Only mine

Part 40

Vi kör in på en herrgård. Den påminner om Emilios fast denna är av mörkare nyanser. Jag får en obehaglig känsla i kroppen. Genom rutan på bilen kan jag se människor kläda i fina klänningar och kostymer av dyrare slag. Även min klänning är påkostad, det känner jag tydligt på materialet. Jag ser även att vakter har omringat hela huset. Mina chanser att fly vid fara ser ganska små ut.

- Vissa av vakterna tillhör oss. Va inte rädd, säger Emilio precis som att han har läst mina stressade tankar. 

Jag nickar och andas ut. Det känns skönt att veta, trots att en viss andel av dem tillhör Peter. 

Det blir tyst i bilen. Ingen är riktigt redo att ta första steget till att jag ska påbörja uppdraget. Jag är rädd, kanske Emilio också. Både han och jag vet att det inte kommer vara helt säkert för mig där inne men vi båda ser bort om det. Tanken att vi kan förlora varandra idag är något vi verkligen inte skänker tankar till för det finns inte ens på kartan. Vi båda måste komma ut helskinnade. 

Jag andas målmedvetet in. Det är bättre att få detta överstökat än att sitta i en bil rädd för verkligheten. 

- Jag är redo, viskar jag. 

Emilio ser mig i ögonen och nickar, även han målmedveten. Han för upp ett pekfinger i luften. 

- Bara en sak, säger han. 

Emilio tar fram en ask från ett bagageutrymme. När han öppnat upp den ser jag en ögonmask. En sådan man ser i filmer som är svart med spetsdetaljer. Om jag hade fått ha den tillsammans med Emilio på en trygg maskerad hade kvällen varit trevlig men så är inte fallet. 

Jag vänder bort mitt ansikte för att underlätta för Emilio att knyta fast masken. Jag känner hans fingertoppar mot mitt hår. Om jag hade kunnat hade jag velat stanna i denna stund för alltid. När masken sitter på är det dags. Jag vänder mig om för att kunna se Emilio i ögonen igen. Han tittar kärleksfullt på mig. 

- Du vet att jag älskar dig?

- Jag vet. Precis lika mycket som jag älskar dig, svarar jag. 

Mina läppar möter hans på mitten. Jag hatar att vi får detta att kännas som ett avslut. Ett avslut ingen av oss vill befinna oss i men ändå sitter vi här precis som att det vore ett. Jag skakar på huvudet år mina inre tankar, detta är inget avslut. Detta är en början på ett liv tillsammans med Emilio utan några fiender som hela tiden är i vår skugga. 

Med det mindsetet nickar jag åt chauffören. Han hoppar snabbt ut för att öppna dörren till mig. Min första fot klädd i en Louboutin klack med den typiska röda sulan kommer utanför bilen. När jag kommer utanför vänder jag mig om och tittar en sista gång på Emilio. 

- Good luck la ragazza, minar han till mig. 

Jag nickar. De självsäkra stegen Alba har tränat in min kropp till att gå tar sig förbi folksamlingen. Blickar från alla håll kastas på mig, kanske för min lock eller kanske för att mitt namn är Sophie. Blickarna får mig bara att skjuta upp haken i lyften och puta fram mina bröst lite extra. 

Det är en stor sal jag möts av när jag kommer innanför porten som leder ut mot gården. Servitriser klädda i matchande masker går runt och serverar snittar och bubbel. Jag tar ett glas för att smälta in i sammanhanget. Trots min nervositet lyckas jag till och med småprata med folket runt omkring mig. Jag förvånas ännu en gång av vetskapen om att människor på dessa  tillställningar är människor som utför kriminella saker vardagligen. 

En spänning ligger i luften runt omkring mig. Jag hade kunnat registrerat minsta lilla misstänksamma sak i bakgrunden eftersom min kropp är på helspänn. Allvaret jag känner inom mig har jag aldrig känt förr. Inte ens de gångerna jag har försökt rymma har jag känt denna spänningen i mig. Det känns ungefär som i en action film, allting är lugnt före stormen. Alla runt omkring mig lever på sina vanliga liv, finner lycka i maskeraden medan jag vet precis vad som väntar.