Only mine

Part 11

Efter att ha kört kanske en kvart börjar jag bli uttråkad och mina frågor börjar ännu en gång bubbla i mitt huvud. Det lilla barnet som tröstade mig första dagen till exempel, var är hon?

- Var är Ebba? Frågar jag och riktar frågan till alla i bilden.

- Hon är hos några andra medlemmar i gängen, svarar Alba.

- Varför låter ni inte hon leva med sina föräldrar och få uppväxten ett barn förtjänar? Frågar jag. Denna gången riktar jag istället frågan till bara Emilio.

Emilio som sitter där fram tittar bak på mig. Han verkar frustrerad.

- Kan du sluta tro det västa om oss. Det kan ju faktiskt vara så att vi räddat Ebba och ger hon en bra uppväxt jämfört med den hon annars skulle ha, svarar han och tittar surt på mig.

- Du kan inte döma mig för att jag tänker de sämsta om er när ni kom och kidnappa mig utan en förklaring till varför. Hur ska jag kunna tro på att du gör detta för att skydda mig Emilio? Äntligen fick jag sagt det.

- Jag ska visa dig det Sophie men inte idag, inte än, säger Emilio.

Marco kopplar sedan upp sin telefon till högtalaren i bilden och musik börjar pumpas ut. Jag kan däremot inte njuta av stunden så som de andra. Vilket inte är så konstigt, jag är inte lycklig. Dessutom känns de som att ingen tar mig på allvar. Alla bara förväntar sig att jag ska vara glad och acceptera detta. Vilket jag inte kan och tänker göra heller.

- Häng inte läpp nu Sophie, säger Marco.

Jag ger honom ett framtvingat leende.

-

Det står Black på skylten in till nattklubben och om jag inte ser fel tycker jag mig se örn loggan på skylten. Vi kliver in. Emilio första med mig bakom. Alla blickar vänds mot oss, eller snarare mot Emilio. Alla hälsar artigt på honom och de andra i gänget, alla förutom mig. Vilket kanske inte är så konstigt i för sig. Det verkar som att detta alltså är en nattklubb för bara deras gäng. Min tanke om att hitta hjälp här idag kan jag ju glömma då. Emilio styr oss mot en trappa. Hela gänget går upp för den. Väl på plats på den andra våningen inser jag att det är vipen. Klubben är lika lyxigt inrett som huset. Emilio ställer sig på balkongen.

- Hey everyone. I'm glad to see all of you. I'm also glad that you guys fight everyday for Black. Tonight is a special day. It's special because you can relax and have fun but also because Sophie are with us today.

Folket i klubben börjar klappa händer och skrika uppmuntrande ord. Detta är alltså en stor grej, att jag är med. Jag förstår ingenting. Jag blir också arg på honom. Han framställer mig som värsta objektet när han pratar om hur jag tillhör dem nu mera. Emilio fortsätter sitt tal.

- As you all know had Red tried to take us down but they will never, I said never win! I'm that sure because we are strong and we finally got Sophie. Now play the music and have fun, tomorrow is a new work day, avlutar han.

Den stora folkmassan klappar händerna en sista gång för att sedan återvända till festandet. Men hans avslutning av talet har gjort mig ännu mer fundersam. Varför är de så glada över att ha fått hit mig. Jag förstår ingenting?!

-

Vi har befunnit oss på VIP-en i kanske två timmar nu. Alba är full och Marco lika så. De tjatar hela tiden på att jag ska komma och dansa men jag vill inte. Jag sitter i ett hörn av en soffa och tittar ut över människorna som roar sig. Emilio sitter och pratar med några äldre män en bit bort men han släpper inte mig med blicken. Jag börjar bli uttråkad men också väldigt kissig. Jag tittar mig runt för att hitta en toalett. Jag ser en längre bort vid VIP-ens bar. Jag beger mig bort dit. Jag tittar bort mot Emilio som redan tittar frågandes på mig. Jag pekar bort mot toaletterna och han nickar att de är okej så jag fortsätter min gång dit. En man som sitter en våning under oss följer mig med blicken. Han är den enda som inte dansar eller har kul därnere, så det är inte svårt att missa honom. Han blinkar mot mig och jag känner obehag i hela kroppen.

