar kex men vi tycker olika om döden. Våra olika åsikter om döden tar liv från jorden.

Emilio har varit instängd på sitt kontor även denna dagen men jag klagar inte. Jag vill inte se honom just nu trots att jag saknar honom något enormt. Om han bara inte hade mördat hade det ändå varit helt okej att få älska honom för jag tycker ju om honom. 

Utanför fönstret står solen i topp. Lunchen åt jag på mitt rum idag. Jag har faktiskt bara varit på mitt rum idag, såklart sysslolös som vanligt. Det var detta jag menade, trots att jag just nu är skyddad från Peter är jag inte fri till att göra vad jag vill. Pest eller koleran är enorm. Jag kan inte ens ringa mina vänner, äta vad jag ville och framförallt inte gå vart jag vill. Tanken på att vara fast i huset är så påfrestande. 

Jag är trött på att bara sitta här inne. Ingen frihet bara sitta här och ha det tråkigt. Visst jag kan gå någonstans i huset det är ju väldigt stort men hur kul är det. Jag är inte intresserad av det. Varför ska jag till exempel gå till knivrummet bara för jag har tråkigt? Jag vill ut och känna den friska luften i det fria vädret. Därför går jag nerför trappan för att komma ut. 

Jag står i köket där jag visste sen innan att där fanns en terrassdörr som leder ut.  Jag upptäckte nämligen den när jag försökte rymma de under de första dagarna med Emilio. Den tiden var hektiskt. Det känns som jag hade en helt annan kämparglöd då. Vart försvann den? Jag rycker i dörrhandtaget men blir snabbt stoppad av Marco. Inte nu, tänker jag. 

- Vart ska du nu Sop? Säger han tröttsamt. 

- Ut från detta äckliga hus, svarar jag kaxigt. 

Jag rycker hårdare i dörrhandtaget men någon jävel har som sagt låst dörren. Marco står bredvid mig och flinar retsamt. Jag slå bort flinet från hans läppar. 

- Kan du öppna? Frågar jag honom. 

- Nej, svarar han. 

- Öppna fucking dörren, jag måste ut! Skriker jag argt på honom. 

- Du måste samla dig, säger han lugnt. 

- Du ska fan inte säga till mig vad jag ska göra. Öppna, säger jag kallt. 

Marco skakar långsamt på huvudet. 

- Du får inte gå ut, gå och snacka med Emilio istället Sop, säger Marco. 

- Aldrig i hela mitt liv, säger jag frustrerat. 

Jag skriker inombords. Jag hatar makten som alla i detta huset tror de har över mig. Trots att jag inte vill anpassa mig till deras kommandon blir jag illa tvungen, iallafall denna gången. Eftersom jag inte lär få komma ut försvinner jag upp till mitt tråkiga rum igen. Jag är arg. Det är exakt detta jag menar. Vart är min frihet? Tänker de/Emilio på riktigt att jag bara ska acceptera detta och leva såhär. Jag vägrar göra det. 

_

Min dörr öppnas med Emilio i dörröppningen. Hans hand håller i en gul mapp. Han lägger mappen på mitt skrivbord utan ett ord. Värst vad han var tråkig. Det är jag som ska vara den tråkiga i detta egentligen men vi vet ju vid detta laget att Emilio har ett bättre poker face jämfört med mig. 

- Läs detta och försök sätta dig in i mitt perspektiv, säger han.

Emilio går ut genom dörren igen. Först försöker jag bara sitta lugnt kvar i min säng och inte bry mig om mappen. Men Min nyfikenhet är enorm så jag skyndar dit till mappen. Rubriken säger att detta inte lär bli en lätt och mysig lässtund, Emilio Rossi's murder.