Only mine

Part 6

Jag försöker få en glimt ut genom fönstret för att se var vi befinner oss. Jag sträcker på mig så gott det går trots att jag är fast bunden. Jag tycker mig se en flygplats. Om jag inte misstyder mig tycker jag mig höra flygplan som är påväg upp i luften. Efter tiden i bilen är vi alltså framme vid en flygplats. Kanske kan någon inne på flygplatsen hjälpa mig. Där finns ju massor av vakter kanske till och med en polis om jag har tur. Men min plan om att hitta hjälp inne på flygplatsen rubbas ganska fort när jag inser att bilen kör in direkt mot flygplanen. Jag trodde det fanns krav på att gå igenom säkerhetskontroller. 

De ska alltså sätta mig på ett flygplan nu också. Om de tar mig ut ur landet kommer det vara ännu svårare för folk att hitta mig. För visst letar väl folk efter mig, i alla fall polisen och Zara kanske även mamma i Sverige. Mina ögon vattnas när jag tänker på att folk kanske inte kan hitta mig. Chansen är ganska liten att de hittar mig nu om jag flygs till ett annat land. Ännu värre om jag blir mördad och sedan övergiven. Hoppet till att leta efter mig kanske släcks när de inte hittar någon ledtråd eller liknande. Massor av kidnappningsfall har lags på hyllan hos polisen utan någon som fortfarande brinner för fallet. Men än finns det hopp. Någon kanske hittar mig inom kort. 

_ 

Mina tankar avbryts av att Marco tillsammans med en annan kille öppnar bakluckan och bär ut mig. Den andra killen har inte tatueringar så som Marco men han är väldigt välbyggd. Det kan nog vara den mest muskulösa man jag någonsin sett. Hur orkar man träna så mycket egentligen. Killen har inte samma bruna hår som Marco och Emilio, hans hår är istället helt svart. Hans ögon är blå. Det skulle vara ovanligt om hans hårfärg faktiskt var naturlig. 

Jag tittar mig runt men jag kan inte avgöra vilken flygplats vi befinner oss på. Vilket inte är så konstigt. Jag har bara varit på en flygplats i Chicago och det var när jag flög från Sverige. Jag vet knappt om jag ens hade känt igen den. Solen skiner starkt med värme. Svettdropparna börjar forma sig under min pyjamas som jag fortfarande har på mig. Jag tittar mig runt och ser att Emilio är påväg upp i ett flygplan. Det verkar precis som att det är deras egna flyg eftersom här inte är något annat folk. Mina ögon skannar ändå omgivningen en sista gång men jag kan inte se en enda turist. Bokstäverna framme vid nosen tillsammans med den guldfärgade örnen bekräftar sedan min misstanke eftersom där står "black".  Det förklarar varför här inte är fler som ska med flyget.  

Marco bär mig upp för trapporna i ett hårt grepp. Denna gången orkar jag inte ens kämpa emot. Om jag hade gjort det hade det ändå slutat med att de hade tagit mig igen. Emilio går in i flygplanet och därefter går tjejen in tillsammans med någon annan kille. Den muskulösa killen går bakom mig och Marco, antagligen för att fånga mig om jag skulle göra ett försök till att fly. Efter sista trappsteget kommer vi in i flygplanet. Jag möts av ett lyxigt inrett flygplan. Sätena är av ljust länder. Vid högra hörnet finns en bar tillsammans med ett litet kök. Vid vänstra hörnet finns istället en dörr som står på glänt. Man kan se en säng igenom springan, alltså är det ett sovrum. Tjejen är påväg in där. 

- Sätt hon bredvid mig Marco. Sen kan du sätta dig med Franco, säger en mörk röst som lämnat Emilios mun. 

- Yes sir, svarar Marco och sätter mig bredvid Emilios säte. 

Marco lämnar mig bredvid Emilio. Marco sätter sig sedan några meter bak tillsammans med den muskulösa mannen som jag nu även vet namnet på, Franco. Emilio reser sig upp och tar fram ett rep. Han böjer sig ner och börjar knyta fast mina händer på armstödet på min breda flygfåtölj. Repet spänns fast på mina redan skadade handleder. Han tittar ner på mina sår. Dels dem på handledarna som jag fått av repen när jag varit fastbunden men även de sår som jag fick under mitt försök till att rymma. Mina pyjamasbyxor är röda av blodet från mina knän. Blodet har nog stelnat på knäna eftersom blodfläckarna inte blir större men det svider fortfarande väldigt mycket. Han skakar lätt på huvudet åt alla mina sår. Emilio går fram i planet, dit där piloten sitter. Han öppnar en dörr och går in genom dörren. Han stänger inte dörren helt efter sig vilket gör att jag kan se att det är en badrum som gömmer sig där. Även badrummet är lyxigt inrett med guld och marmor detaljer.  