_

Efter att ha utfört mina behov inne på toaletten trycker jag ner handtaget för att gå ut. Mannen som tidigare tittade skumt på mig har nu börjat gå upp för trappan. Han möter min blick och börjar springa. Jag tittar bort mot Emilio som har lämnat soffan och istället börjat springa mot mig. Varför springer han? Jag tittar bort mot den mystiska mannen igen. Jag inser att han tagit upp sitt vapen och riktar det mot mig. Han har bara några steg kvar i trappan tills han är uppe. Innan jag ens hunnit reagera eller söka skydd riktar han ett vapen mot mig. Inom bara några sekunder ligger jag på marken. Sedan startar skottlossningen. Jag hör skott som avfiras från alla håll och kanter men jag ser ingenting. Jag ligger nämligen på marken med en stor, tung kropp över mig. Jag suger in doften och inser ganska fort att det är Emilio som ligger över mig. Skyddar han mig? Han skriker ut kommandon, en efter en. Han har själv tagit upp ett vapen och börjat skjuta. Jag skakar av rädsla. Jag är rädd, livrädd. Om jag lyckats klara mig från att dö under tiden hos Black vill jag inte dö nu. Emilio skriker på Marco och Andre. Efter bara någon sekund ligger jag inte kvar på marken. Emilio bär mig i hans famn. Denna gången blir jag inte kastad över hans axel. Någon sparkar upp en dörr som leder ut till frisk luft. Emilio springer ut. Jag gömmer mitt ansikte mot hans nacke i hopp om att de ska hindra skotten att träffa mig. Sanningen är nog snarare att jag är rädd, väldigt rädd. En bil bromsar hastigt och kraftigt in framför oss och vi hoppar snabbt in. Andre, Marco kommer springandes efter och hoppar in i bilden. Franco kommer också tillsammans springandes med Alba några steg bort. Emilio skriker på dem att skynda vilket dem gör. Några sekunder efter det gasar bilden iväg.

Jag andas långsamt in i hopp om att få ner min puls. Mitt hjärta sitter i halsgropen. Insikten om att jag var med i ett skottdrama gör att tårarna kommer. Jag skakar fortfarande av rädsla och ångest börjar skölja över mig, dödsångest. Detta var första gången döden var så nära mig. Emilio som sitter bredvid mig är arg, väldigt arg. Han är så arg att han inte ens tittat åt mitt håll än. Han skriker på Andre att han ska spåra någon som heter Tom. Emilio skäller även på att inte säkerhets gänget utanför klubben gjort sitt jobb. Det är först när jag gör en hög snyftning som han för första gången tittar ner på mig. Hans arga ögon försvinner för en stund och han tittar ner på mig, letar efter någon skada.

- Är du okej Sophie? Frågar han oroligt när han ser hur mycket jag skakar.

Jag försöker lägga på ett pokerface som jag tidigare lyckats med men det går inte. Jag skakar för mycket och ångesten är för stark. Mina tårar rinner allt snabbare ner för mina kinder. Emilio tittar frågandes. Det ser ut som han är påväg att säga något men han stänger sin mun igen. Skottdramat spelas om i mitt huvud. Jag försöker få bort bilderna men det går inte. Tårarna faller en efter en. Emilio säger mitt namn men jag kan knappt höra det. Sedan gör han någon jag inte var beredd på, han omfamnar mig. Han omfamnar mig mjuk, tröstande och lugnande. Han viskar lugnande ord i mitt öra. Men jag hör det bara som mummel. Jag gråter mot hans axel. Han klappar mig försiktigt på ryggen.

- Förlåt Sophie, du skulle inte behövt vara med om det där. Tro mig när jag säger att vi ska ta fast dem, säger Emilio besviken men fortfarande med en väldigt arg röst.

Jag kan knappt fokusera på hans ord. Jag vet att jag gör fel som lutar mig mot honom, tar tröst av honom men vem annars, här finns ingen. Även om det är fel mår jag bättre. Inte för att det är just Emilio som håller om mig utan för att någon bara håller om mig. Jag har länge behövt tröst, länge behövt släppa ut ångest som byggts på de senaste dagarna. Egentligen är detta fel men ångestkänslorna för att jag stannar i hans famn kommer inte över mig nu. Jag orkar knappt tänka, jag tar det en annan dag, inte idag, inte nu.

- Det blev trots allt idag som jag visade dig att jag skyddar dig la ragazza.

Yrseln kommer över mig. Vad händer nu? Allt blir bara för mycket, det har hänt för mycket, det händer för mycket. Jag är utmattad, sliten och trött. Jag tar ett sista andetag sen blir allt svart.