Emilio kommer sedan ut med en vit väska med ett rött kors på. Han böjer sig ner på knäna och sätter sig framför mig. Han öppnar väskan och tar sedan fram servetter och en flaska med en vätska i. Han häller vätskan på en servett. Han lyfter sedan upp min pyjamasbyxa så att mitt uppskrapade knä visar sig. 

- Detta kan svida lite la ragazza. 

Jag nickar som svar. Sedan trycker han den blöda servetten mot såret. Aj, det sved mer än bara litegrann ska han veta. Men jag biter ihop och låter honom tvätta mitt sår. Han häller ännu mer av vätskan på en ny servett. Eftersom det sved så mycket och doften som sprids från flaskan antar jag att det är sårrengöring eller sprit. Efter att han fått bort smuts och blod från första knäet sätter han på ett plåster. Han blåser sedan lite lätt på det omplåstrade knäet. Jag kan inte hålla mig för skratt. Att blåsa på ett skadat knä gör man med småbarn. Det påminner mig om mamma. Hon gjorde alltid det när jag hade trillat och fått ett skrapsår under min barndom. 

- Min mamma brukade blåsa på mig som liten när jag hade skadat mig. Nu kan hon inte göra det eftersom jag sitter fast här, säger jag med ett sorgligt leende.

Med den kommentaren hoppas jag att han tänker efter på att han berövat min frihet till att träffa min mamma. Han tittar upp på mig. Mina blå ögon möter hans bruna. 

- Tur att jag kan göra de istället då, svarar han med ett leende. 

Skillnaden är ju bara den att jag uppskattade det när min mamma gjorde det. Jag uppskattar inte att han gör det nu. Jag ignorerar hans kommentar och tittar bort samtidigt som han fortsätter plåstra om mig. Miljön utanför flygplanet börjar sakta röra sig. 

- Dags att åka nu tresoro, säger Emilio.

Jag har inte en aning om vad det sista ordet han sa betyder. Jag fortsätter bara att ignorera honom. Jag skänker han en blick och ser att han sätter på sig säkerhetsbältet. Jag tittar ner på mig själv och inser att jag inte har satt på mig mitt egna bälte. Vilket blir lite svårt att göra nu eftersom jag fortfarande är fast spänd. Men precis som att Emilio läste mina tankar tar han tag om bältes delar från de två hållen. Han möter dem i mitten och spänner fast mig. Han drar extra hårt i remsan så att bältet sitter ännu tajtare. 

- Nu kommer du ingenstans Sophie, säger han med ett triumferande flin på läpparna. 

- Det är ju omöjligt att fly från ett flygplan oavsett om du hade spänt fast mig eller inte, du inser det va? kommenterar jag tillbaka med ett uttryckslöst ansikte. 

- Det har du rätt i men jag gillar att ha all kontroll över dig och veta att det verkligen är omöjligt för dig att fly, svarar han med sitt flin på läpparna. 

Jag vänder bort blicken igen mot fönstret. Varför ska jag ha en konversation med en idiot som vill ha all kontroll över mig?

- Passa på att sova, du måste vara trött, säger Emilio.  

Jag kommer aldrig kunna somna här hos min kidnappare. Hela min kropp är på helspänning hela tiden. Varje rörelse och ljud från Emilios sida noterar min hjärna. Alla mina sinne är på full vakt i väntan på någonting som de inte vet ska hända. Men bara för att han inte ska lägga mer uppmärksamhet på mig blundar jag. Men en sak är säker, jag kommer inte somna här oavsett. 

_

- Sophie jag ser att du inte sover, säger Emilio efter kanske bara tio minuter. 

Tror han att jag hinner somna på tio minuter. Min näsa känner den söta doften igen. Jag öppnar mina ögon snabbt i panik men det är försent. Mina ögon faller långsamt ihop igen efter bara tre inandningar av den söta doften som är upptryckt i mitt ansikte. Sedan blir allt mörkt även om jag inte önskade någon sömn.